FIENDELAND

Poesin är ett vapen laddat med framtid

2010-11-24T00:07:00.004+01:00

Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Raderna är skrivna av den spanske poeten Gabriel Celaya (1911-1991) i dikten med den vackraste titeln av dem alla: poesin är ett vapen laddat med framtid. Raderna kommer till mig när jag läser om det senaste debaclet kring Stockholms Poesifestival 2010. En kort sammanfattning: Stockholms Poesifestival 2010 har beslutat sig för att ta ställning mot Sverigedemokraterna och dess partiledare Jimmie Åkesson genom att ordna festivalen på tema mångfald och motstånd:"Välkommen till en festival fylld av utländsk, svensk, invandrad, rebellisk, märklig, elektronisk, storslagen, musikalisk, trotsig och upprorisk poesi" skriver man på hemsidan. Genom att bjuda in poeter från hela världen vill man visa sitt avståndstagande från "intolerans och främlingsskräck" - "Det är dags att göra motstånd genom att välkomna det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag."

Sverigedemokraternas ungdomsförbund gick i igår ut med ett pressmeddelande och meddelade att man skulle ordna en protest utanför poesifestivalen och där läsa upp "klassiska svenska verk" - oklart vilka.

Om det hade slutat där hade allt varit gott och väl antar jag; kulturkoftorna hade fått mysa sin egen förträfflighet, Sverigedemokraterna hade fått jaga sina väderkvarnar och kanske fått till sig lite kultur på köpet. Båda hade kunna bekräfta sina positioner på var sitt håll.

Men nu är det inte riktigt så enkelt. Den "goda" parten i ekvationen, poesifestivalen, annonserar också att man ordnar "nattpoesi" på Berns Salonger - samma nöjesetablissemang som sedan en lång tid tillbaka är under en facklig blockad på grund av att man hänsynslöst och systematiskt har utnyttjat papperslösa arbetare. Det verkar inte vara lika kul att vara "rebellisk, trotsig och upprorisk" när det gäller en fråga där man faktiskt kan agera; kampanjen för en bojkott av Berns behöver allt stöd i världen för att den lilla men kämpande fackföreningen SAC ska kunna vinna mot det mäktiga multinationella bolag som äger Berns. Men det innebär ju att kulturkoftorna inte får sippa rödvin på favvostället. Vojne, vojne.

Man börjar ana att både en och två hundar ligger begravda här. Den förment radikala poesifestivalen river isär nazistflaggor och ser väldigt arga ut på sina affischer. Men vilket alternativ erbjuder man? Man saluför ett liberalt multukulti-mishmash. Man välkomnar "det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag" - något som låter så där lite lagom öppet och snällt. Men grunden för denna inställning går ut på att behålla dikotomin mellan "vi" och "dom". Den spelar på bilden av "den andre" som en schysst kulturkrydda, ett exotiskt inslag i den välmenande liberalens vardag. Och visst är det så, utan svartskallar, ingen kebab! Utan indianer, ingen folkmusik på gatan! Utan östeuropeer, ingen som städar upp bajset i trappen.

Tillbaka då till Celaya och hans dikt som är en fullkomlig krigsförklaring mot den typen av inställning som festivalen förfäktar. "Stockholms Poesifestival är en vapendragare för poesin och konsten" kan man läsa på hemsidan. Vilken poesi hade Celaya frågat? Den poesi som är en "kulturell lyx för de neutrala"? Eller den poesi som "tar parti tills den sölar ner sig"?

Stockholms Poesifestival 2010 måste ställa in sin tillställning på Berns om man med någon som helst trovärdighet ska kunna genomföra sina övriga arrangemang. En festival som gör motstånd kan inte ställa sig på fötryckarnas sida.

Som tur är behöver man inte välja det ena eller det andra, varken liberalerna eller rasisterna. På Facebook hittar man POETISK FRONT som samlar till utomhuspoesifestival i två akter:

POETISK FRONT PRESENTERAR:
STOCKHOLMS UTOMHUSPOESIFESTIVAL
- en antirasistisk aktion i två akter
Onsdag den 24 november kl. 17.00

Första akten:

I samband med Stockholms poesifestival presenterar vi ett nytt litterärt koncept: Stockholms utomhuspoesifestival. Onsdag den 24 november kl. 17.00 samlas vi utanför Dramaten och läser poesi i antirasistisk anda. Det har kommit till vår kännedom att Sverigedemokraternas Ungdomsförbund planerar att hålla ett torgmöte samtidigt som oss. Tydligen ska de framföra "klassiska svenska verk", som en protest mot Stockholms poesifestivals mångfaldstema. Vi protesterar mot att poesin används som en del i ett nationalistisk projekt. Därför uppmanar vi alla att ta med sig dikter, megafoner och vänner och ansluta sig till utomhusfestivalen.

Andra akten:

Trots sitt mångfaldstema planerar Stockholms poesifestival att hålla sin efterfest på Berns salonger. Berns är sedan flera månader tillbaka satt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare. Vi protesterar mot att antirasismen förblir en tom paroll som inte får praktiska konsekvenser. Därför fortsätter vår utomhusfestival med diktläsning utanför Berns, dit vi uppmanar alla festivaldeltagare att följa med. Vi börjar andra akten kl. 22.30.

Välkommen hälsar POETISK FRONT

***

Det värmer i hjärtat att se att det finns människor som vägrar se poesin reduceras till en tom ritual för de redan besuttna. Poesin måste ta ställning, den måste användas för att syna makten och för att göra motstånd. Den är inte ofarlig, tvärtom. Poesin är ett vapen som riktas mot förtyckare såväl som mot medlöparna. Det är dags att plocka fram den revolutionära poesikanon, kamrater.

Poesin är ett vapen laddat med framtid. Använd det.

***

Poesin är ett vapen laddat med framtid

När man inte längre väntar sig något personligt tändande,
men är full av iver och tränger bortom samvetet,
våldsamt existerande, blint försäkrande,
likt en puls som hamrar mot mörkret,

när man blickar rätt in i
dödens svindlande och klara ögon,
då säger man sanningarna:
de barbariska, hemska, kärleksfulla grymheterna.
Man läser dikterna
som vidgar lungorna hos dem som efter kvävningen
vill bli till, vill ta form,
ber om mått för allt de förnimmer till övermått.

Med instinktens hastighet,
med undrets blixt,
som magisk påtaglighet, förvandlar sig det verkliga för oss
till identitet med sig självt.

Poesi för den fattige, en poesi lika nödvändig
som varje dags bröd,
som luften vi inandas tretton gånger i minuten,
för att existera och därigenom säga ett ja som förhärligar.

Så lever vi kämpande, ty de låter oss knappast
säga att vi är de vi är,
våra sånger kan inte utsmycka utan att synda.
Vi står redan på bottnen.
Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Jag tar på mig skulden. Jag känner inom mig
alla som lider och sjunger som jag andas.
Jag sjunger och sjunger, och genom att sjunga
bortom mina egna sorger utvidgar jag mig.

Jag skulle vilja ge er liv, uppväcka nya handlingar,
och beräkna tekniskt hur jag ska uppnå detta.
Jag känner mig som en diktens ingenjör, en arbetare
som med sina verktyg arbetar tillsammans med andra för Spanien.

Sådan är min poesi: dikt-verktyg
och samtidigt hjärtslag hos det gemensamma och blinda.
Sådan är den: ett vapen laddat med framtid
som jag riktar mot ditt bröst.

Det är inte en poesi uttänkt droppe för droppe.
Det är inte en skönhetsskapelse. Inte en fulländad frukt.
Det är något som liknar luften vi alla andas
och sången som utvidgar allt vi bär inom oss.

Det är ord som vi alla upprepar och känner
som våra, och som flyger. De är mer än det sagda.
De är det allra nödvändigaste: det som inte har namn.
Ord som ropar till himlen och handlar på jorden.

