fredag 30 november 2007

Mellansnack

Av Daniel Boyacioglu

tror ni på fullaste allvar att
jag identifierar mig med Strindberg
en tönt som inte kunde hantera
en fru
och ta hand om sina barn
Jag identifierar mig med Neo
The one
ni kan komma 180 stycken
och omringa mig
ni får kanske in ett slag
men jag kommer inte skadas
och jag kommer vinna
det kommer bli svårt
men jag kommer vinna
Jag har lärt brorsan också
hur man ska tänka när man slåss
kommer vi kommer vi som institution
Ni gav mig inget liv
ni kan ta ifrån mig
jag hade ett när jag kom
och gav er en sanning
ingen kunde hantera
gjorde er stillastående och skyldiga
det var ni som gjorde mig såhär
Jag har haft kultur i 3000 år
ni har haft det i 50
kompis hur ska du vinna


Daniel Boyacioglu

Oblyg kraft och exotisk attityd. Boyacioglu värmer alltid ett mångkulturellt rebellhjärta genom att inte visa respekt, genom att framhäva en egen identitetskänsla. Här är ett stort 'fuck you' till konservativa som inte vill släppa in oss i kulturella finrum. Efter ett kort mellansnack från Boyacioglu är vi där för alltid.

Så skriver
Partigiani Livornesi Scandinavia som fått bloggutmaningen av Röda Raketer. Självklart får även våra bloggande fotbollssupportrar skicka vidare utmaningen!

Daniel Boyacioglu
brukar beskrivas som en del av det nya, unga gardet inom svensk poesi, tillsammans med bland annat Johannes Anyuru och Mohammed Omar. I en krönika av den nämnde Omar skriver han om sin första träff med Anyuru på bokmässan i Göteborg för något år sedan. Anyurus sade lakoniskt så det är du som är min skugga... (fritt från minnet). Han syftade på att de tre unga poeterna, trots sina inbördes olikheter har klumpats ihop på grund av deras invandrarbakgrund.

Detta blir den första dikten av en nu levande författare på denna blogg, hey! Jag hoppas kunna publicera fler dikter av dessa och andra författare framöver. Tills dess får nu hålla tillgodo med rad ur Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya (W&W 2004):

Eldridge Cleaver slog ut tänderna på alla Amerikas
skrivmaskiner bara för att ge mig ögon.

***
Dikten kan öppna ögonen som aldrig kan stängas igen. Keep your sword up nigga, vi ska ta oss ut ur den här friheten och in i en annan. Aight, JJ?



Muhammed Omar & Johannes Anyuru

På stadion

På en fotbollsstadion i Santiago de Chile sitter han. Inte på läktaren, påhejandes sitt favoritlag. Han sitter mitt ute på planen, omringad av andra människor, ihopförsta som boskap. Misshandlade, torterade, förnedrade. Där skriver han sin sista dikt.

Victor Jara var en man av folket. Han växte upp under fattiga förhållanden på den chilenska landsbygden. Tidigt fann han musiken, gitarren och kulturen. Efter sin militärtjänstgöring flyttade han till huvudstaden och började studera skådespeleri och regi. Efter hand beslutade sig Victor Jara för att satsa på regisörsyrket och under 1960-talet satte han upp flera pjäser som rönte stor framgång och som gav honom ryktet som ett framtidsnamn.

Länge var han inblandad i politiken. Som uppväxt under fattiga förhållanden hade han det sociala patoset och i det alltmer politiserade klimat som uppstod i slutet av 1960-talet, inte minst på universitetet där han var verksam, tog han ställning och blev medlem i Chiles Kommunistiska Parti. Ju närmare sextiotalet närmade sig sitt slut, desto mer drogs Jara till musiken. Som folkmusiker sjöng han om kärlek och politik, om solidaritet och om det Chile han älskade.

Med musiken drogs han in i den politiska process som 1970 ledde fram till att socialisten Salvador Allende valdes till president och väl där påbörjade ett program som hade genomgripande samhällsförändringar för ögonen.




El Derecho de Vivir en Paz - Rätten till ett eget liv (i Cornelis översättning)

Som vi alla vet störtades Allende och Unidad Populars regering av fascisterna. Den 11 september 1973 är ett datum som ristats med blod och våld i varje socialists hjärta.

