Kära vänner kolleger,
jag sänder er hälsningar ifrån ett folk
på andra sidan Atlanten,
emellan två kontinenter.
Ett folk som äntligen rest sej ur askan
av hundratals år av förnedring.
Ett folk som bär på ett hopp och en dröm
om att själva få skapa sin framtid.
Jag hälsar er från Nicaragua,
jag hälsar er från Nicaragua.
Kära vänner poeter som diktar
om välfärdssamhällets problem,
om överflödet som plåga,
om leden och tillvarons tomhet.
Här ser jag skalder som sträcker ut handen
i hopp om ett ark och en penna,
som skriver dikter till livet på murar
där kulhålen ännu är varma.
Dikter om kärlek och glädje,
och en framtid för Nicaragua.
Björn Afzelius, Hälsning från Nicaragua
tisdag 16 december 2008
onsdag 3 december 2008
Nazister försökte bränna inne familj
Under måndagskvällen försökte nazister bränna in en hel familj i sin lägenhet i Stockholm. De båda förändrarna är aktiva i fackföreningen SAC och motivet var politiskt motiverat.
Det har hänt förr och det kan hända igen, nazister mördar företrädare för arbetarklassen. Som Martin Niemöller skriver i en berömda dikt:
När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Nedan är ett uttalande från SAC:s arbetsutskott. No pasaran!
Det har hänt förr och det kan hända igen, nazister mördar företrädare för arbetarklassen. Som Martin Niemöller skriver i en berömda dikt:
När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Nedan är ett uttalande från SAC:s arbetsutskott. No pasaran!
1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.
Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.
Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.
– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.
I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.
– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.
Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.
Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.
För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.
Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.
Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.
Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.
– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.
På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.
Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.
/ SAC:s Arbetsutskott
onsdag 19 november 2008
Så jävla nödvändigt
Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:
och fortsätter:
Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.
Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.
Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism
Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.
och fortsätter:
Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.
Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.
Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.
Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism
söndag 2 november 2008
Till mitt förbund
Nyss hemkommen från en kongress överväldigas jag ännu en gång av den värme, gemenskap och glädje som mina kamrater ger mig. Vissa är gamla betrodda, andra är nya bekantskaper. Där finns retorikern, organisatören, teoretikern, arbetshästen, agitatorn, fixaren, stadgenörden, ironikern, cynikern, radikalisten, den brinnande revolutionären, den eftertänksamma, den trofasta, veteranen, ordvrängaren, konspiratorn... alla finns de där och alla är de mina kamrater. Det går inte att ta miste att ta miste på kraften i en kollektiv vilja, att när du du sträcker ut en hand finns det något som fattar den.Det är med våra kamrater vi går skuldra vid skuldra, beslutsamma och kampvilliga. Men det är också vid en kamrats axel vi kan luta oss och säga "jag mår skit". Det är tillsammans vi kämpar och det är tillsammans vi vinner. Inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta. Men när min kamrat med ett leende på läpparna berättar om de 3000 utdelade flygbladen som resulterade i en ny medlem känner jag bara kärlek. Vetskapen om att tillsammans kan vi göra vad som helst.
Men också svaret på mailen: "Ta den tid du behöver för att komma tillbaka. Kamrater är vi i vått och torrt. Säg till om du behöver hjälp så fixar vi det". Eller "sitt inte ensam, hör av dig så hittar vi på något. Du kan alltid ringa". Eller "behöver du låna till hyran?". Tillsammans är vi inte bara starka, vi kan också vara svaga och små. När livet ger dig en örfil och du inte pallar vända andra kinden till finns det någon där.
Pablo Neruda har skrivit en dikt som jag tidigare haft med på bloggen och detta känns som ett bra tillfälle att läsa den igen:
Till mitt parti
Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.
---
Det är i stunder som dessa som min hjärtat klappar lite extra hårt. Tillsammans, tillsammans...
måndag 20 oktober 2008
Karl Staf har gått ur tiden
"Av 500 svenskar som år 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro.
Vandrare
stanna
minns dem med stolthet"
Karl Staf
Så står det på statyn La Mano i Stockholm, det fyra meter höga monumentet till de Spanienfrivilligas minne. Ord som bränner sig fast.
Röda Raketer och Esbatis kommentarer skriver om Karl Staf (1915-2008) som begravdes i förra veckan. En sann legend har gått ur tiden.
Vandrare
stanna
minns dem med stolthet"
Karl StafRöda Raketer och Esbatis kommentarer skriver om Karl Staf (1915-2008) som begravdes i förra veckan. En sann legend har gått ur tiden.
lördag 18 oktober 2008
"Judarna till Madagaskar!"
Under de senaste veckorna har Sverigedemokraterna haft två stycken torgmöten i Malmö som båda har blivit stoppade. Senast igår samlades 500 personer för att visa sin avsky mot att rasism och fascism återigen syns i gatubilden. Vad vi ser födas är embryot till en millitant antirasistisk och antifascistisk rörelse i Malmö, en rörelse som kommer att ha gott om uppgifter framöver.
Föga förvånande väljer våra goda liberaler att ställa sig vid sidan eller rent av sypatiserar med stackars SD som inte får utnyttja sin heliga yttrandefrihet. Dessa goda liberaler som pratar så högtidligt om att ta ställning mot rasism. Dessa goda liberaler som jämrar att "låt det inte hända igen" och att "varför var det ingen som stod upp och sade emot?". Dessa goda liberaler som har minnen som guldfiskar.