Människovärdet och flykten från arbetet

2010-07-30T21:25:00.009+02:00

Jenny Wrangborgs debut Kallskänken tror jag att få av denna bloggens läsare har missat; diktsamlingen om livet och kampen i en kallskänk på ett Göteborgskafé har höjts till skyarna av en tämligen samstämmig kritikerkår. På Aftonbladet Kultur skrev Jenny Tunedal en mycket uppskattande recension som tog upp ett tema som jag här skulle vilja spinna vidare på. Hon skriver:

Eftersom det är tillsammans som vi är starka, är det logiskt att den här dikten arbetar med stora gester och ord, söker uttryck och värden som många kan samlas kring: ”människor / med en dröm om att ses som / människor”.
Men som så ofta i den politiska retoriken förblir det lite luddigt för mig vad det här med att vara ”människa” (och dess förlängning i fraser som ”alla människors lika värde”) egentligen innebär. Vi lever så oerhört långt ifrån ”alla människors lika värde” att jag inte ens förstår den utopin. Och ordet ”människa” blir i Kallskänken lite som en såpbubbla, det flyger omkring i dikten och glänser positivt, utan att jag riktigt får fatt i det. Vad det egentligen innebär att ses som en människa definieras framför allt negativt: att inte osynliggöras, inte utnyttjas, inte användas för att sedan kastas bort – att inte vara en maskin.

Det är en intressant frågeställning som Tunedal tar upp, vad det ur ett politiskt perspektiv innebär att vara människa. Idén om mänskliga rättigheter har de senaste tjugo åren helt kommit att dominera mycket av den politisk-teoretiska debatten. För oss marxister är hela mänskliga rättigheter-diskursen en på många sätt problematiskt utgångspunkt. Vem har givit människan rättigheter? När man i debatten behandlar konventionen om de mänskliga rättigheterna som en orörbar kanon som stigit ner från himlen är blir det nästan komiskt när man funderar på att den blivit framförhandlad mellan stridande parter i en diplomatiskt fulspel i kalla krigets början. Ni får yttrandefrihet om vi får rätt till utbildning osv. Och att, som Tundal mycket riktigt påpekar, tala om “alla människors lika värde” är ju egentligen helt absurt med tanke på hur världen ser ut.

Så hur ska vi egentligen se på detta att att vara “människor/med en dröm om att ses som/människor”. Var ska vi börja gräva? Att söka svaret i människans natur för att hitta någon sorts naturrätt är uppenbarligen en återvändsgränd - det finns ett uppenbart godtycke och det bortser från de mest basala makt- och konfliktperspektiven.

Marx talade om att det som skiljer oss från djuren är vår medvetna och produktiva aktivitet, nämligen arbetet. Det är genom arbetet vi förverkligar oss själva, som just människor. Det är en syn som idag är ganska främmade - det som ses som mänsklig aktivitet är väl snarare det man gör när man inte arbetar - när vi äter, leker, badar, sover, har sex,. Men dessa aktiviteter, hur trevliga och åtrovärda de än är, är ju sådant som vi har gemensamt med resten av varelserna som befolkar vårt jord. Att äta, sova och ha sex är någonting vi har gememsamt med djuren, man skulle kunna kalla det för vår djuriska sida eller aktivitet. Så uppochnervänd har vår värld blivit att vi dykar det djuriska som det högst mänskliga och den mänskliga som det vi gör för att kunna leva ut det djuriska. Att befrielsen, brottet med den alienation som plågar mänskligheten, ligger i arbetet, eller genomförs genom arbetet är en tanke som är ett arvegods från den tidiga arbetarrörelsen. Antagligen kan man spåra denna syn från dåtidens så kallade arbetararistokrati som var yrkesutbildade arbetare med en viss självständighet och yrkesidentitet. Skomakaren, hantverkaren, slaktaren eller smeden var under den föregående perioden en person som i sitt arbete fann ett förverkligande som är långt från dess samtida manufakturer eller mörka industri. Här fanns mening och ett helhetsperspektiv, här fanns handlingsfrihet och plats för individuella drag.

Ett annat perspektiv är att det i det kapitalistiska samhället är genom arbetet som vi människor binds samman. Ett samhälle utgörs ju inte av en grupp människor inom ett geografiskt område - grunden för samhället, det som binder oss samman är istället de långt dragna arbetsdelning och den församhälligade produktionen. Det innebär att vi är ömsesidigt beroende av varandra genom arbetet. Den medeltida bonden producerade vad han behövde på gården och var i sin produktiva verksamhet inte beroende av någon. Ett samhälle definierades då på andra sätt och enligt andra mekanismer. I vår tidsålder är vi människor bunda vid varandra just för att vi saknar det som den medeltida bonden har; arbetsdelningen innebär en skenbar splittring - jag svetsar, du vårdar gamlingar, hon kör buss - utan inbördes beroendeförhållande, men hela grundvalen för arbetsdelningen är ju samarbetet. Utan svetare, inga hemtjänstbiträden, utan hemtjänstbiträden, inga busschauförer, utan busschaufförer, inga svetsare. Det är genom arbetet som som vi finner en plats en den mänskliga tillvaron och som vi möter andra människor i ett ömsesidigt beroendeförhållande.

Frågan man kan ställa sig idag är om det ens är möjligt att uppnå en befrielse, inte från arbetet utan just genom arbetet? Kan vår medvetna och produktiva verksamhet omskapas på ett sådant sätt att det erbjuder identitet, gemenskap, sammanhang och ett kollektivt såväl som ett individuellt förverkligande? Frågan är reell. Finns det förutsättningar för att arbetarna på ett callcenter - underbetalda och med osäkra anställningar, tvingade att utföra ett totalt meningslöst arbete - kan finna förverkligande i sitt arbete? Eller fabriksarbetaren vars rörelsemönser har brutits ner i tusendelar av en sekund och satts ihop igen bara för att effektivisera och rationalisera processen? Har arbetsdelningar gått så långt att det i egentlig mening inte finns någonting kvar att återgå till, någonting att återerövra?

Marx talar i Kapitalets första band om formell respektive reell subsumption när han beskriver hur kapitalet erövrar nya områden. Subsumtion i betydelsen att underordna någonting sin egen logik. Den formella subsumptionen innebär att kapitalet lägger under sig en ny produktionsgren eller tillverkningsprocess utan att egentligen gripa in i densamma. Reell supsumption är den process där kapitalet går i i själva produktionsprocessen och underordnar den kapitalistiska principer, där utsugandet av mervärde är den högsta. Processerna är kronologiska men försiggår hela tiden parallellt i samhället. Ett tydligt exempel på formell subsumption är när offentlig verksamhet, t. ex. ett sjukhus eller varför inte ett apotek, överförs till privat ägo. Ett exempel på reell sumsuption är när kapitalet går in i verksamheten och omformar den för att passa dess eget behov - indragna kafferaster, stämpelklocka, övervakning, tidsstudier osv osv. Frågan är om denna reella subsumption som inom vissa brancher har pågått i gott och väl 100 år helt enkelt har gått för långt för att kunna vända tillbaka? Kan en arbetsprocess som styckats upp 1000 gånger och återigen 1000 gånger erbjuda någon form av meningsfullhet?

I böckerna “Ett år på LM” och “Bokslut from LM” tar författaren och poeten Göran Palm upp frågan om arbetets vara till diskussion. Han gör det genom att i mitten av 1970-talet ta anställning på LM Ericssons fabrik vid Midsommarkransen i Stockholm. I första boken redogör han för sina observationer, tankar, samtal med kollegor, fackmöten, chefer osv, han skildrar helt enkelt livet på en fabrik. I den andra boken diskuterar han hur arbetets vara och ställer konkreta förslag på hur arbetet skulle kunna omorganiseras för att erbjuda en gnutta mer gemenskap, självständighet, omväxling, ansvar osv. En intressant diskussion han för i boken är hur arbetarrörelsen - fack och parti - helt gett upp hoppet om att någonsom förändra just arbetet. Fritidskrav kallar han de s.k. arbetskrav som arbetarrörelsen driver; det är egentligen inga krav på att få makten över arbetet, inflytande över arbetsprocessen organisering, utan snarare krav som syftar till att underlätta flykten från arbetet: längre semester, kortare arbetstid och högre lön för att kunna köpa ny TV eller sommarstugan för att andligen eller rent fysiskt kunna fly från arbetets vardag. Den andra boken fick i sin andra upplaga också titeln “Flykten från arbetet”. Palms böcker är sympatiska och inspirerande men frågan fortsätter att gnaga: kan vi uppnå förverkligande genom arbetet i en samtid där kapitalet snart sagt har underordnat alla livets områden? Inte bara arbetsprocessen utan också anställningsformen, arbetarens fysiska uppenbarelse, hennes vara (tänk på t.ex. IKEA:s företagskultur där “medarbetarna” är den i en stor “famlij” och vilken inverkan det har på arbetarens identitet) - det har gått så långt att arbetaren utsugs av kapitalet till och med när hon inte arbetar (t.ex genom privata arbetsförmedlingar). Flykten från arbetet verkar har blivit så normaliserad att den inte ses som en flykt längre. Den mest mänskliga aktiviteten av dom alla ses som den omänskligaste.