Victor Jara, som var en känd vänsterpersonlighet, plockades upp av militären strax efter kuppen och fördes till nationalstadion. Efter flera dagar av tortyr mördades hans slutligen den 16 september och hans kropp dumpades vid en väggren. Det sista han skrev var dikten nedan. I brist på penna och papper fick vänner och kamrater han träffade inuti stadion memorera dikten för att senare rekonstruera den. Den fick inget namn men kallas Estadio Chile efter namnet på stadion.

Estadio Chile

Av Victor Jara

Vi är fem tusen
i den här lilla delen av staden.
Vi är fem tusen.
Jag undrar hur många vi är totalt
i städerna och i hela landet?
Ensamma här
Är tio tusen händer som sår fälten
och håller igång fabrikerna.
Så mycket mänsklighet
utsatta för hunger, kyla, panik, smärta,
press, terror och galenskap!
Sex av oss förlorades
uti tomma intet.
En död, en annan misshandlad så grovt jag inte kunde föreställa mig
att en människa kunde bli slagen.
De övriga fyra ville göra slut på terrorn –
en kastade sig ut i tomheten,
en annan slog sitt huvud mot väggen,
men alla med döden i blicken.
Vilken skräck fascismens ansikte skapar!
De genomför sina planer med knivskarp precision.
Ingenting betyder någonting för dem.
För dem är blod lika med medaljer.
Mördandet är ett hjältedåd.
Gud, är det denna värld du har skapat,
för detta, dina sju dagar av underverk och arbete?

Inom dessa fyra väggar existerar det bara en siffra
Som inte förändras
om långsamt önskar sig mer död.
Men plötsligt vaknar mitt medvetande till liv
Och jag inser att detta tidvatten saknar hjärtslag,
endast pulsen hos en maskin
och militärerna som visar upp sina barnmorskors ansikten
söta och fina.
Låt Mexico, Kuba och världen
visa sin avsky mot detta brott!
Vi är tio tusen händer
Som inte kan producera någonting.
Hur många är vi i hela landet?

Blodet från vår president, vår kamrat,
Kommer att slå med en kraft större än bomber och maskingevär!
Våra nävar kommer att knytas igen!
Det är svårt att sjunga
När jag tvingas sjunga om skräcken.
Skräcken jag genomlever.
Skräcken som dödar mig.
Att se mig själv bland så mycket
och så många ögonblick av oändlighet
som i tystnad och skrik
är meningen med min sång.
Det jag ser, har jag aldrig sett.
Vad jag har känt och vad jag känner
Kommer att ge stunden liv…


Egen översättning från engelska/spanska. Hämtad från Chile: the Other september 11, Ocean Books. Melbourne 2003. På spanska finns den här.

Orden ringer i mina öron. På spanska och engelska finns det en distans. Jag översatte dikten till svenska där orden blir verkligare. Vilken skräck fascismens ansikte skapar! Fascismen var nära och fascismen är nära idag. Victor Jaras sista ord finns i mitt huvud när jag tänker på Venezuela. Läser att högern och CIA har långtgående planer på att ännu en gång störta regeringen, denna gång i samband med folkomröstningen den 2 december. Erfarenheter har man förvärvat i Chile och i resten av Latinamerika. De genomför sina planer med knivskarp precision.

Här hemma skrivs det lögner, på tv:n sprider man lögner som gödsel. Inte ens vänstern orkar stå upp för revolutionen i Venezuela, trots varningarna om att kontrarevolutionen är nära finns där. Ibland har jag lust att gå fram till människor som talar sig varm om hur hemsk Chilekuppen var men som samtidigt inte ger Venezuela samma solidaritet i denna svåra stund. Jag har lust att be dem dra åt helvete med sin hycklarkärlek. Fattar de inte att vi inte behöver fler martyrer? Fattar ni inte att Victor Jara talar till oss? Fattar ni inte att valet står mellan socialismen och fascismen?

Till tjugoårsminnet av kuppen döptes stadion om till Estadio Victor Jara. Såren är inte läkta, långt därifrån. Och trots att mycket vatten runnit under broarna sedan dess kvarstår ännu faktumet att i Latinamerika ligger fascismen vilande under ytan. Idag, precis som 1973 är det en strid på liv och död. Men denna gången kan ingen säga att de inget visste.

Det är svårt att sjunga
När jag tvingas sjunga om skräcken.
Skräcken jag genomlever.
Skräcken som dödar mig.



Portavoz - Estadio Chile.


Poetry in the form of hiphop

fredag 23 november 2007

150 000 000 revisited

I en tidigare post publicerade jag delar av Majakovskijs dikt 150 000 000. Jag hade då bara ett utdrag och lovade att återkomma med, om inte hela, så i alla fall mer av dikten.