Jag hittade ett foto för inte så länge sedan som kanske kan hjälpa våra goda liberaler att friska upp minnet.
Bilden är tagen i slutet av 1930-talet och föreställer hörnhuset vid Nobeltorget i Malmö. Fotot är taget med Helmer Dahlströms kamera. Helmer, som står längt till vänster på ställningen, var murare och en hängiven amatörfotograf. Hans bilder finns utgivna i boken "Bilder ur en arbetares liv" (1985).
Bildtexten lyder:
Nu är inte bara folkhemsbyggandets tid. Nazismens frammarsch börjar återspeglas även i antisemitiska slagord på byggplank och husväggar.
På planket står skrivet "Judarna till Madagaskar! Per får följa med!" När fotot togs var det kanske okontroversiellt, kanske vanligt förekommande, men i eftervärldens ögon förstår vi vad ordens innebörd på ett helt annat sätt.
Kära goda liberaler. Detta är inte första gången fascisterna visar sitt fula tryne i vår stad. Antingen ställer ni er på vår sida och kämpar mot mörkermännen, eller så fortsätter ni vara de goda liberalerna ni är. Men säga inte att ni inte visste, att "det får aldrig hända igen" och att vanligt folk ska stå upp mot rasismen. Era ord är inte värda mer än de papper de är skrivna på.
Föga förvånande väljer våra goda liberaler att ställa sig vid sidan eller rent av sypatiserar med stackars SD som inte får utnyttja sin heliga yttrandefrihet. Dessa goda liberaler som pratar så högtidligt om att ta ställning mot rasism. Dessa goda liberaler som jämrar att "låt det inte hända igen" och att "varför var det ingen som stod upp och sade emot?". Dessa goda liberaler som har minnen som guldfiskar.
Jag hittade ett foto för inte så länge sedan som kanske kan hjälpa våra goda liberaler att friska upp minnet.
Bilden är tagen i slutet av 1930-talet och föreställer hörnhuset vid Nobeltorget i Malmö. Fotot är taget med Helmer Dahlströms kamera. Helmer, som står längt till vänster på ställningen, var murare och en hängiven amatörfotograf. Hans bilder finns utgivna i boken "Bilder ur en arbetares liv" (1985).
Bildtexten lyder:
Nu är inte bara folkhemsbyggandets tid. Nazismens frammarsch börjar återspeglas även i antisemitiska slagord på byggplank och husväggar.
På planket står skrivet "Judarna till Madagaskar! Per får följa med!" När fotot togs var det kanske okontroversiellt, kanske vanligt förekommande, men i eftervärldens ögon förstår vi vad ordens innebörd på ett helt annat sätt.
Kära goda liberaler. Detta är inte första gången fascisterna visar sitt fula tryne i vår stad. Antingen ställer ni er på vår sida och kämpar mot mörkermännen, eller så fortsätter ni vara de goda liberalerna ni är. Men säga inte att ni inte visste, att "det får aldrig hända igen" och att vanligt folk ska stå upp mot rasismen. Era ord är inte värda mer än de papper de är skrivna på.
måndag 6 oktober 2008
Arbetaridealet I
Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.
Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.
Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?
Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.
En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:
Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.
När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.
När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.
Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.
Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.
Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?
Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.
En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:
"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.
Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."
Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.
När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.
När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.
Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.
tisdag 9 september 2008
Anteckningar
vad gör man när det kostar dyrt att vara fattig?
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?
vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar
vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett
finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?
vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar
vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett
finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"
onsdag 3 september 2008
Arbetare
Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.
Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.
Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.
Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?
Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare
Av Stig Sjödin
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.
Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.
Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.
Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?
Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare
Av Stig Sjödin
måndag 11 augusti 2008
Lägesrapport
Du måste vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej
Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark
Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag
Starka människor böjs inte
De bryts
och brister
ur "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen
händer det
att mänskor säjer
till mej
Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark
Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag
Starka människor böjs inte
De bryts
och brister
ur "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen
måndag 7 april 2008
En vacker bisak
Som ni kanske har märkt har inläggen kommit allt glesare de senaste veckorna. Dels har det berott på skola, jobb och politik, men främst på inspirationslöshet.
När jag startade bloggen för inte så länge sen hade inte läst poesi alls och hade kanske 5-6 dikter på lager. Det var nyfikenheten på den politiska poesins värld som lockade. Efter att ha plöjt ett antal antologier och ha skrivit ett 70-tal inlägg har jag insett vilken fantastisk skatt som väntar på den som tar sig tid att upptäcka den. Jag har hela tiden skrivit ur ett aktivistperspektivet och försökt undvika de akademiska litteraturkrumbukterna som jag själv har så svårt för.
För visst har den kampdikten en enigmatisk tilldragelse. I en mening, ett stycke kan en Brecht, en Majakovsij eller varför inte en Nerman uttrycka känslor och förhoppningar, ilska och hat, indignation och uppgivenhet, glädje och stolthet, som annars kan fylla en tegelsten.
Men nu har jag inte samma lust att skriva länge och går vidare till nåt nytt projekt. Tack till er som läst och kommenterat (även om de flesta kommentarer kommer från en och samma kallskänkerska:).
If you build it, they will come
I första inlägg avslutade jag med att citera Heinrich Heine och då passar det väl att avsluta med samma sak:
Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.
Vi ses på barrikaderna!