Det ser onekligen dystert ut. Hur kan vi komma ut denna nattsvarta pessimism? Jag tror att ett vanligt fel är att man underskattar den subjektiva, handlande, faktorn. För precis lika lite som det “att vara människa” eller en “mänsklig rättighet” är någonting objektivt och för en gång fastslaget faktum, är den motverkande tendensen - det som berövar oss “människovärdet” - någonting statiskt och allrådande. Människans medvetande, hennes föreställningar om sig själv och om omvärlden, förändras och är i ständig rörelse. Saker som igår sågs som omöjliga ses idag som självklara (och tvärtom). Poängen är att det inte går att sätta upp en historisk skala och jämföra hur människor genom tiderna varit alienerade, förfrämligade från sig själv, sin omgivning och sin aktivitet. Det finns egentligen inget egentligt världe i att jämföra en fabriksarbetare idag och hans like för 100 år sedan för att därigenom kunna fastställa, rent objektivt, att den reella subsumtionen har gått så långt att hon upplever en större plåga. Eller att en städare än mer allienerad än en reklamare som åtnjuter långt större frihet i sitt arbete. Det är också här som den subjektiva faktorn spelar in, att det är genom vårt aktiva handlande och ställningstagande som man kan få en glimt av vad det skulle kunna vara på andra sidan. Att det är i kampen mot det som förvägrar oss vårt människovärde som vi återtar det som gått förlorat. Att finna ett “vi” - inte objektivt utan i motsättning till “dom” (ett nödvändigt “dom”). Jenny Wrangborg skriver i dikten “Fördomar” att

det tog ett tag innan
vi hittade varandra i ett “jävla helvete”
uppe i kallskänken
vi hade lika mycket fördomar om varandra
som andra hade om oss

vi var unga
skulle bara jobba lite extra
blonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom

vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier

nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan

nästa år skulle vi hitta drömjobbet
komma in på universtetet
få vår bok utgiven

nästa år
som kom och gick med julruschen
och underbemanning
vi var oupptäckta superstjärnor
bortglömda författare
genier

men fyra dagar efter skitsnacket i kallskänken
var vi tre medlemmar
som bestämt oss för att vara det vi var bäst på
människor
med en dröm om att ses som
människor

Ur de enskilda individerna stiger en kollektiv vilja och kraft. Kanske är det just i processen av att ställa frågan om vad det är att vara människa som svaren blir tydliga? Kanske är det i kampen för denna den mänskligaste av aktiviteter som vi finner nyckeln till frigörelsen?

Stig Sjödin 1917-1993

2010-07-12T10:42:00.004+02:00

På en konferens där kulturens roll
för sjuttiosjunde gången åter utreds
får jag frågan vad som egentligen är
litteraturens uppgift.
Den tycks vara outslitlig
och den känns som sågspån i munnen.
Vad kan litteraturen syssla med utom
det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,
som går ut på att ihärdigt synliggöra människorna,
allt de drabbas av under den korta jordestunden,
arbetet, lidandet, smärtan, nöden
lyckan, saligheten, kärleken?
Finns det andra och större ämnen
så är jag beredd att städsla mig
och få stryk i spalterna,
för att jag inte räcker till.

Ur Näverbrev (1988)

Foto: Stig Sjödins grav på Katarina Kyrkogård i Stockholm

"Kämpande poesi" i Malmö

2010-04-18T15:50:00.003+02:00

Nu på onsdag är yours truly med och arrangerar "Kämpande poesi",en afton i den politiska poesins tecken. Jenny Wrangborg kommer att läsa dikter ur sin debut "Kallskänken" som kommer ut i början av maj. Dessutom några av Malmös bästa estradpoeter på scen, rakt från SM-kvalet i poetryslam. Behöver man säga mer?

Kämpande poesi

Onsdag 21 april kl 19 (OBS! Har stått kl 18 på några affischer, men det är kl 19 som gäller)

Loftet, ligger på HEdmanska gården på Lilla Torg, Malmö

Fritt inträde

På tal om ett bröllop

2010-02-24T15:28:00.004+01:00

Från vänster: Kronprins Gustav Adolf (Victorias farfar, nuvarande kungens far), Herman Göring och kung Gustav V.

Under andra världskriget fick min morfar stryk när han sålde förbjudna tidningar

Förbjudna för att de hade fräckheten att fördöma Hitler

när han fortfarande hade en chans att vinna kriget

Victorias morfar gick med i nazistpartiet 1934

Han flyttade till Berlin ett år innan kriget för att sälja vapen till Hitler

för att öka hans chans att vinna kriget

Min farfar var plåtslagare

han arbetade på isiga tak genom kalla vintrar

hans yrkesskicklighet förtjänade honom hans arbetskamraters respekt

och vänskapen hos många fler

Victorias farfar samlade in pengar till nazisterna under den sista vintern innan helvetet släpptes lös

Han var vän till Hitler och Göring

Om mina förfäder skrivs det inga böcker

till dem höjs inga glas

om dem ställs inga frågor.

Om Victorias förfäder berättar man historier

sjunger sånger

och talar med vördnad

om deras förflutna ställs det inga frågor.

Kanske är vi inte så annorlunda ändå, jag och Victoria?

Kronprins Gustav Adolf tillsammans med Adolf Hitler under OS i Berlin 1936

---

Läs mer:

Ur Sveriges nazistiska förflutna av Röda Raketer

När Sveriges konung hjälpte Hitler av Röda Raketer

Tänk om han blivit kung av Åsa Linderborg

To Shoot an Elephant

2010-01-18T21:33:00.006+01:00

Filmen "To Shoot an Elephant" spelades in av den spanska ISM-aktivisten Alberto Arce under Israels anfall mot Gaza i dec 2008/jan 2009. När alla utlänningar skeppades ut ur Gaza strax innan invasionen startade stannade Alberto och hans palestinske medarbetare Mohammad Rujailah kvar för att på plats dokumentera vad som hände. Reslutatet är den cirka två timmar långa film som idag den 18 januari 2010 har visats i över 30 länder och 100 städer runt om i världen i en "Global screening - global screaming".

Jag har precis kommit hem efter att ha sett filmen på ABF-huset i Malmö och är otroligt skakad. Aldrig förr har jag sett så starka bilder, en sådant fruktansvärt vansinne. Bilderna från krigets Gaza, människorna, sjukhusen, de levande, de döda, gråten och skratten knockade mig totalt och gjorde mig mållös, själlös, tom.

Jag tänker att det är nödvändigt att se, att inte vända bort blicken även om det är svårt, jobbigt och grymt. Vi måste se, vi måste veta, vi måste känna till vad som sker för att kunna berätta och kämpa vidare. En vän höll ett fantastiskt tal på en manifestation för Gaza häromdagen och så då att

[v]i är här för att minnas dem och svära dyrt och heligt att det inte får hända igen. Men ändå så händer det. För att vi blir distraherade. Tappar fart. Mister övertygelsen. Distraherade och hindrade av människor här och på andra platser i världen som inte vill ta alltför tydlig ställning för eller emot. För att de skräms av hårda ord, vapen som höjs i luften och löften om hämnd och återupprättelse. För att skräcken och ångesten inte känns i deras magar, i våra magar. Vi blir aldrig så arga att vi hellre sträcker oss efter ett gevär än en näsduk, inte på riktigt. Vi blir aldrig så uppgivna att vi tappar förståndet, kanske bara för en stund.

