Anteckningar

vad gör man när det kostar dyrt att vara fattig?
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?

vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar

vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett

finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"

Arbetare

Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.

Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.

Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.

Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?

Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare


Av Stig Sjödin