/Olof
När jag startade bloggen för inte så länge sen hade inte läst poesi alls och hade kanske 5-6 dikter på lager. Det var nyfikenheten på den politiska poesins värld som lockade. Efter att ha plöjt ett antal antologier och ha skrivit ett 70-tal inlägg har jag insett vilken fantastisk skatt som väntar på den som tar sig tid att upptäcka den. Jag har hela tiden skrivit ur ett aktivistperspektivet och försökt undvika de akademiska litteraturkrumbukterna som jag själv har så svårt för.
För visst har den kampdikten en enigmatisk tilldragelse. I en mening, ett stycke kan en Brecht, en Majakovsij eller varför inte en Nerman uttrycka känslor och förhoppningar, ilska och hat, indignation och uppgivenhet, glädje och stolthet, som annars kan fylla en tegelsten.
Men nu har jag inte samma lust att skriva länge och går vidare till nåt nytt projekt. Tack till er som läst och kommenterat (även om de flesta kommentarer kommer från en och samma kallskänkerska:).
If you build it, they will comeI första inlägg avslutade jag med att citera Heinrich Heine och då passar det väl att avsluta med samma sak:
Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.
Vi ses på barrikaderna!
/Olof
lördag 29 mars 2008
Allting tyder på
Av Mohamed Omar
Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem
Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.
Hittad här. Så jävla nödvändigt! Att läsa Omars dagsvers hjälper mig ännu en gång att inse att det inte är jag som är galen, utan alla andra.
Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem
Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.
Hittad här. Så jävla nödvändigt! Att läsa Omars dagsvers hjälper mig ännu en gång att inse att det inte är jag som är galen, utan alla andra.
fredag 14 mars 2008
Arbetarkonsten
Inläggen har blivit allt glesare den senaste veckorna. Anledningen är framför allt att andra uppgifter har pockat på min uppmärksamhet samtidigt som inspirationen har gått på sparlåga. Intresset för arbetarrörelsens kultur består dock och därför vill jag passa på att tipsa om en blogg värt att hålla ett öga på. Det är Konstfreds blogg Arbetarkonst som fått en nystart. På många sätt ser jag Arbetarkonst som en parallell till denna bloggen.
Nu senast kan man läsa följetången På spaning efter arbetarkonsten (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6) som utlovar dagliga inlägg om arbetarkonstnärer och teoretiska/historiska aspekter på arbetarkonst. Intressant och bildande - ytterligare en blogg att följa i fortsättningen!
Goyas Tredje maj. Knappast arbetarkonst, men väl kampkonst.
Nu senast kan man läsa följetången På spaning efter arbetarkonsten (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6) som utlovar dagliga inlägg om arbetarkonstnärer och teoretiska/historiska aspekter på arbetarkonst. Intressant och bildande - ytterligare en blogg att följa i fortsättningen!
Goyas Tredje maj. Knappast arbetarkonst, men väl kampkonst.
torsdag 6 mars 2008
Ur Ethundraett stycken
Inte tillräcklingt
har jag gått in
i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna
Ur Ethundraett stycken av Göran Sonnevi
har jag gått in
i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna
Ur Ethundraett stycken av Göran Sonnevi
onsdag 5 mars 2008
Bokrean igen
De bästa klippen under årets bokrea finns på nätet. På bokus.se hittar jag följande titlar:
Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson 55:-
Rapport från ett dödsblock av Mumia Abu Jamal 19:-
Den onödiga samtiden av Jan Myrdal och Lars Gustavsson 19:-
En orättvis betraktelse av Göran Palm 19:-
Det är rätt att göra motstånd av Åsa Linderborg och Erik Wijk 44:-
Planhushållning och demokrati av Paul W. Cockshott 19:-
Göteborgskravallerna och processerna av Erik Wijk 23:-
Flickan och skulden av Katarina Wennstam 33:-
Tala om klass av Anneli Jordahl (red) 41:-
men framför allt:
Bakom TV'n ändrades ljuset av Göran Greider (red.) 49:-
Från mig till er.
Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson 55:-
Rapport från ett dödsblock av Mumia Abu Jamal 19:-
Den onödiga samtiden av Jan Myrdal och Lars Gustavsson 19:-
En orättvis betraktelse av Göran Palm 19:-
Det är rätt att göra motstånd av Åsa Linderborg och Erik Wijk 44:-
Planhushållning och demokrati av Paul W. Cockshott 19:-
Göteborgskravallerna och processerna av Erik Wijk 23:-
Flickan och skulden av Katarina Wennstam 33:-
Tala om klass av Anneli Jordahl (red) 41:-
men framför allt:
Bakom TV'n ändrades ljuset av Göran Greider (red.) 49:-
Från mig till er.
måndag 3 mars 2008
Ännu ett barn är begravet i Gaza
Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.
Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon
Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.
Denna dagsvers, skriven av Mats Nörklint i DN, hittar jag via Pablo Pissoffi. Vad som just nu pågår på Gazaremsan är obeskrivbart. Över sjuttio palestinier har blivit mördade. En tredjedel av dessa är barn, den yngsta bara två dagar gamla. Hur kan man fördöma någon sorts motstånd mot denna typen av bestialiteter?
Vi får aldrig glömma vem som bär ansvaret för detta folkmord. Staten Israel genomför sedan femtio år tillbaka i tiden ett ständigt pågående brott mot mänskligheten. Lars Ohly säger som det är när han i ett pressmeddelande kräver att de ansvariga ställs inför rätta:Israel fortsätter att döda palestinier. Blockaden mot Gaza svälter ut människor samtidigt som direkta attacker dödar civila, varav många är barn. Raketer skickas mot flyktingläger där människor inte kan gömma sig och inte försvara sig.