Vi behöver se för att ibland räcker inte orden till. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om hur många som har dött, hur många av dom som var barn, om bostadshusen, sjukhusen och skolorna som har bombats, om de traumatiserade barnen, om den vita fosforen, om GPS-koordinaterna, om F16-plan och Apache-helikoptrar. Det är fruktansvärda fakta att läsa, men orden räcker helt enkelt inte till. Orden kan ibland inte förklara de panikslagna skriken från en mor som mist tre av sina barn i ett bombanfall. De räcker ibland inte till för att förklara tonen i rösten på mannen som berättar att hans barn vägrar släppa iväg honom till jobbet på morgonen för att de vet att han snart kommer att dö. Och de räcker ibland inte till för att visa hur ett sjukt system förvrider människor till att skjuta mot de som försöker ta hand om de döda.

Se filmen! Den finns att ladda ner gratis från filmarens hemsida. Se den tillsammans med vänner och kamrater, diskutera vad ni har sett. Vänd inte bort blicken trots att tårarna börjar rinna. Gör något av frustrationen. Agera, vägra acceptera.

En av dom som har försökt att sätta ord på frustrationen och indignationen är den palestinsk-amerikanska spoken word:aren Tahani Salah. I stycket "Hate" förmedlar hon med styrka, uppgivenhet och lidelse det som ofta förtigs: utan rättvisa, ingen fred. Allt tal om kompromisser och om att bygga broar är bara tomma ord om det inte finns rättvisa.

"Kallskänka med mersmak"

2009-10-22T10:45:00.004+02:00

Jag hade kunnat skriva både en och två rader om föreställningen "Vi är är nu" med Jenny Wrangborg & Stormen som gick av stapeln i tisdags. Just nu känns det dock som att Mikael Nybergs recension på Aftonbladet Kultur sammanfattar det mesta;

"En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Det var imponerande, berörande och stort. Jäkligt stort.

Från Aftonbladet Kultur 22 oktober 2009

POET PÅ SCEN: Uppsala stadsteater tisdag kväll. Vi är några tiotal i publiken. På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, med dikter att läsa för oss.
Bandet kallar sig Stormen. Med sparsamma toner från ett elpiano och en leksaksxylofon anger det rytm och stämning. "Allt skulle gå bra" läser Jenny Wrangborg i ett omkväde som sträcker sig från dagis och ärvda overaller till ett arbetsliv där inget löfte gäller: "vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa... Vi skulle bli människor och allt skulle gå bra". Jag tänker på The Last Poets, ett afroamerikanskt band, rappare innan rappen blev massmedialiserad gangstermode, bara trummor, röst och ord. Anslaget är mjukt men vreden är stark.
Hon använder sällan poetiska omskrivningar, hon skriver om det vardagliga med det vardagligas bilder, ger dem nya språkliga omgivningar så att det blir synliga. "Klassresan" är inget avlägsnande från kollektivet, det är barnens glädje som lönen kanske inte räcker till. Klassförtycket är "inget tvetydigt svar på en konstig fråga." "Det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen", det är slöa köksknivar, hårda golv och slitna axlar.
"Vad ska vi göra?" frågar Jenny Wrangborg i ett annat omkväde. Det är personligt men aldrig privat. Det handlar både om uppbrottet ur en kärlek och slutet för en löftenas kapitalism.
En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte.

Mikael Nyberg

PS. Föreställningen finns förevigad, så bli inte förvånade om en snutt eller två hamnar på tuben framöver.

Jenny Wrangborg på Uppsala stadsteater

2009-10-05T19:34:00.005+02:00

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som också skriver på Tio meter över havet kommer att ge en föreställning på Uppsala stadsteater den 20 oktober. Föreställningen heter "Vi är här nu" och ges bara en gång. För alla i Uppsala/Stockholmsområdet som tycker om arbetardikt - detta ären kväll ni inte ska missa! Biljetten kostar 70 kr. På www.jennywrangborg.se kan man läsa lite mer om föreställningen och även hitta info om biljettbokning.

Dödkött

2009-09-25T16:54:00.006+02:00

Jag borde väl också

redan här i livet

ha en staty -

jag skulle

proppa den full

och spränga den med dynamit!

För allt slags dödkött

känner jag avsky,

men jag dyrkar

allt som är liv!

- Vladimir Majakovskij (1893-1930)

"Monument till V. V. Majakovskij" i Moskva, gjord av Alexandr Pavlovich Kibalnikov som också mottog Leninpriset 1959 för statyn.

Ship to Gaza

2009-04-06T19:14:00.006+02:00

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem

Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.

Gaza och poesin

2009-01-07T11:58:00.005+01:00

Filosofen Theodor Adorno hävdade att "skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt". Med det menade han att det är svårt att hitta tillbaka till den hoppfullhet och optimism som poesin så ofta förmedlar. Att en bit av mänskligheten har dött efter att ha bevittnat vad hon har åstadkommit.

När jag bevittnar vad som nu händer i Gaza kan jag känna av samma känsla. Brecht uttrycker den lite annorlunda när har skriver att

[...]Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?

Precis så känner jag - att inte göra allt för Gaza ger mig skuldkänslor som gnager in i märgen. Att inte göra allt för att få slut på aggressionerna är ett svek. Att prata, skriva, tänka på något annat innebär också att släppa brotten ur sikte. Vi måste göra allt vi kan för att komma ur detta med hedern i behåll.

Läs också:
Ännu ett barn begravet i Gaza - tidigare post här på Fiendeland
Gaza - dikt på "Tio meter över havet"
Visa ingen återhållsamhet - dikt på "Approximationer"

Compañeras poetas

2008-12-16T13:15:00.002+01:00

Kära vänner kolleger,
jag sänder er hälsningar ifrån ett folk
på andra sidan Atlanten,
emellan två kontinenter.
Ett folk som äntligen rest sej ur askan
av hundratals år av förnedring.
Ett folk som bär på ett hopp och en dröm
om att själva få skapa sin framtid.
Jag hälsar er från Nicaragua,
jag hälsar er från Nicaragua.

Kära vänner poeter som diktar
om välfärdssamhällets problem,
om överflödet som plåga,
om leden och tillvarons tomhet.

Här ser jag skalder som sträcker ut handen
i hopp om ett ark och en penna,
som skriver dikter till livet på murar
där kulhålen ännu är varma.
Dikter om kärlek och glädje,
och en framtid för Nicaragua.

Björn Afzelius, Hälsning från Nicaragua

Nazister försökte bränna inne familj

2008-12-03T12:13:00.002+01:00

Under måndagskvällen försökte nazister bränna in en hel familj i sin lägenhet i Stockholm. De båda förändrarna är aktiva i fackföreningen SAC och motivet var politiskt motiverat.

Det har hänt förr och det kan hända igen, nazister mördar företrädare för arbetarklassen. Som Martin Niemöller skriver i en berömda dikt:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Nedan är ett uttalande från SAC:s arbetsutskott. No pasaran!

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Läs: Expressen, Metro, Arbetaren

Så jävla nödvändigt

2008-11-19T23:34:00.002+01:00

Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:

Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.

och fortsätter:

Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.

Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.

Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.

Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism

Till mitt förbund

2008-11-02T22:44:00.005+01:00

Nyss hemkommen från en kongress överväldigas jag ännu en gång av den värme, gemenskap och glädje som mina kamrater ger mig. Vissa är gamla betrodda, andra är nya bekantskaper. Där finns retorikern, organisatören, teoretikern, arbetshästen, agitatorn, fixaren, stadgenörden, ironikern, cynikern, radikalisten, den brinnande revolutionären, den eftertänksamma, den trofasta, veteranen, ordvrängaren, konspiratorn... alla finns de där och alla är de mina kamrater. Det går inte att ta miste att ta miste på kraften i en kollektiv vilja, att när du du sträcker ut en hand finns det något som fattar den.

