onsdag 24 november 2010

Poesin är ett vapen laddat med framtid


Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Raderna är skrivna av den spanske poeten Gabriel Celaya (1911-1991) i dikten med den vackraste titeln av dem alla: poesin är ett vapen laddat med framtid. Raderna kommer till mig när jag läser om det senaste debaclet kring Stockholms Poesifestival 2010. En kort sammanfattning: Stockholms Poesifestival 2010 har beslutat sig för att ta ställning mot Sverigedemokraterna och dess partiledare Jimmie Åkesson genom att ordna festivalen på tema mångfald och motstånd:"Välkommen till en festival fylld av utländsk, svensk, invandrad, rebellisk, märklig, elektronisk, storslagen, musikalisk, trotsig och upprorisk poesi" skriver man på hemsidan. Genom att bjuda in poeter från hela världen vill man visa sitt avståndstagande från "intolerans och främlingsskräck" - "Det är dags att göra motstånd genom att välkomna det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag."

Sverigedemokraternas ungdomsförbund gick i igår ut med ett pressmeddelande och meddelade att man skulle ordna en protest utanför poesifestivalen och där läsa upp "klassiska svenska verk" - oklart vilka.

Om det hade slutat där hade allt varit gott och väl antar jag; kulturkoftorna hade fått mysa sin egen förträfflighet, Sverigedemokraterna hade fått jaga sina väderkvarnar och kanske fått till sig lite kultur på köpet. Båda hade kunna bekräfta sina positioner på var sitt håll.

Men nu är det inte riktigt så enkelt. Den "goda" parten i ekvationen, poesifestivalen, annonserar också att man ordnar "nattpoesi" på Berns Salonger - samma nöjesetablissemang som sedan en lång tid tillbaka är under en facklig blockad på grund av att man hänsynslöst och systematiskt har utnyttjat papperslösa arbetare. Det verkar inte vara lika kul att vara "rebellisk, trotsig och upprorisk" när det gäller en fråga där man faktiskt kan agera; kampanjen för en bojkott av Berns behöver allt stöd i världen för att den lilla men kämpande fackföreningen SAC ska kunna vinna mot det mäktiga multinationella bolag som äger Berns. Men det innebär ju att kulturkoftorna inte får sippa rödvin på favvostället. Vojne, vojne.



Man börjar ana att både en och två hundar ligger begravda här. Den förment radikala poesifestivalen river isär nazistflaggor och ser väldigt arga ut på sina affischer. Men vilket alternativ erbjuder man? Man saluför ett liberalt multukulti-mishmash. Man välkomnar "det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag" - något som låter så där lite lagom öppet och snällt. Men grunden för denna inställning går ut på att behålla dikotomin mellan "vi" och "dom". Den spelar på bilden av "den andre" som en schysst kulturkrydda, ett exotiskt inslag i den välmenande liberalens vardag. Och visst är det så, utan svartskallar, ingen kebab! Utan indianer, ingen folkmusik på gatan! Utan östeuropeer, ingen som städar upp bajset i trappen.

Tillbaka då till Celaya och hans dikt som är en fullkomlig krigsförklaring mot den typen av inställning som festivalen förfäktar. "Stockholms Poesifestival är en vapendragare för poesin och konsten" kan man läsa på hemsidan. Vilken poesi hade Celaya frågat? Den poesi som är en "kulturell lyx för de neutrala"? Eller den poesi som "tar parti tills den sölar ner sig"?

Stockholms Poesifestival 2010 måste ställa in sin tillställning på Berns om man med någon som helst trovärdighet ska kunna genomföra sina övriga arrangemang. En festival som gör motstånd kan inte ställa sig på fötryckarnas sida.