Israels agerande är vidrigt och avskyvärt, säger vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i en kommentar. Nu måste omvärlden reagera mot ockupationsmaktens uppenbara likgiltighet för palestinska liv.
Palestinska LO i Gaza har bombats, deras byggnader har totalförstörts. Bland annat svenska biståndsmedel ha byggt upp den palestinska fackföreningsrörelsen.
- Detta borde vara tillräckligt för att den svenska biståndsministern skulle reagera med avsky mot Israels agerande, men Gunilla Carlsson är tyst, fortsätter Lars Ohly.
- Israels attacker är tydliga och grova brott mot den fjärde Genève-konventionen. Så länge inte omvärlden reagerar med styrka kommer brotten att fortsätta. Alla länder har möjlighet att ställa individer som gjort sig skyldiga till grova brott mot Genève-konventionen inför rätta. Nu är det hög tid att de ansvariga i Israel får svara för sina övergrepp. Jag kräver därför att Sveriges regering agerar så att de ansvariga ställs inför rätta, avslutar Lars Ohly.
Jag läser också att vänsterpartiet har beslutat att förstamajinsamlingen ska gå till en sjukvårdsorganisation i Gaza.
Jinge lägger upp några fruktansvärt starka bilder från Gaza, Fredrich Legnemark lägger upp en video på samma tema.
fredag 29 februari 2008
Författare för en kämpande litteratur
På denna bloggen skriver jag om politisk poesi, om arbetets och kampens dikter. Min utgångspunkt när jag läser poesi - eller någonting annat för den delen - är i första hand politisk, eller lite annorlunda uttryckt: jag är en revolutionär som började läsa dikter, inte en diktläsare som blev revolutionär. Vad som intresserar mig är det politiska uttrycket och hur det tar form i kulturen - vare sig det är poesi, prosa eller teater. Detta innebär inte att kulturer kan eller bör passas in i en platt protekultmall - inte alls - utan snarare det enkla konstaterande att kulturen formas i ett spänningsfält av de sociala konfilkter som präglar vår tid och vårt samhälle.
Jag har tidigare skrivit om när den politiska dikten - eller den politiska diktaren - ställt sig mitt i korselden och aktivt tagit del i den sociala kampen. Det kan handla om poeter som protesterar mot Irakkriget eller en dikt som ger ett avtryck i den offentliga debatten. Det är när kulturen ger sig upp på barrikaden som det blir rikitgt intressant.
Just därför blir jag väldigt glad när jag i veckans nummer av Flamman läser om författarturnén som arrangeras i samarbete med ABF, Författare för en kämpande litteratur. Under mars och april kommer 13 arbetarförfattare att ge sig ut på en landsomfattande turné och genomföra protestläsningar mot den borgerliga regeringen. De medverkande författarna har enats kring ett manifest som går under titeln Läs mot högern - sätt fart på rörelsen. Man skriver:
• Vi är en grupp författare som tror på ordets makt att förändra.
• Vi accepterar inte den högerstyrda alliansregeringens utförsäljning av skolor, sjukhus, statliga företag och allmänna bostäder.
• Vi tycker det är alldeles för tyst när högern slår till mot sjuka och arbetslösa.
• Vi accepterar inte högerregeringens fientliga och okunniga hållning mot kulturarbetare.
• Vi accepterar inte en kulturpolitik vars främsta ambition är marknadsanpassning och lönsamhetstänkande.
• Vi vill ha en kulturpolitik som värnar om de allmänna biblioteken istället för att lägga ned dem.
• Vi vill ha satsningar som En Bok för Alla och andra läsfrämjande insatser för barn och vuxna.
• Vi vill ha en kulturpolitik som inser behovet och värdet av de fria teatergruppernas arbete.
"Utifrån dessa ståndpunkter går vi författare som står arbetarrörelsen nära från ord till handling. Vi ger oss ut på en riksomfattande turné där vi ger uttryck för möjligheternas estetik. Men vi vill också sätta fart i de egna leden. Vi som arbetar med orden kommer att läsa högt tills makthavarna hör. Kom och lyssna och delta! "
De medverkande författarna är:
David Ericsson
Monika Zak
Ove Allansson
Håkan Boström
Torgny Karnstedt
Bernt-Olov Andersson
Lena Kallenberg
Torbjörn Lundgren
Aino Trosell
Tony Samuelsson
Mats Berggren
Arne Andersson
I LO-tidningen fortsätter David Ericsson:
– Vi som hör till arbetarklassen – det är vi som är nytänkande. Dom där ultraliberalerna har ju alltid funnits.
Turnén ska gå från Luleå i norr till Malmö i söder och gå i mål i Stockholm den 1 maj. Det verkar inte finnas något spikat program ännu, men för allt i världen - missa inte detta!
Läs:
Pressmeddelande från ABF
Manifestet
Jag har tidigare skrivit om när den politiska dikten - eller den politiska diktaren - ställt sig mitt i korselden och aktivt tagit del i den sociala kampen. Det kan handla om poeter som protesterar mot Irakkriget eller en dikt som ger ett avtryck i den offentliga debatten. Det är när kulturen ger sig upp på barrikaden som det blir rikitgt intressant.