Det är med våra kamrater vi går skuldra vid skuldra, beslutsamma och kampvilliga. Men det är också vid en kamrats axel vi kan luta oss och säga "jag mår skit". Det är tillsammans vi kämpar och det är tillsammans vi vinner. Inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta. Men när min kamrat med ett leende på läpparna berättar om de 3000 utdelade flygbladen som resulterade i en ny medlem känner jag bara kärlek. Vetskapen om att tillsammans kan vi göra vad som helst.

Men också svaret på mailen: "Ta den tid du behöver för att komma tillbaka. Kamrater är vi i vått och torrt. Säg till om du behöver hjälp så fixar vi det". Eller "sitt inte ensam, hör av dig så hittar vi på något. Du kan alltid ringa". Eller "behöver du låna till hyran?". Tillsammans är vi inte bara starka, vi kan också vara svaga och små. När livet ger dig en örfil och du inte pallar vända andra kinden till finns det någon där.

Pablo Neruda har skrivit en dikt som jag tidigare haft med på bloggen och detta känns som ett bra tillfälle att läsa den igen:

Till mitt parti

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.

---

Det är i stunder som dessa som min hjärtat klappar lite extra hårt. Tillsammans, tillsammans...

Karl Staf har gått ur tiden

2008-10-20T21:39:00.006+02:00

"Av 500 svenskar som år 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro.

Vandrare
stanna
minns dem med stolthet"

Karl Staf

Så står det på statyn La Mano i Stockholm, det fyra meter höga monumentet till de Spanienfrivilligas minne. Ord som bränner sig fast.

Röda Raketer och Esbatis kommentarer skriver om Karl Staf (1915-2008) som begravdes i förra veckan. En sann legend har gått ur tiden.

"Judarna till Madagaskar!"

2008-10-18T22:00:00.005+02:00

Under de senaste veckorna har Sverigedemokraterna haft två stycken torgmöten i Malmö som båda har blivit stoppade. Senast igår samlades 500 personer för att visa sin avsky mot att rasism och fascism återigen syns i gatubilden. Vad vi ser födas är embryot till en millitant antirasistisk och antifascistisk rörelse i Malmö, en rörelse som kommer att ha gott om uppgifter framöver.

Föga förvånande väljer våra goda liberaler att ställa sig vid sidan eller rent av sypatiserar med stackars SD som inte får utnyttja sin heliga yttrandefrihet. Dessa goda liberaler som pratar så högtidligt om att ta ställning mot rasism. Dessa goda liberaler som jämrar att "låt det inte hända igen" och att "varför var det ingen som stod upp och sade emot?". Dessa goda liberaler som har minnen som guldfiskar.

Jag hittade ett foto för inte så länge sedan som kanske kan hjälpa våra goda liberaler att friska upp minnet.

Bilden är tagen i slutet av 1930-talet och föreställer hörnhuset vid Nobeltorget i Malmö. Fotot är taget med Helmer Dahlströms kamera. Helmer, som står längt till vänster på ställningen, var murare och en hängiven amatörfotograf. Hans bilder finns utgivna i boken "Bilder ur en arbetares liv" (1985).

Bildtexten lyder:
Nu är inte bara folkhemsbyggandets tid. Nazismens frammarsch börjar återspeglas även i antisemitiska slagord på byggplank och husväggar.

På planket står skrivet "Judarna till Madagaskar! Per får följa med!" När fotot togs var det kanske okontroversiellt, kanske vanligt förekommande, men i eftervärldens ögon förstår vi vad ordens innebörd på ett helt annat sätt.

Kära goda liberaler. Detta är inte första gången fascisterna visar sitt fula tryne i vår stad. Antingen ställer ni er på vår sida och kämpar mot mörkermännen, eller så fortsätter ni vara de goda liberalerna ni är. Men säga inte att ni inte visste, att "det får aldrig hända igen" och att vanligt folk ska stå upp mot rasismen. Era ord är inte värda mer än de papper de är skrivna på.

Arbetaridealet I

2008-10-06T20:58:00.006+02:00

Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.

Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.

Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?

Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.

En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:

"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.

Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."

Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.

Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.

När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.

När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.

Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.

Anteckningar

2008-09-09T20:12:00.003+02:00

vad gör man när det kostar dyrt att vara fattig?
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?

vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar

vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett

finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"

Arbetare

2008-09-03T12:27:00.007+02:00

Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.

Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.

Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.

Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?

Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare

Av Stig Sjödin

Lägesrapport

2008-08-11T13:13:00.003+02:00

Du måste vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka människor böjs inte
De bryts

och brister

ur "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen

En vacker bisak

2008-04-07T14:39:00.006+02:00

Som ni kanske har märkt har inläggen kommit allt glesare de senaste veckorna. Dels har det berott på skola, jobb och politik, men främst på inspirationslöshet.

När jag startade bloggen för inte så länge sen hade inte läst poesi alls och hade kanske 5-6 dikter på lager. Det var nyfikenheten på den politiska poesins värld som lockade. Efter att ha plöjt ett antal antologier och ha skrivit ett 70-tal inlägg har jag insett vilken fantastisk skatt som väntar på den som tar sig tid att upptäcka den. Jag har hela tiden skrivit ur ett aktivistperspektivet och försökt undvika de akademiska litteraturkrumbukterna som jag själv har så svårt för.

För visst har den kampdikten en enigmatisk tilldragelse. I en mening, ett stycke kan en Brecht, en Majakovsij eller varför inte en Nerman uttrycka känslor och förhoppningar, ilska och hat, indignation och uppgivenhet, glädje och stolthet, som annars kan fylla en tegelsten.

Men nu har jag inte samma lust att skriva länge och går vidare till nåt nytt projekt. Tack till er som läst och kommenterat (även om de flesta kommentarer kommer från en och samma kallskänkerska:).

If you build it, they will come

I första inlägg avslutade jag med att citera Heinrich Heine och då passar det väl att avsluta med samma sak:

Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.

Vi ses på barrikaderna!

/Olof

Allting tyder på

2008-03-29T14:41:00.002+01:00

Av Mohamed Omar

Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem

Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.

Hittad här. Så jävla nödvändigt! Att läsa Omars dagsvers hjälper mig ännu en gång att inse att det inte är jag som är galen, utan alla andra.

Arbetarkonsten

2008-03-14T10:34:00.004+01:00

Inläggen har blivit allt glesare den senaste veckorna. Anledningen är framför allt att andra uppgifter har pockat på min uppmärksamhet samtidigt som inspirationen har gått på sparlåga. Intresset för arbetarrörelsens kultur består dock och därför vill jag passa på att tipsa om en blogg värt att hålla ett öga på. Det är Konstfreds blogg Arbetarkonst som fått en nystart. På många sätt ser jag Arbetarkonst som en parallell till denna bloggen.

Nu senast kan man läsa följetången På spaning efter arbetarkonsten (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6) som utlovar dagliga inlägg om arbetarkonstnärer och teoretiska/historiska aspekter på arbetarkonst. Intressant och bildande - ytterligare en blogg att följa i fortsättningen!

Goyas Tredje maj. Knappast arbetarkonst, men väl kampkonst.

Ur Ethundraett stycken

2008-03-06T15:21:00.002+01:00

Inte tillräcklingt
har jag gått in
i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna

Ur Ethundraett stycken av Göran Sonnevi

Bokrean igen

2008-03-05T10:45:00.002+01:00

De bästa klippen under årets bokrea finns på nätet. På bokus.se hittar jag följande titlar:

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson 55:-
Rapport från ett dödsblock av Mumia Abu Jamal 19:-
Den onödiga samtiden av Jan Myrdal och Lars Gustavsson 19:-
En orättvis betraktelse av Göran Palm 19:-
Det är rätt att göra motstånd av Åsa Linderborg och Erik Wijk 44:-
Planhushållning och demokrati av Paul W. Cockshott 19:-
Göteborgskravallerna och processerna av Erik Wijk 23:-
Flickan och skulden av Katarina Wennstam 33:-
Tala om klass av Anneli Jordahl (red) 41:-

men framför allt:

Bakom TV'n ändrades ljuset av Göran Greider (red.) 49:-

Från mig till er.