Som tur är behöver man inte välja det ena eller det andra, varken liberalerna eller rasisterna. På Facebook hittar man POETISK FRONT som samlar till utomhuspoesifestival i två akter:

POETISK FRONT PRESENTERAR:
STOCKHOLMS UTOMHUSPOESIFESTIVAL
- en antirasistisk aktion i två akter
Onsdag den 24 november kl. 17.00


Första akten:

I samband med Stockholms poesifestival presenterar vi ett nytt litterärt koncept: Stockholms utomhuspoesifestival. Onsdag den 24 november kl. 17.00 samlas vi utanför Dramaten och läser poesi i antirasistisk anda. Det har kommit till vår kännedom att Sverigedemokraternas Ungdomsförbund planerar att hålla ett torgmöte samtidigt som oss. Tydligen ska de framföra "klassiska svenska verk", som en protest mot Stockholms poesifestivals mångfaldstema. Vi protesterar mot att poesin används som en del i ett nationalistisk projekt. Därför uppmanar vi alla att ta med sig dikter, megafoner och vänner och ansluta sig till utomhusfestivalen.

Andra akten:

Trots sitt mångfaldstema planerar Stockholms poesifestival att hålla sin efterfest på Berns salonger. Berns är sedan flera månader tillbaka satt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare. Vi protesterar mot att antirasismen förblir en tom paroll som inte får praktiska konsekvenser. Därför fortsätter vår utomhusfestival med diktläsning utanför Berns, dit vi uppmanar alla festivaldeltagare att följa med. Vi börjar andra akten kl. 22.30.

Välkommen hälsar POETISK FRONT

***

Det värmer i hjärtat att se att det finns människor som vägrar se poesin reduceras till en tom ritual för de redan besuttna. Poesin måste ta ställning, den måste användas för att syna makten och för att göra motstånd. Den är inte ofarlig, tvärtom. Poesin är ett vapen som riktas mot förtyckare såväl som mot medlöparna. Det är dags att plocka fram den revolutionära poesikanon, kamrater.

Poesin är ett vapen laddat med framtid. Använd det.


***


Poesin är ett vapen laddat med framtid

När man inte längre väntar sig något personligt tändande,
men är full av iver och tränger bortom samvetet,
våldsamt existerande, blint försäkrande,

likt en puls som hamrar mot mörkret,

när man blickar rätt in i
dödens svindlande och klara ögon,
då säger man sanningarna:
de barbariska, hemska, kärleksfulla grymheterna.
Man läser dikterna
som vidgar lungorna hos dem som efter kvävningen
vill bli till, vill ta form,
ber om mått för allt de förnimmer till övermått.

Med instinktens hastighet,
med undrets blixt,
som magisk påtaglighet, förvandlar sig det verkliga för oss
till identitet med sig självt.

Poesi för den fattige, en poesi lika nödvändig
som varje dags bröd,
som luften vi inandas tretton gånger i minuten,
för att existera och därigenom säga ett ja som förhärligar.

Så lever vi kämpande, ty de låter oss knappast
säga att vi är de vi är,
våra sånger kan inte utsmycka utan att synda.
Vi står redan på bottnen.
Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Jag tar på mig skulden. Jag känner inom mig
alla som lider och sjunger som jag andas.
Jag sjunger och sjunger, och genom att sjunga
bortom mina egna sorger utvidgar jag mig.

Jag skulle vilja ge er liv, uppväcka nya handlingar,
och beräkna tekniskt hur jag ska uppnå detta.
Jag känner mig som en diktens ingenjör, en arbetare
som med sina verktyg arbetar tillsammans med andra för Spanien.

Sådan är min poesi: dikt-verktyg
och samtidigt hjärtslag hos det gemensamma och blinda.
Sådan är den: ett vapen laddat med framtid
som jag riktar mot ditt bröst.

Det är inte en poesi uttänkt droppe för droppe.
Det är inte en skönhetsskapelse. Inte en fulländad frukt.
Det är något som liknar luften vi alla andas
och sången som utvidgar allt vi bär inom oss.

Det är ord som vi alla upprepar och känner
som våra, och som flyger. De är mer än det sagda.
De är det allra nödvändigaste: det som inte har namn.
Ord som ropar till himlen och handlar på jorden.