Filmen "To Shoot an Elephant" spelades in av den spanska ISM-aktivisten Alberto Arce under Israels anfall mot Gaza i dec 2008/jan 2009. När alla utlänningar skeppades ut ur Gaza strax innan invasionen startade stannade Alberto och hans palestinske medarbetare Mohammad Rujailah kvar för att på plats dokumentera vad som hände. Reslutatet är den cirka två timmar långa film som idag den 18 januari 2010 har visats i över 30 länder och 100 städer runt om i världen i en "Global screening - global screaming".
Jag har precis kommit hem efter att ha sett filmen på ABF-huset i Malmö och är otroligt skakad. Aldrig förr har jag sett så starka bilder, en sådant fruktansvärt vansinne. Bilderna från krigets Gaza, människorna, sjukhusen, de levande, de döda, gråten och skratten knockade mig totalt och gjorde mig mållös, själlös, tom.
Jag tänker att det är nödvändigt att se, att inte vända bort blicken även om det är svårt, jobbigt och grymt. Vi måste se, vi måste veta, vi måste känna till vad som sker för att kunna berätta och kämpa vidare. En vän höll ett fantastiskt tal på en manifestation för Gaza häromdagen och så då att
[v]i är här för att minnas dem och svära dyrt och heligt att det inte får hända igen. Men ändå så händer det. För att vi blir distraherade. Tappar fart. Mister övertygelsen. Distraherade och hindrade av människor här och på andra platser i världen som inte vill ta alltför tydlig ställning för eller emot. För att de skräms av hårda ord, vapen som höjs i luften och löften om hämnd och återupprättelse. För att skräcken och ångesten inte känns i deras magar, i våra magar. Vi blir aldrig så arga att vi hellre sträcker oss efter ett gevär än en näsduk, inte på riktigt. Vi blir aldrig så uppgivna att vi tappar förståndet, kanske bara för en stund.
Vi behöver se för att ibland räcker inte orden till. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om hur många som har dött, hur många av dom som var barn, om bostadshusen, sjukhusen och skolorna som har bombats, om de traumatiserade barnen, om den vita fosforen, om GPS-koordinaterna, om F16-plan och Apache-helikoptrar. Det är fruktansvärda fakta att läsa, men orden räcker helt enkelt inte till. Orden kan ibland inte förklara de panikslagna skriken från en mor som mist tre av sina barn i ett bombanfall. De räcker ibland inte till för att förklara tonen i rösten på mannen som berättar att hans barn vägrar släppa iväg honom till jobbet på morgonen för att de vet att han snart kommer att dö. Och de räcker ibland inte till för att visa hur ett sjukt system förvrider människor till att skjuta mot de som försöker ta hand om de döda.
Se filmen! Den finns att ladda ner gratis från filmarens hemsida. Se den tillsammans med vänner och kamrater, diskutera vad ni har sett. Vänd inte bort blicken trots att tårarna börjar rinna. Gör något av frustrationen. Agera, vägra acceptera.
En av dom som har försökt att sätta ord på frustrationen och indignationen är den palestinsk-amerikanska spoken word:aren Tahani Salah. I stycket "Hate" förmedlar hon med styrka, uppgivenhet och lidelse det som ofta förtigs: utan rättvisa, ingen fred. Allt tal om kompromisser och om att bygga broar är bara tomma ord om det inte finns rättvisa.