Ännu ett barn är begravet i Gaza

2008-03-03T01:26:00.004+01:00

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

Denna dagsvers, skriven av Mats Nörklint i DN, hittar jag via Pablo Pissoffi. Vad som just nu pågår på Gazaremsan är obeskrivbart. Över sjuttio palestinier har blivit mördade. En tredjedel av dessa är barn, den yngsta bara två dagar gamla. Hur kan man fördöma någon sorts motstånd mot denna typen av bestialiteter?

Vi får aldrig glömma vem som bär ansvaret för detta folkmord. Staten Israel genomför sedan femtio år tillbaka i tiden ett ständigt pågående brott mot mänskligheten. Lars Ohly säger som det är när han i ett pressmeddelande kräver att de ansvariga ställs inför rätta:

Israel fortsätter att döda palestinier. Blockaden mot Gaza svälter ut människor samtidigt som direkta attacker dödar civila, varav många är barn. Raketer skickas mot flyktingläger där människor inte kan gömma sig och inte försvara sig.

Israels agerande är vidrigt och avskyvärt, säger vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i en kommentar. Nu måste omvärlden reagera mot ockupationsmaktens uppenbara likgiltighet för palestinska liv.

Palestinska LO i Gaza har bombats, deras byggnader har totalförstörts. Bland annat svenska biståndsmedel ha byggt upp den palestinska fackföreningsrörelsen.

- Detta borde vara tillräckligt för att den svenska biståndsministern skulle reagera med avsky mot Israels agerande, men Gunilla Carlsson är tyst, fortsätter Lars Ohly.

- Israels attacker är tydliga och grova brott mot den fjärde Genève-konventionen. Så länge inte omvärlden reagerar med styrka kommer brotten att fortsätta. Alla länder har möjlighet att ställa individer som gjort sig skyldiga till grova brott mot Genève-konventionen inför rätta. Nu är det hög tid att de ansvariga i Israel får svara för sina övergrepp. Jag kräver därför att Sveriges regering agerar så att de ansvariga ställs inför rätta, avslutar Lars Ohly.

Jag läser också att vänsterpartiet har beslutat att förstamajinsamlingen ska gå till en sjukvårdsorganisation i Gaza.

Jinge lägger upp några fruktansvärt starka bilder från Gaza, Fredrich Legnemark lägger upp en video på samma tema.

Författare för en kämpande litteratur

2008-02-29T10:52:00.009+01:00

På denna bloggen skriver jag om politisk poesi, om arbetets och kampens dikter. Min utgångspunkt när jag läser poesi - eller någonting annat för den delen - är i första hand politisk, eller lite annorlunda uttryckt: jag är en revolutionär som började läsa dikter, inte en diktläsare som blev revolutionär. Vad som intresserar mig är det politiska uttrycket och hur det tar form i kulturen - vare sig det är poesi, prosa eller teater. Detta innebär inte att kulturer kan eller bör passas in i en platt protekultmall - inte alls - utan snarare det enkla konstaterande att kulturen formas i ett spänningsfält av de sociala konfilkter som präglar vår tid och vårt samhälle.

Jag har tidigare skrivit om när den politiska dikten - eller den politiska diktaren - ställt sig mitt i korselden och aktivt tagit del i den sociala kampen. Det kan handla om poeter som protesterar mot Irakkriget eller en dikt som ger ett avtryck i den offentliga debatten. Det är när kulturen ger sig upp på barrikaden som det blir rikitgt intressant.

Just därför blir jag väldigt glad när jag i veckans nummer av Flamman läser om författarturnén som arrangeras i samarbete med ABF, Författare för en kämpande litteratur. Under mars och april kommer 13 arbetarförfattare att ge sig ut på en landsomfattande turné och genomföra protestläsningar mot den borgerliga regeringen. De medverkande författarna har enats kring ett manifest som går under titeln Läs mot högern - sätt fart på rörelsen. Man skriver:

• Vi är en grupp författare som tror på ordets makt att förändra.
• Vi accepterar inte den högerstyrda alliansregeringens utförsäljning av skolor, sjukhus, statliga företag och allmänna bostäder.
• Vi tycker det är alldeles för tyst när högern slår till mot sjuka och arbetslösa.
• Vi accepterar inte högerregeringens fientliga och okunniga hållning mot kulturarbetare.
• Vi accepterar inte en kulturpolitik vars främsta ambition är marknadsanpassning och lönsamhetstänkande.
• Vi vill ha en kulturpolitik som värnar om de allmänna biblioteken istället för att lägga ned dem.
• Vi vill ha satsningar som En Bok för Alla och andra läsfrämjande insatser för barn och vuxna.
• Vi vill ha en kulturpolitik som inser behovet och värdet av de fria teatergruppernas arbete.

"Utifrån dessa ståndpunkter går vi författare som står arbetarrörelsen nära från ord till handling. Vi ger oss ut på en riksomfattande turné där vi ger uttryck för möjligheternas estetik. Men vi vill också sätta fart i de egna leden. Vi som arbetar med orden kommer att läsa högt tills makthavarna hör. Kom och lyssna och delta! "

De medverkande författarna är:

Ann Charlotte Alverfors
David Ericsson
Monika Zak
Ove Allansson
Håkan Boström
Torgny Karnstedt
Bernt-Olov Andersson
Lena Kallenberg
Torbjörn Lundgren
Aino Trosell
Tony Samuelsson
Mats Berggren
Arne Andersson

I LO-tidningen fortsätter David Ericsson:
– Vi som hör till arbetarklassen – det är vi som är nytänkande. Dom där ultraliberalerna har ju alltid funnits.

Turnén ska gå från Luleå i norr till Malmö i söder och gå i mål i Stockholm den 1 maj. Det verkar inte finnas något spikat program ännu, men för allt i världen - missa inte detta!

Läs:
Pressmeddelande från ABF
Manifestet

Bokrea

2008-02-26T13:37:00.006+01:00

Årets bokrea har dragit igång och jag har redan hunnit med en sväng bland bokborden. Bland hyllvärmarna finns det en del intressant att lägga märket till. Jag köpte fyra böcker: Åsa Linderborgs Mig äger ingen (59:-), Karin Boyes Dikter i urval (69:-) samt CH-biografin och Sonnevisamlingen som omtalas nedan.

Hos Akademibokhandeln kan man hitta två politiska biografier om personer med stort intresse för oss till vänster: Werner Schmidts CH Hermansson och Anders Ehnmarks Stad i ljus (båda 89:-). Båda böckerna bör dock läsas med ett kritiskt öga.

Schmidts Hermanssonbiografi är starkt färgad av författarens egna ståndpunkter. Ali Esbati skrev i Flamman när det begav sig att de frenetiskt drivna teserna skymmer sikten, både för den politiska analysen av vänsterrörelsen och för förståelsen av människan CH Hermansson – oupplösligt förenad med och outplånligt bidragande till denna rörelse."

Stad i ljus handlar om Antonio Gramsci [Gramsji]: teoretiker, medgrundare av Italienska kommunistpartiet, medlem av Kominternexekutiven och fängslad av Mussolini ("Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år") under en stor del av sitt liv. Nämnde Linderborg skriver att Ehnmark saknar det som gjorde att fascisterna försökte få Gramscis hjärna att sluta fungera: ett öppet sinne och en knuten näve. En sjuk detalj är för övrigt att Akademibokhandeln kallar Gransci för anarkist [!] i reklambladet.

Mitt främsta tips är, kanske inte helt överraskande, en diktsamling. För ynka 69:- hittar man Göran Sonnevis Dikter i urval. Över 500 sidor av författarens produktion som sträcker sig över drygt fyrtio år. Göran Palm skrev 1974 om Sonnevi att äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn. För Sonnevi skriver i högsta grad explicit politiskt; en snabb genombläddring av Dikter i urval förstärker intrycket av en poet med ett patos.

En av Sonnevies kanske kändaste dikter är den som inleds med meningen Bakom tv'n ändrades ljuset. Den kommer från dikten OM KRIGET I VIETNAM och om ni känner igen meningen är det kanske för att den har fått ge namn åt en diktantologi som tidigare figurerat här på bloggen (red. Göran Greider).