Just därför blir jag väldigt glad när jag i veckans nummer av Flamman läser om författarturnén som arrangeras i samarbete med ABF, Författare för en kämpande litteratur. Under mars och april kommer 13 arbetarförfattare att ge sig ut på en landsomfattande turné och genomföra protestläsningar mot den borgerliga regeringen. De medverkande författarna har enats kring ett manifest som går under titeln Läs mot högern - sätt fart på rörelsen. Man skriver:
• Vi är en grupp författare som tror på ordets makt att förändra.
• Vi accepterar inte den högerstyrda alliansregeringens utförsäljning av skolor, sjukhus, statliga företag och allmänna bostäder.
• Vi tycker det är alldeles för tyst när högern slår till mot sjuka och arbetslösa.
• Vi accepterar inte högerregeringens fientliga och okunniga hållning mot kulturarbetare.
• Vi accepterar inte en kulturpolitik vars främsta ambition är marknadsanpassning och lönsamhetstänkande.
• Vi vill ha en kulturpolitik som värnar om de allmänna biblioteken istället för att lägga ned dem.
• Vi vill ha satsningar som En Bok för Alla och andra läsfrämjande insatser för barn och vuxna.
• Vi vill ha en kulturpolitik som inser behovet och värdet av de fria teatergruppernas arbete.
"Utifrån dessa ståndpunkter går vi författare som står arbetarrörelsen nära från ord till handling. Vi ger oss ut på en riksomfattande turné där vi ger uttryck för möjligheternas estetik. Men vi vill också sätta fart i de egna leden. Vi som arbetar med orden kommer att läsa högt tills makthavarna hör. Kom och lyssna och delta! "
De medverkande författarna är:
Ann Charlotte Alverfors
David Ericsson
Monika Zak
Ove Allansson
Håkan Boström
Torgny Karnstedt
Bernt-Olov Andersson
Lena Kallenberg
Torbjörn Lundgren
Aino Trosell
Tony Samuelsson
Mats Berggren
Arne Andersson
I LO-tidningen fortsätter David Ericsson:
– Vi som hör till arbetarklassen – det är vi som är nytänkande. Dom där ultraliberalerna har ju alltid funnits.
Turnén ska gå från Luleå i norr till Malmö i söder och gå i mål i Stockholm den 1 maj. Det verkar inte finnas något spikat program ännu, men för allt i världen - missa inte detta!
Läs:
Pressmeddelande från ABF
Manifestet
tisdag 26 februari 2008
Bokrea
Årets bokrea har dragit igång och jag har redan hunnit med en sväng bland bokborden. Bland hyllvärmarna finns det en del intressant att lägga märket till. Jag köpte fyra böcker: Åsa Linderborgs Mig äger ingen (59:-), Karin Boyes Dikter i urval (69:-) samt CH-biografin och Sonnevisamlingen som omtalas nedan.Hos Akademibokhandeln kan man hitta två politiska biografier om personer med stort intresse för oss till vänster: Werner Schmidts CH Hermansson och Anders Ehnmarks Stad i ljus (båda 89:-). Båda böckerna bör dock läsas med ett kritiskt öga.
Schmidts Hermanssonbiografi är starkt färgad av författarens egna ståndpunkter. Ali Esbati skrev i Flamman när det begav sig att de frenetiskt drivna teserna skymmer sikten, både för den politiska analysen av vänsterrörelsen och för förståelsen av människan CH Hermansson – oupplösligt förenad med och outplånligt bidragande till denna rörelse."
Stad i ljus handlar om Antonio Gramsci [Gramsji]: teoretiker, medgrundare av Italienska kommunistpartiet, medlem av Kominternexekutiven och fängslad av Mussolini ("Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år") under en stor del av sitt liv. Nämnde Linderborg skriver att Ehnmark saknar det som gjorde att fascisterna försökte få Gramscis hjärna att sluta fungera: ett öppet sinne och en knuten näve. En sjuk detalj är för övrigt att Akademibokhandeln kallar Gransci för anarkist [!] i reklambladet.
Mitt främsta tips är, kanske inte helt överraskande, en diktsamling. För ynka 69:- hittar man Göran Sonnevis Dikter i urval. Över 500 sidor av författarens produktion som sträcker sig över drygt fyrtio år. Göran Palm skrev 1974 om Sonnevi att äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn. För Sonnevi skriver i högsta grad explicit politiskt; en snabb genombläddring av Dikter i urval förstärker intrycket av en poet med ett patos.
En av Sonnevies kanske kändaste dikter är den som inleds med meningen Bakom tv'n ändrades ljuset. Den kommer från dikten OM KRIGET I VIETNAM och om ni känner igen meningen är det kanske för att den har fått ge namn åt en diktantologi som tidigare figurerat här på bloggen (red. Göran Greider).
Göran Sonnevi (f. 1939) var tjugofem år gammal när dikten publicerades i BLM år 1965. Vid denna tid var Vietnamnkriget fortfarande fjärran för det flesta och ett ställningstagande för FNL resulterade då i ett bemötande som antagligen påminner om det vi inom den antiimperialistiska Iraksolidariteten möter idag: förakt och misstänkliggörande. I numret efteråt var debatten i full gång och den smittade även av sig på kultursidorna där man diskuterade den politiska poesins roll. Greider kallar dikten en vattendelare, att det efter Sonnevi kom en flod av politisk poesi i den guldålder som varade 10-15 år fram i tiden.