Titeln 150 000 000 syftar såklart på hela Rysslands befolkning, kollektivet, den ansiktslösa massan. I linje med detta publicerades dikten också anonymt, även om det inte krävdes mycket för att lista ut vem som låg bakom.

I Jag själv, de självbiografiska anteckningarna som inleds med med orden "Jag är poet. Det är det som är intressant. Om annat skriver jag, kort sagt, bara när det är befogat", skriver Majakovskij under år 1919 att "150 000 000 fyller min skalle". Året efter skriver han kort och koncist: "Avslutade 150 000 000. Tryckte den anonymt. Hoppades att vem som ville skulle göra tillägg och förbättringar. Ingen gjorde det, men alla fattade att vem som skrivit den. Det gör detsamma. Numera trycker jag den inte anonymt."

Nej, ingen försökte sig på att förbättra dikten, och tur är väl det. 150 000 000 är en fullständigt furiös revolutionär virvelvind, djärv, farlig; en revolution kondenserad och duplicerad.
Ett mästerverk. Tung som bly, lätt som en fjäder. Läs den, läs om den, memorera den! Vikommervikommervikommer!

150 000 000

Av Vladimir Majakovskij

150 000 000 är författare till dessa rader.
Rimmen är en löpeld från kvarter till kvarter
rytmen: maskingevärsknatter.
150 000 000 vräker genom mina läppar fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper av en rotationspress av tusen fötter.
Vem frågar månen och solen: "Varför skapade ni nätter och dagar?"
Vem kallar jorden skapargeni?
Lika litet finns det någon författare till denna poesi.
Vad den vill är att kasta ljus in i morgondagen.
Detta år denna dag just denna timme
under jorden på marken och däruppe i himlen
blomstrade plötsligt flygbladens vimmel:
Vi kommer!
Vikommervikommer!
Hoj hoj
Hoj hoj hoj hoj hoj hoj!
Vanja! Rör på spelet! Fyll kängorna med Kerenskij-sedlar!
Eller vill du gå barfota i vintervädret?
Moder Ryssland har fallit! Den arma gumman!
Men ett nytt internationellt Ryssland skall grundas!
Vi kommer!
Han sitter helt infattad i guld och sörplar sitt te med muffins
då kommer vi på visit med vår kolera och vår tyfus
Vi går framt till honom och säger så här: "Hörru Wilson, du Wodrow,
Får vi bjuda dig på en hink av vårt blod?
Vänta du bara..." Sen går vi till självaste Lloyd George
och säger "Hej, hörru Schorsch..."
Det är till honom vi ska. Trots hela havet emellanbleknar han vid doften av vår Rysslandsparfym.

Se opp, vi kommer till era cocktailpartyn!
Vikommervikommervikommer!

När larmet gick vaknade vilddjuren kvickt
och kröp ut ur skogarna med yrvaken blick.
En gris kom i kläm under en elefant. Det var vår signal.
Hundvalparna ställde upp och gav skall.
Att lyssna till människors skrik är förfärligt
men när djuren ger hals blir det outhärdligt.
(För er som inte förstår djurens språk bifogas här en översättning:)

"Hör på, Wilson, där du trycker i salen!
Allt är människornas skuld - ge dem straffet och inte oss.
Vi djur skrev aldrig under Versaillesfördraget
så varför ska svälten drabba oss?
Låt människorna skörda frukterna av sin egen bitterhet!
Vi vill bara ha tillräckligt med mat här igen!
Annars går vi och naggar på Indiens växtlighet
eller på den amerikanska prärien

Oj oj
Det är trångt här i blockadens råttfälla
Automobiler! Motorcyklar! Framåt, till mötesstället!

Allt smått till höger!
Vägarna ställer upp i långa rader. Ur vägen för vägarna!

Hör vägarna tala. Vad är det de säger?
"Vi har lungorna fulla med virvlande damm
där vi slingrat oss fram över magra stäpper.
Vi är trötta på att alltid kravla oss fram
bakom fångkollonner över brännheta slätter.
Vi vill välla fram som en mäktig asfaltsflod
eller sträcka ut oss under expresstågens vagnar.
Stå upp! Vi har sovit länge nog
vaggade till sömns i landsvägsdammet!
Vikommervikommer!

Huuuuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Till stenkolsgruvorna ska vi gå!
Där finns vårt bröd! Det svarta brödet
Utan kol kan bara dumbommar gå!
Framåt lokomotiv! Full fart till mötet!
Skynda pååååååååååååååå! Fortarefortarefortarefortare!
Hej, guvernment, upp med ankaret fort!
Astrachan och Tula kommer tuffande!
Sedan Adams dagar har dom stått och glott!
Nu är dom på väg längs de dammiga vägarna
blåser i visslor och skramlar med städerna.

Framåt, besegrade det kvardröjande mörkret
när pannlamporna kastar ljus kors och tvärs
är ljusets legioner på väg till mötet
som en armé av lycktstolpar på marsch.
Mellan haven som drabbats av en likförgiftning
och elden uppstod försoning.
"Ge plats! Här kommer kaspiska havets glittrande vågmillioner!
Vi vill inte ha tillbaks det gamla Ryssland!
Vi har tröttnat på att dansa på strande i Bakuregionen,
nu vill vi ha jazz med Medelhavet i det jublande Nizza!"

Och till slut, överröstade larmet och dånet
steg ur väldiga lungor ett pustande tjut.
Det var de ofantliga ryska molnen
och ur alla hål blåste stormvinden ut.
Vi kommer!
Vikommervikommervikommer!


Hela detta folk -
hundrafemti millioner
billioner fiskar
trillioner insekter
vilddjur och tamdjur
Hundratals guvernement med bebyggelse
växtlighet och invånare
allt som rör sig som inte nätt och jämt rör sig
kommer simmande
krälande
kravlande ut
och blir till en frambrusande lavaflod
till en framvällande lavlavin!
Det larmar och dånar där en gång Ryssland stod.
"Här finns ingen som bryr sig om att handla med kakor och vin.
Hör stormklockan klämtar! Det är vårt väldigt hjärta som dånar!"
I dag är det Ryssland som tågar med väldiga steg in i Paradiset
genom det regnbågsskimrande aftondiset.
Hoj hoj
hoj hoj hoj hoj!
Vikommervikommer!
Nu viker snöstormens vitgardister!

Ur Vladimir Majakovskij "För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970

onsdag 21 november 2007

Martin Andersen Nexö

Martin Andersen Nexö (1869-1954) är en av Danmarks största, och första, skildrare av arbetarklassen och dess villkor. Nexö började som industriarbetare. Efter att ha tagit sig igenom en folkhögskoleutbildning arbetare han en tid som journalist och reste runt i Sydeuropa under några år i mitten av 1890-talet. Hans politiska medvetenhet vaknade med den framväxande arbetarrörelsen och Nexö anslöt sig till det socialdemokratiska partiet, och när detta splittrades 1919 gick han in i Danmarks Venstresocialistiske Parti som året efter bytte namn till Danmarks Kommunistiska Parti. För oss svenskar är Nexö främst känd genom boken Pelle Erövraren som även blev en Oscarsbelönad film i regi av Bille August (1989). Bland hans övriga verk hittar man bland annat Morten Röde och Ditte Människobarn.










Ur filmen Pelle Erövraren med bl.a. Max von Sydow

Röda Raketers svar på bloggutmaningen handlar om just denne man. Till Nexös 70-årsdag skrev författaren och tidningsmannen Gustav Johansson en dikt som i all sin enkelhet är så slagkraftig att den fastnar på minnet.


Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag

Av Gustav Johansson

Nobelprisets gyllene manna föll aldrig på dina fält.
För Gorkij, Strindberg och Ibsen var det lika illa beställt.
Du vann stoltare hederstecken än checken från akademin.
Du är älskad av folkens miljoner och bränd på bål i Berlin.

Du tillhör den ledande kretsen i arbetarklassens parti.
Bland dem som gick först över Ebro var Nexös elitkompani.
För socialismens land och idé har Du kämpat med glöd och bravur
och din dikt är för stor och för mänskligt sann för
nobelpris i litteratur.


Ebro är namnet på den flod i västra Spanien där ett av de sista stora slagen i Spanska inbördeskriget tog plats (Slaget om Ebro), där republikanerna gjorde ett sista försök att stoppa fascisterna framryckningar, men som slutade med en bitter förlust.

När Damnark invaderades av Tyskland 1941 förbjöds det kommunistiska partiet att verka och Nexö fängslades för sin politiska aktivitet. När han släpptes ut fångenskapen begav han sig till Sverige för vidare transport till Sovjetunionen där han under resterande år av kriget sände radio till Danmark och Norge.

Efter kriget bosatte han sig i Dresden i DDR där han sedermera blev hedersmedborgare och fick en skola uppkallad efter sig, Martin-Andersen-Nexö-gymnasiet med inriktning mot naturvetenskap och matematik. Nexö blev på 1950-talet tilldelad Lenins fredspris (där han är i gott sällskap, till skillnad från de mörkermän som fått Nobels dito).