Göran Sonnevi (f. 1939) var tjugofem år gammal när dikten publicerades i BLM år 1965. Vid denna tid var Vietnamnkriget fortfarande fjärran för det flesta och ett ställningstagande för FNL resulterade då i ett bemötande som antagligen påminner om det vi inom den antiimperialistiska Iraksolidariteten möter idag: förakt och misstänkliggörande. I numret efteråt var debatten i full gång och den smittade även av sig på kultursidorna där man diskuterade den politiska poesins roll. Greider kallar dikten en vattendelare, att det efter Sonnevi kom en flod av politisk poesi i den guldålder som varade 10-15 år fram i tiden.

OM KRIGET I VIETNAM

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i - Lund
med omnejd - blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam - han steg
ut eller in i en bil - faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Dikten är såklart fantastisk och följs av fler. År 2005 släpptes hans senaste diktsamling Oceanen (som också finns på bokrean) och där fortsätter han i samma spår och följer upp dikten om vietnamkriget:

nya siffror kommer om antalet om antalet döda i kriget i Irak 100.000 döda enligt en undersökning som publiceras i den brittiska tidskriften Lancet
Detta ifrågasätts nu Men jag börjar förstå, att i varje fall storleksordningen
är riktig de döda läggs till de döda Krig läggs till krig Det är mycket vidrigt
Jag fortsätter denna krönika, om också med osäkra siffror Också det virvlar i sin förbländning

Så spring och köp, du kommer knappast att ångra dig!

Båda dikterna finns med i Göran Sonnevi, Dikter i urval av Marie Silkeberg, Albert Bonniers Förlag 2008

En sång för Fidel

2008-02-25T16:44:00.005+01:00

Fidel har lämat posten som president och det skulle väl inte förvåna någon om han snart lämnar jordelivet bakom sig. Om någon människa ska väljas ut för att karaktärisera 1900-talet så är det nog Fidel; ett människoöde format av de stora linjerna i klasskampen på internationell skala. En person som för oändligt många människor representerar hoppet om upproret, kampen och segern. Hatat som få i borgarklassens salonger.

Tveklöst har dock hans livsverk stagnerat. Den kubanska revolutionen går på knä; rent materiellt är man påväg att återhämta sig, men moraliskt, i anden, är den nya generationen vansinnigt trött.

Kinas före detta preminärminister Cho En Lai svarade en gång frågan om vad han ansåg om den franska revolutionen med att säga att det är alltför tidigt att avgöra. Med Fidels efterbörd är det betydligt lättare; den vänstervåg som vi nu ser i Latinamerika med epicentrum i Venezuela hade inte varit möjlig utan Kuba. Det måste upprepas: Utan Kuba, inget Venezuela. Det visar sig alltså att den revolution som startade 1959 med guerillans seger nu fullföljs på fastlandet.

Här kommer en sång för Fidel.

Canto a Fidel

Kom nu ivriga gryningsprofet,
längs avlägsna och omärkta stigar
att befria den gröna kajman som du älskar så.
När första skottet ljuder
och hela djungeln vaknar i jungfrulig förvåning,
där, vid din sida står vi
lugna stridsmän.
När din röst ljuder i alla väderstreck
jordreform, rättvisa, bröd och frihet,
där vid din sida med samma tonfall
står vi.
Och när slutet är slaget för
upprensningsaktionen mot tyrannen kommer,
där vid din sida, redo för sista striden
står vi
och om din stig blockeras av järn,
ber vi om en skrud av kubanska tårar
att skylla gerillans ben
på väg mot Amerikas historia.
Inget mer.

Av Ernesto Che Guevara

den gröna kajmanen = Kuba

I rosens namn

2008-02-20T22:22:00.004+01:00

Behåll dina rosor
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor

"Dikten är Märta Tikkanens 30 år gamla men fortfarande lika aktuella beskrivning på heteronormens trånga skal och inneboende maktstrukturer. Att kapitalismen samverkar med andra förtryck och normerande praktiker är ingen nyhet. Hudkrämer med blekande effekt säljer som smör i Asien. Volvos senaste reklamslogan är “hur Vi är du?” MQs budskap i juletider var fnissande heteropar till Mariah Careys “All I want for christmas is you”. Prostitution och pornografi är de yttersta exemplen på hur människor och relationer förtingligas i vår senkapitalistiska samtid. Ett annat är Alla hjärtans dag. Heteronorm och profittörst i en minst sagt ohelig allians..."

Vänsterns Studentförbund, mitt kära förbund, har börjat blogga! Och bra är det. Läs hela! Och försäkra er om att följa bloggen i fortsättningen.

Teknikaliteter

2008-02-19T15:36:00.002+01:00

Den senaste tiden har varit en tid av tekniskt strul. Först en sen två krachade datorer har bidragit till att bloggandet har bedrivits på sparlåga de senaste veckorna. En ny dator har nu åtgärdat detta problem och i samma veva har jag gjort ett nytt försök att få ordning på RSS-feeden (tror den ska funka nu?). Bloggen ligger numera även hos Bloggvänstern. Vi får hoppas på ljusare tider!

Jubileum/årsdag

2008-02-15T23:04:00.005+01:00

En bloggkamrat uppmärksammar att det idag den 15 februari 2008 är precis fem år sedan de stora antikrigsdemonstrationerna anordnades i protest mot USA:s imperieambitioner och planerna på kriget i Irak.

Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.

Aldrig mera krig.

1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -

Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:

Aldrig mera krig!

2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.

3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:

Aldrig - mera - krig!

Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928

Deklaration.

2008-02-13T11:42:00.003+01:00

Av Arnold Ljungdal

Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.

Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.

Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928

Recept

2008-02-06T22:56:00.000+01:00

Av Birger Norman

Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.
En bättre personalchef har ni aldrig fått.

Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992

Hegemoni

2008-02-06T22:52:00.000+01:00

Genetiskt
av Gösta Ågren

Med intelligenstester
skyddar sig överklassen
mot folket. Alltså måste
man lära folkets barn
dumhet innan de testas.
Det tar många år. De
kloka lär sig till
sist, men de dumma aldrig.

Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992

Murambatsvina is coming to town

2008-02-04T21:15:00.000+01:00

På tal om en notis (Kim Möller skriver kort om den).

Natthärberget

Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.

Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.

Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!

Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.

Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998

* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...

Agitpropen

2008-02-04T10:05:00.000+01:00

Säga vad man vill om Barak Obama och det amerikanska presidentvalet, men det här är lysande propaganda.

Obama är på många sätt en lysande retoriker som itne så lite påminner om Martin Luther King (särskilt det pastorsmässande liknelserna). Tidigt valde han Yes we can som paroll för sin valrörelse under primärvalskampanjen. Det är är översättning av spanskans Sí, se puede som är en gammal kommunistisk paroll. Det revolutionära Kuba använde parollen i början av sextiotalet i samband med den gigantiska alfabetiseringskampanjen som svepte genom ön. Slagordet har tagits upp av diverse grupper på vänsterkanten i Latinamerika genom åren och dök upp i Venezuela under alfabetiseringskampanjen Misión Robinson år 2003. I USA har slagordet använts av bland annat fackföreningsrörelsen.

Det är intressant och paradoxalt att följa den amerikanska valrörelsen. Landet där skillnaden mellan kandidaterna är minimal (demokrater och republikaner) pratar man om visioner, de stora frågorna (även om det är väldigt mycket fluff). Här hemma, där skillnaden mellan alternativen är jämförelsevis stor, bråkar man på marginalen.

Jag tror att en verklig föränding av det amerikanska samhället av nödvändighet måste komma utifrån. Om det tar tio eller hundra år går inte att säga, men när det väl sker kommer det gamla systemet att falla ihop som ett korthus. Men i väntan på detta skulle det inte skada att ha Obama/Edwards i Vita Huset. Det är trots allt skillnad på elände och mer elände, och i det fallet stödjer jag kandidaten som har John Legend och Common bakom sig. Alla gånger.