OM KRIGET I VIETNAM
Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i - Lund
med omnejd - blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam - han steg
ut eller in i en bil - faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”
Dikten är såklart fantastisk och följs av fler. År 2005 släpptes hans senaste diktsamling Oceanen (som också finns på bokrean) och där fortsätter han i samma spår och följer upp dikten om vietnamkriget:
nya siffror kommer om antalet om antalet döda i kriget i Irak 100.000 döda enligt en undersökning som publiceras i den brittiska tidskriften Lancet
Detta ifrågasätts nu Men jag börjar förstå, att i varje fall storleksordningen
är riktig de döda läggs till de döda Krig läggs till krig Det är mycket vidrigt
Jag fortsätter denna krönika, om också med osäkra siffror Också det virvlar i sin förbländning
Så spring och köp, du kommer knappast att ångra dig!
Båda dikterna finns med i Göran Sonnevi, Dikter i urval av Marie Silkeberg, Albert Bonniers Förlag 2008
måndag 25 februari 2008
En sång för Fidel
Fidel har lämat posten som president och det skulle väl inte förvåna någon om han snart lämnar jordelivet bakom sig. Om någon människa ska väljas ut för att karaktärisera 1900-talet så är det nog Fidel; ett människoöde format av de stora linjerna i klasskampen på internationell skala. En person som för oändligt många människor representerar hoppet om upproret, kampen och segern. Hatat som få i borgarklassens salonger.Tveklöst har dock hans livsverk stagnerat. Den kubanska revolutionen går på knä; rent materiellt är man påväg att återhämta sig, men moraliskt, i anden, är den nya generationen vansinnigt trött.
Kinas före detta preminärminister Cho En Lai svarade en gång frågan om vad han ansåg om den franska revolutionen med att säga att det är alltför tidigt att avgöra. Med Fidels efterbörd är det betydligt lättare; den vänstervåg som vi nu ser i Latinamerika med epicentrum i Venezuela hade inte varit möjlig utan Kuba. Det måste upprepas: Utan Kuba, inget Venezuela. Det visar sig alltså att den revolution som startade 1959 med guerillans seger nu fullföljs på fastlandet.
Här kommer en sång för Fidel.
Canto a Fidel
Kom nu ivriga gryningsprofet,
längs avlägsna och omärkta stigar
att befria den gröna kajman som du älskar så.
När första skottet ljuder
och hela djungeln vaknar i jungfrulig förvåning,
där, vid din sida står vi
lugna stridsmän.
När din röst ljuder i alla väderstreck
jordreform, rättvisa, bröd och frihet,
där vid din sida med samma tonfall
står vi.
Och när slutet är slaget för
upprensningsaktionen mot tyrannen kommer,
där vid din sida, redo för sista striden
står vi
och om din stig blockeras av järn,
ber vi om en skrud av kubanska tårar
att skylla gerillans ben
på väg mot Amerikas historia.
Inget mer.
Av Ernesto Che Guevara
den gröna kajmanen = Kuba
onsdag 20 februari 2008
I rosens namn
Behåll dina rosor
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor
"Dikten är Märta Tikkanens 30 år gamla men fortfarande lika aktuella beskrivning på heteronormens trånga skal och inneboende maktstrukturer. Att kapitalismen samverkar med andra förtryck och normerande praktiker är ingen nyhet. Hudkrämer med blekande effekt säljer som smör i Asien. Volvos senaste reklamslogan är “hur Vi är du?” MQs budskap i juletider var fnissande heteropar till Mariah Careys “All I want for christmas is you”. Prostitution och pornografi är de yttersta exemplen på hur människor och relationer förtingligas i vår senkapitalistiska samtid. Ett annat är Alla hjärtans dag. Heteronorm och profittörst i en minst sagt ohelig allians..."
Vänsterns Studentförbund, mitt kära förbund, har börjat blogga! Och bra är det. Läs hela! Och försäkra er om att följa bloggen i fortsättningen.
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor
"Dikten är Märta Tikkanens 30 år gamla men fortfarande lika aktuella beskrivning på heteronormens trånga skal och inneboende maktstrukturer. Att kapitalismen samverkar med andra förtryck och normerande praktiker är ingen nyhet. Hudkrämer med blekande effekt säljer som smör i Asien. Volvos senaste reklamslogan är “hur Vi är du?” MQs budskap i juletider var fnissande heteropar till Mariah Careys “All I want for christmas is you”. Prostitution och pornografi är de yttersta exemplen på hur människor och relationer förtingligas i vår senkapitalistiska samtid. Ett annat är Alla hjärtans dag. Heteronorm och profittörst i en minst sagt ohelig allians..."
Vänsterns Studentförbund, mitt kära förbund, har börjat blogga! Och bra är det. Läs hela! Och försäkra er om att följa bloggen i fortsättningen.
tisdag 19 februari 2008
Teknikaliteter
Den senaste tiden har varit en tid av tekniskt strul. Först en sen två krachade datorer har bidragit till att bloggandet har bedrivits på sparlåga de senaste veckorna. En ny dator har nu åtgärdat detta problem och i samma veva har jag gjort ett nytt försök att få ordning på RSS-feeden (tror den ska funka nu?). Bloggen ligger numera även hos Bloggvänstern. Vi får hoppas på ljusare tider!
fredag 15 februari 2008
Jubileum/årsdag
En bloggkamrat uppmärksammar att det idag den 15 februari 2008 är precis fem år sedan de stora antikrigsdemonstrationerna anordnades i protest mot USA:s imperieambitioner och planerna på kriget i Irak.
Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.
Aldrig mera krig.
1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -
Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:
Aldrig mera krig!
2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.
3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:
Aldrig - mera - krig!
Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928
Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.
Aldrig mera krig.
1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -
Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:
Aldrig mera krig!
2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.
3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:
Aldrig - mera - krig!
Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928
onsdag 13 februari 2008
Deklaration.
Av Arnold Ljungdal
Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.
Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.
Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928
Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.
Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.
Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928
onsdag 6 februari 2008
Recept
Av Birger Norman
Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.
En bättre personalchef har ni aldrig fått.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.
En bättre personalchef har ni aldrig fått.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
Hegemoni
Genetiskt
av Gösta Ågren
Med intelligenstester
skyddar sig överklassen
mot folket. Alltså måste
man lära folkets barn
dumhet innan de testas.
Det tar många år. De
kloka lär sig till
sist, men de dumma aldrig.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
av Gösta Ågren
Med intelligenstester
skyddar sig överklassen
mot folket. Alltså måste
man lära folkets barn
dumhet innan de testas.
Det tar många år. De
kloka lär sig till
sist, men de dumma aldrig.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
måndag 4 februari 2008
Murambatsvina is coming to town
På tal om en notis (Kim Möller skriver kort om den).
Natthärberget
Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.
Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!
Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998
* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...
Natthärberget
Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.
Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!
Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998
* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...
Agitpropen
Säga vad man vill om Barak Obama och det amerikanska presidentvalet, men det här är lysande propaganda.
Obama är på många sätt en lysande retoriker som itne så lite påminner om Martin Luther King (särskilt det pastorsmässande liknelserna). Tidigt valde han Yes we can som paroll för sin valrörelse under primärvalskampanjen. Det är är översättning av spanskans Sí, se puede som är en gammal kommunistisk paroll. Det revolutionära Kuba använde parollen i början av sextiotalet i samband med den gigantiska alfabetiseringskampanjen som svepte genom ön. Slagordet har tagits upp av diverse grupper på vänsterkanten i Latinamerika genom åren och dök upp i Venezuela under alfabetiseringskampanjen Misión Robinson år 2003. I USA har slagordet använts av bland annat fackföreningsrörelsen.
Det är intressant och paradoxalt att följa den amerikanska valrörelsen. Landet där skillnaden mellan kandidaterna är minimal (demokrater och republikaner) pratar man om visioner, de stora frågorna (även om det är väldigt mycket fluff). Här hemma, där skillnaden mellan alternativen är jämförelsevis stor, bråkar man på marginalen.
Jag tror att en verklig föränding av det amerikanska samhället av nödvändighet måste komma utifrån. Om det tar tio eller hundra år går inte att säga, men när det väl sker kommer det gamla systemet att falla ihop som ett korthus. Men i väntan på detta skulle det inte skada att ha Obama/Edwards i Vita Huset. Det är trots allt skillnad på elände och mer elände, och i det fallet stödjer jag kandidaten som har John Legend och Common bakom sig. Alla gånger.
Obama är på många sätt en lysande retoriker som itne så lite påminner om Martin Luther King (särskilt det pastorsmässande liknelserna). Tidigt valde han Yes we can som paroll för sin valrörelse under primärvalskampanjen. Det är är översättning av spanskans Sí, se puede som är en gammal kommunistisk paroll. Det revolutionära Kuba använde parollen i början av sextiotalet i samband med den gigantiska alfabetiseringskampanjen som svepte genom ön. Slagordet har tagits upp av diverse grupper på vänsterkanten i Latinamerika genom åren och dök upp i Venezuela under alfabetiseringskampanjen Misión Robinson år 2003. I USA har slagordet använts av bland annat fackföreningsrörelsen.
Det är intressant och paradoxalt att följa den amerikanska valrörelsen. Landet där skillnaden mellan kandidaterna är minimal (demokrater och republikaner) pratar man om visioner, de stora frågorna (även om det är väldigt mycket fluff). Här hemma, där skillnaden mellan alternativen är jämförelsevis stor, bråkar man på marginalen.
Jag tror att en verklig föränding av det amerikanska samhället av nödvändighet måste komma utifrån. Om det tar tio eller hundra år går inte att säga, men när det väl sker kommer det gamla systemet att falla ihop som ett korthus. Men i väntan på detta skulle det inte skada att ha Obama/Edwards i Vita Huset. Det är trots allt skillnad på elände och mer elände, och i det fallet stödjer jag kandidaten som har John Legend och Common bakom sig. Alla gånger.
fredag 1 februari 2008
Göteborg 2001
I ett tidigare inlägg skrev jag om en dikt från antologin Med frihet på näsan. Det är en diktantologi som gavs ut av Yelah förlag i efterdyningarna av det som hände på Göteborgs gator under EU-toppmötet i mitten av juni 2001. Själv skriver man om boken:
"I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg. Tiotusentals manniskor från hela världen reste dit för att visa sitt missnöje, demonstrera och mötas: människa till människa.
Vi som har skrivit den här boken var där: några av oss var även i Genua, Italien, för att demonstrera vid G8-mötet. Vare sig i Genua eller i Göteborg blev det som vi hade tänkt oss. I Genua sköts en person till döds av polisen, i Göteborg skottskadades tre personer av polisen.