Ett tack till Röda Raketer som dock glömde att skicka vidare utmaningen. En andra chans kanske rättar till det?

Martin Andersen Nexö (1908)

måndag 19 november 2007

150 000 000

Av Vladimir Majakovskij

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen - en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen - maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Ursprungligen publicerad utan författarnamn (1921). Stycket ovan är ett utdrag som finns publicerat i Vladimir Majakovskij "JAG! - dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt", Wahlström & Windstrand:2007 (finns bl.a. på PocketShop). Jag har inte läst hela dikten, men återkommer här när jag har hittat den.

Politics and Philosophy, ständigt på barrikaden, svarade på bloggutmaningen genom en potpurri av poesi som blivit kvar. Förutom den ovan citerade 150 000 000 även ett utdrag ur Hatets Sånger. Till den senare återkommer jag kanske vid ett senare tillfälle, till Majakovskij återvänder jag med all säkerhet både en och två gånger. Hans diktande, eller rättare sagt hans konstnärsskap, har gjort ett avtyck på eftervärlden som är få förunnat. En brinnande revolutionär och streber som lyckades med att bli mördad efter sin död. Men som sagt, mer om det en annan gång.



"Vart ska jag gå när det är inom mig helvetet brinner?"
Bild: Vladimir Majakovskij (1983-1930)

söndag 18 november 2007

Bloggutmaning

Vilken dikt har inspirerat eller berört dig?

Den frågan ställer jag till två bloggare med förhoppningen om ett bidrag till denna blogg! Politics and Philisophy (en Brechtfan) och Röda Raketer (där jag hittade dikten i den förra posten) får den första förfrågan! . Skriv vem ni vill skicka utmaningen vidare till. Dikterna, och svaren, publicerar jag här.

Kommunismens lov

Av Bertholt Brecht

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Ur pjäsen ”Modern” (hittad via Röda Raketer)

Jag har Brechts dikt upptejpad på kylskåpet. Jag ser nog den här dikten hundra gånger om dagen. Saker, lappar, meddelanden och reklamslogans som man ser dagligen sjunker in i bakgrunden efter ett tag, man märker dem inte. Därför är det så intressant att komma hem till någon första gången och se en plats med nya ögon, allt det som inte syns för någon annan sticker nu rakt ut.

Kommunismens lov vägrar sjunka in.

Människor som är hemma hos mig för första gången fastnar framför kylskåpet. Det spelar ingen roll vem det är, det alltid samma sak. Krökt huvud, intensivt läsande och ett hmm när sidan är slut. Det är inte många som frågar, eller ens kommenterar dikten, men ändå ser jag att den har lämnat ett avtryck. Trots att jag själv har sett den varje dag i något år nu så fastnar och också ibland. I sin enkelhet är dikten stor, mäktig. Har man väl läst den en gång måste man börja om från början igen. Repetera. Upprepa orden tyst för sig själv. Du kan förstå den.

Dikten förklarar. Inte genom att krångla till det, nysta ut samband eller gräva djupare.

Försöken att förklara genom att rättfärdiga ser vi igenom. Vi behöver er inte. Det ni säger gör ni utifrån ert intresse. Men vi vet bättre. Vi känner våra intressen.

Mitt liv för mitt land

Av Ture Nerman

Mitt liv för mitt land – var det så ni sa?
Mitt liv för mitt land – om ni sjunger bra!
För bolagens land och för bankernas land,
för landet av brännvin och jobbarband,
från en bit av en karta från Skånes strand
och till Lapplands fjäll – var det så det va?
Karl XII:s land
och Hedins – ja, som sagt, om ni sjunger bra!

Mitt liv för mitt land – vad har jag för land?
Jag ägde en gång en skog och en strand,
där jag stultade kring och lekte och log
och trodde på sagor som aldrig dog.
Ett bolag har huggit min barndoms skog,
en fabrik står svart över hemmets strand,
och min faders plog
den är skrot, och mull är min moders hand.

Mitt liv för mitt land – ånej, ånej!
För en furste skulle jag offra mig,
för fattighushöst efter livslångt slit
och för Luthers katkes och tullar och sprit,
för en löjtnantspojk och en fanduksbit –
som en slav, en betjänt, en köpt lakej,
för en trustkungs profit –
Nej, mitt blod är för gott, jag betackar mig!

Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:

är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916


torsdag 15 november 2007

I fiendeland

Av Ture Nerman

Till dig som lever om tusen år
I en jusare, bättre tid än vår!


Du får ej tro, det var folkens fel.
De kunde ej häjda makternas spel.

Du får inte döma oss allt för hårt
För det hävdernas mörkaste blad som blev vårt.

Sammy, som sover i Yperns sand –
Det är sant, två män dött för hans hand.

Men han hade en flicka han gett sin tro.
Går en mördares drömmar till hem och bo?

Herrman, som bor i Vogesernas mull,
har sänt fem fransmän till dödens tull.

Men han gick till striden, som Tyskland stred,
från en halvskriven bok om ”Evig fred”.

Nikolaj sitter tokig på hospital.
Tre tyska mödrar har han jort kval.

Men han kysste i tårar i Tomsk när han for
en ensam och vithårig sjuk gammal mor.

Dessa mördande män från Don och Marne,
för fem år sen var de lekande barn.

Du broder i jusare, sällare tid,
döm blitt, döm milt vårt vanvetts strid!

Vi hatade ej, vi ville ej ha mord.
Man sövde vår själ med falska ord.

Man krävde liv och man krävde lem
i namn av det käraste: härd och hem.

Man hetsade oss till helvetes brand
Man läran om hat och om fosterland.

Du som lever i fjärran om tusen år
och läser de ord här skrivna står,

de dikter jag sitter och samlar här,
medan tåget mej åter mot Norden bär:

Till dej är de skrivna, till dej ha de gått
i ångest och skam för min samtids brott.

Det vintras på nytt. Den vintern blir lång.
Men jag vet, att det töar en vår en gång.

Såren ska gapa i långa år.
Men en gång gror dock samman det jupast sår.

Vi har lidigt nog. Döm ej allt för hårt
det hävdernas mörkaste blad som blev vårt!

ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916


På antikvariatet på St Petri Kyrkogata i Lund, strax mittemot Stadsbiblioteket hittar jag Nermans diktsamling. En liten men omsorgsfullt inbunden bok : läderpärmen med titeln och författare tryckt i guld säger mig att förhållandet till böcker har ändrats över åren. I fiendeland, tryck mitt under brinnande krig 1916 har undertiteln ”dikter till det första världskriget”. En sober och anspråkslös typografi, tryckt på gulnade sidor, 35 kr – sänkt från 150. Han talar till oss från en annan tid, om inte tusen år borta så i alla fall nittio. Han vill förklara, ställa saker till rätta, berätta för oss. Och genom dikten gör han just det, från en plats långt borta.

Länge har dikten funnits med i arbetarrörelsen. Dikten sätter ord på kampen, på hoppet, på viljan. På segern och på förlusten, på visionen och på det vardagliga slitet. Dikten sätter ord på det allmänna, det som formats genom gemensamma erfarenheter. Författaren inpräntar såväl sig själv, sin tid och sin rörelse i dikten och, när det blir bra, lyckas fånga essensen, kärnan i en företeelse eller ett uttryck. Dikten för oss över kontinenter, genom tid som varit och korsar alla språkbarriärer. Den finns för att berätta något för kommande generationer, som för Nerman, och för att lära något om det som varit, som för mig.

Arbetets och kampens dikter har betytt mycket för mig. I den finner jag vår historia och vårt arv, ögonblick av stolthet och förbittring. Men dikterna har inte kommit till mig serverade på ett fat, nej, tvärtom har jag kämpat för att hitta varenda en av dem. Och jag letar fortfarande. På en hylla i antikvariat hittade jag en lite bok med en stor skatt, hur många sådana finns det därute?

Syftet med denna bloggen är att hitta de där dikterna, att återupptäcka arbetarrörelsens arv. För vissa kommer det att vara gammal skåpmat, för andra kommer de förhoppningsvis ge en inblick i det som varit och det som kommer. Jag vill samla dikter från hela rörelsen, bortom och över parti och strömningar. Med dikterna vill jag också samla det förhållande vi har till dikterna, vad det betyder för var och en. Jag hoppas att jag inte behöver göra jobbet själv, utan att det ska utvecklas till en kollektiv process där många erfarenheter samlas på ett ställe. Kanske kan vi en dag skicka det vidare till någon som lever om åter tusen år i en bra mycket ljusare tid.

I inledningen till ”I fiendeland” står ett kort citat av Heinrich Heine tryckt: Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.

Det får avsluta detta första inlägget, med löftet om att fler är på väg. Trevlig läsning!