Karl Staf har gått ur tiden

"Av 500 svenskar som år 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro.

Vandrare
stanna
minns dem med stolthet"

Karl Staf

Så står det på statyn La Mano i Stockholm, det fyra meter höga monumentet till de Spanienfrivilligas minne. Ord som bränner sig fast.

Röda Raketer och Esbatis kommentarer skriver om Karl Staf (1915-2008) som begravdes i förra veckan. En sann legend har gått ur tiden.

"Judarna till Madagaskar!"

Under de senaste veckorna har Sverigedemokraterna haft två stycken torgmöten i Malmö som båda har blivit stoppade. Senast igår samlades 500 personer för att visa sin avsky mot att rasism och fascism återigen syns i gatubilden. Vad vi ser födas är embryot till en millitant antirasistisk och antifascistisk rörelse i Malmö, en rörelse som kommer att ha gott om uppgifter framöver.

Föga förvånande väljer våra goda liberaler att ställa sig vid sidan eller rent av sypatiserar med stackars SD som inte får utnyttja sin heliga yttrandefrihet. Dessa goda liberaler som pratar så högtidligt om att ta ställning mot rasism. Dessa goda liberaler som jämrar att "låt det inte hända igen" och att "varför var det ingen som stod upp och sade emot?". Dessa goda liberaler som har minnen som guldfiskar.

Jag hittade ett foto för inte så länge sedan som kanske kan hjälpa våra goda liberaler att friska upp minnet.


Bilden är tagen i slutet av 1930-talet och föreställer hörnhuset vid Nobeltorget i Malmö. Fotot är taget med Helmer Dahlströms kamera. Helmer, som står längt till vänster på ställningen, var murare och en hängiven amatörfotograf. Hans bilder finns utgivna i boken "Bilder ur en arbetares liv" (1985).

Bildtexten lyder:
Nu är inte bara folkhemsbyggandets tid. Nazismens frammarsch börjar återspeglas även i antisemitiska slagord på byggplank och husväggar.

På planket står skrivet "Judarna till Madagaskar! Per får följa med!" När fotot togs var det kanske okontroversiellt, kanske vanligt förekommande, men i eftervärldens ögon förstår vi vad ordens innebörd på ett helt annat sätt.

Kära goda liberaler. Detta är inte första gången fascisterna visar sitt fula tryne i vår stad. Antingen ställer ni er på vår sida och kämpar mot mörkermännen, eller så fortsätter ni vara de goda liberalerna ni är. Men säga inte att ni inte visste, att "det får aldrig hända igen" och att vanligt folk ska stå upp mot rasismen. Era ord är inte värda mer än de papper de är skrivna på.

Arbetaridealet I

Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.

Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.

Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?

Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.



En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:

"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.

Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."

Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.

Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.

När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.

När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.

Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.