Dikterna grundar sig i motståndet, kampen, kärleken, glädje, styrkan och sorgen: i första hand behandlar de de känslor och tankar författarna hade inför, under och efter EU-toppmötet i Göteborg.
[...]
Det här är vår berättelse."
Jag publicerar nedan ytterligare en av dikterna som finns med i antologin (som är extremt läsvärd). Jag hörde den första gången i filmen Terrorister och var då tvungen att skriva ner den.
Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.
Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.
Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...
Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.
Av Nicklas Änsth
"...idag är vi morgondagens hjältar"
"I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg. Tiotusentals manniskor från hela världen reste dit för att visa sitt missnöje, demonstrera och mötas: människa till människa.
Vi som har skrivit den här boken var där: några av oss var även i Genua, Italien, för att demonstrera vid G8-mötet. Vare sig i Genua eller i Göteborg blev det som vi hade tänkt oss. I Genua sköts en person till döds av polisen, i Göteborg skottskadades tre personer av polisen.
Dikterna grundar sig i motståndet, kampen, kärleken, glädje, styrkan och sorgen: i första hand behandlar de de känslor och tankar författarna hade inför, under och efter EU-toppmötet i Göteborg.
[...]
Det här är vår berättelse."
Jag publicerar nedan ytterligare en av dikterna som finns med i antologin (som är extremt läsvärd). Jag hörde den första gången i filmen Terrorister och var då tvungen att skriva ner den.
Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.
Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.
Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...
Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.
Av Nicklas Änsth
"...idag är vi morgondagens hjältar"
Poesiutmaningen
Det har varit stiltje in poesiutmaningen den senaste tiden. Detta hoppas jag nu kunna råda bot på genom att skicka den vidare till Mohamed Omar som är poet, journalist och debattör. Skriver gör han förbannat bra, minns fortfarande hans korta sejour i Flamman för några år sedan. Vidare får Rawia Morras Blog utmaningen. Rawia Morra är även hon poet och översättare och skriver om Palestina på sin blogg.
Poesiutmaningen består i en fråga: vilken dikt har inspirerat eller berört dig? Skriv en motivering så publicerar jag det här på bloggen (skicka gärna vidare utmaningen också!).
Tidigare svar:
Rödtjut valde Till en kamrat
Frihet och Framsteg valde en obetitlad
These Exiled Years valde bl. a. Lärandets lov
Vänster valde Godnatt
Tio meter över havet valde Till mitt parti
Politik och Poesi valde EFTERÅT JAG SÄGER JUST NU
Björnpoesi valde en obetitlad
Partigiani Livornesi Scandinavia valde Mellansnack
Politics and Philosophy valde 150 000 000
Röda Raketer valde Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag
Poesiutmaningen består i en fråga: vilken dikt har inspirerat eller berört dig? Skriv en motivering så publicerar jag det här på bloggen (skicka gärna vidare utmaningen också!).
Tidigare svar:
Rödtjut valde Till en kamrat
Frihet och Framsteg valde en obetitlad
These Exiled Years valde bl. a. Lärandets lov
Vänster valde Godnatt
Tio meter över havet valde Till mitt parti
Politik och Poesi valde EFTERÅT JAG SÄGER JUST NU
Björnpoesi valde en obetitlad
Partigiani Livornesi Scandinavia valde Mellansnack
Politics and Philosophy valde 150 000 000
Röda Raketer valde Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag
Moderna tider
Flexibel
en 11-årig rysk flicka
skolad till olympisk gymnast
böjer benen till bakhuvudet
ivrigt påhejad av sin pappa
hon är flexibel
en sill
redo att packas och frysas hel
är så lealös och slemmig att stjärtfenan
kan nudda gälarna
den är flexibel
en vuxen människa är inte flexibel
en vuxen människa är inget uttänjt ligament på
en gymnast från Andropovs dagar
Vikarie
vikarie är ett permanenterat vapenstillestånd
en lagstadgad anomali
att vara vikarie är att båda inte äta kakan
och att inte ha den
att bli ratad två gånger och sen
en tredje
Att vara utlämnad till
någon annans godtycke och
sin egen vånda
Mitt andrahandskontrakt utan papper och
min tickande studieskuld håller mig på jorden
Annars skulle friheten svepa iväg med mig
ingenting håller mig på plats
ingenting är beständigt
vi vikarier
är den nya tidens människor
tisdag 29 januari 2008
Bli en aktivistentreprenör
Veckan som gick tillbringades i staden Göteborg. Bland mycket annat hann jag med ett besök på Världskulturmuseet. Det är ett museum som öppnade för några år sedan med ambitionen att vara lite mer än ett vanligt museum: lite provocerade, interaktivt, nyskapande. Förutom de utställningar man visar har man också föreläsningar, temadagar, uppvisningar osv. Väldigt chict och fint. Modernt ni vet [fan, kan inte låta bli att raljera].
Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.
Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.
Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:
1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):
Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör
Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.
1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.
2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.
3. Stöd det småskaliga.
3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.
4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"
You got to love it.
2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.
3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].
Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.
Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.
Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?
En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:
ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen
men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong
ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda
men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder
en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar
nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt
Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002
Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.
Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.
Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.
Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:
1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):
Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör
Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.
1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.
2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.
3. Stöd det småskaliga.
3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.
4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"
You got to love it.
2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.
3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].
Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.
Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.
Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?
En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:
ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen
men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong
ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda
men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder
en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar
nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt
Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002
Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.
lördag 26 januari 2008
Den osynlige mannen
Av Pablo Neruda
Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.
Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.
Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk
Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.
Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.
Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)