Göteborg 2001

2008-02-01T22:50:00.000+01:00

I ett tidigare inlägg skrev jag om en dikt från antologin Med frihet på näsan. Det är en diktantologi som gavs ut av Yelah förlag i efterdyningarna av det som hände på Göteborgs gator under EU-toppmötet i mitten av juni 2001. Själv skriver man om boken:

"I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg. Tiotusentals manniskor från hela världen reste dit för att visa sitt missnöje, demonstrera och mötas: människa till människa.

Vi som har skrivit den här boken var där: några av oss var även i Genua, Italien, för att demonstrera vid G8-mötet. Vare sig i Genua eller i Göteborg blev det som vi hade tänkt oss. I Genua sköts en person till döds av polisen, i Göteborg skottskadades tre personer av polisen.

Dikterna grundar sig i motståndet, kampen, kärleken, glädje, styrkan och sorgen: i första hand behandlar de de känslor och tankar författarna hade inför, under och efter EU-toppmötet i Göteborg.

[...]

Det här är vår berättelse."

Jag publicerar nedan ytterligare en av dikterna som finns med i antologin (som är extremt läsvärd). Jag hörde den första gången i filmen Terrorister och var då tvungen att skriva ner den.

Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.

Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.

Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...

Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.

Av Nicklas Änsth

"...idag är vi morgondagens hjältar"

Poesiutmaningen

2008-02-01T22:24:00.000+01:00

Det har varit stiltje in poesiutmaningen den senaste tiden. Detta hoppas jag nu kunna råda bot på genom att skicka den vidare till Mohamed Omar som är poet, journalist och debattör. Skriver gör han förbannat bra, minns fortfarande hans korta sejour i Flamman för några år sedan. Vidare får Rawia Morras Blog utmaningen. Rawia Morra är även hon poet och översättare och skriver om Palestina på sin blogg.

Poesiutmaningen består i en fråga: vilken dikt har inspirerat eller berört dig? Skriv en motivering så publicerar jag det här på bloggen (skicka gärna vidare utmaningen också!).

Tidigare svar:
Rödtjut valde Till en kamrat
Frihet och Framsteg valde en obetitlad
These Exiled Years valde bl. a. Lärandets lov
Vänster valde Godnatt
Tio meter över havet valde Till mitt parti
Politik och Poesi valde EFTERÅT JAG SÄGER JUST NU
Björnpoesi valde en obetitlad
Partigiani Livornesi Scandinavia valde Mellansnack
Politics and Philosophy valde 150 000 000
Röda Raketer valde Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag

Moderna tider

2008-02-01T11:44:00.001+01:00

Flexibel
en 11-årig rysk flicka
skolad till olympisk gymnast
böjer benen till bakhuvudet
ivrigt påhejad av sin pappa
hon är flexibel
en sill
redo att packas och frysas hel
är så lealös och slemmig att stjärtfenan
kan nudda gälarna
den är flexibel
en vuxen människa är inte flexibel
en vuxen människa är inget uttänjt ligament på
en gymnast från Andropovs dagar

Vikarie
vikarie är ett permanenterat vapenstillestånd
en lagstadgad anomali
att vara vikarie är att båda inte äta kakan
och att inte ha den
att bli ratad två gånger och sen
en tredje

Att vara utlämnad till
någon annans godtycke och
sin egen vånda
Mitt andrahandskontrakt utan papper och
min tickande studieskuld håller mig på jorden
Annars skulle friheten svepa iväg med mig
ingenting håller mig på plats
ingenting är beständigt

vi vikarier
är den nya tidens människor

Bli en aktivistentreprenör

2008-01-29T23:01:00.001+01:00

Veckan som gick tillbringades i staden Göteborg. Bland mycket annat hann jag med ett besök på Världskulturmuseet. Det är ett museum som öppnade för några år sedan med ambitionen att vara lite mer än ett vanligt museum: lite provocerade, interaktivt, nyskapande. Förutom de utställningar man visar har man också föreläsningar, temadagar, uppvisningar osv. Väldigt chict och fint. Modernt ni vet [fan, kan inte låta bli att raljera].

Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.

Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.

Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:

1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):

Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör

Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.

1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.

2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.

3. Stöd det småskaliga.

3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.

4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"

You got to love it.

2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.

3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].

Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.

Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.

Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?

En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:

ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen

men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong

ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda

men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder

en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar

nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt

Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002

Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.

Den osynlige mannen

2008-01-26T17:10:00.000+01:00

Av Pablo Neruda

Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,

ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,

varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,

flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.

Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.

Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.

Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk

Poesiutmaningen

2008-01-26T00:36:00.000+01:00

Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten.

"Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht. Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.

Brecht lyckas ofta träffa precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.

Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."

Till en kamrat
av Bertolt Brecht

Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre
Du är förbi förmår i
nte mer
utmattad
orkar inte längre

Du har giltigt förfall säger du
Man kan inte kräva mer av dig
Orkar du inte längre blir du liggande
Ingen kommer till dig och säger:
Det har varit revolution!
Fabrikerna väntar på dig!
Varför skulle det ha varit revolution?

När du dör begravs du
Oavsett vems skulden är
när du inte orkar kämpa går du under
Du säger att du hoppades allt för länge
Orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?
Men så är det inte
Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det,
att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

Bönderna och arbetarna

2008-01-25T18:46:00.000+01:00

Kamrat Kajsa från Die Genossen skickar en dikt skriven av Artur Lundkvist på temat vi och dom (ett nödvändigt vi och dom). En arbetardikt med en fantastisk avslutning som förtjänar att upprepas:
Men arbetarna, bönderna söker i gryningen sina våta cycklar, sina kalla redskap. De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.

Bönderna och arbetarna

är verkliga som brödet och hammaren,
de nödvändiga människorna som alltid har rätt
men alltid får orätt.
Bönderna
blickar ner i källor där stjärnorna kretsar
och färdas med de gräsklädda hjulen.
Arbetarna betjänar sig av eldar
och känner styrkan av vattnets björn i bur.
Bönderna, arbetarna
vet att dagen inte faller från ovan:
den måste grävas fram ur jorden,
hamras ut ur järnet, skärpas vid slipstenar.
Deras ögon är ljusa av mjölken de dricker,
de luktar av gödsel och rök
så att snuvan flyr,
de är verkliga som gräset och stenarna.
Men de andra är overkliga, frånvarande,
dessa med handskar och långa naglar
och mycket bruk av siffror.
Deras svarta gardiner utestänger morgonen,
de är främmande för mjölken och kolen.
De bor högt ovan marken och spottar ner
i trädkronor.
De seglar i solen med utbredda tidningar,
de diktar inskrifter över sig själva
och formulerar lagar av luft.
De flyger fram på rullskridskor över marmorn
och låter havet bevakas av soldater.
De döljer sig under sina ögonlock
och trycker på knappar i drömmen.
Men arbetarna, bönderna
söker i gryningen sina våta cycklar,
sina kalla redskap.
De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.

Av Artur Lundkvist ur Liv som gräs (1954)

Om du inte ser mig slipper du älska mig

2008-01-20T20:54:00.000+01:00

Här är ännu en dikt ur Poeter mot krig (som jag nu äntligen har fått tag på), skriven av Anna Jörgensdotter. Den är väldigt fin.

Om du inte ser mig slipper du älska mig

(morgonen den 22 mars 2003)

Det är en lång väg mellan Sandviken & Irak
Gatorna är röda & man kan tro att det är vackert, å så vackert, tills
man halkar & aldrig blir ren
Det är en lång, mycket lång, väg mellan Sandviken & Irak
& jag försöker ropa att allting är möjligt
jag försöker tro att om vi bara kunde erkänna att vi är jävligt
rädda, om vi bara
kunde säga att HJÄLP vad du skämmer mej, om vi bara
kunde fatta att vi inte vill dö än, inte lämna varandra än
om vi bara kunde erkänna

Det är en lång, väldigt lång väg, mellan Sandviken & Irak
Jag försöker ropa
& du säger att jag inte hörs
att det inte spelar någon roll vad jag säger
men överallt där jag lägger ord bildas gropar
& en dag kommer man att undra vad där stått
& en dag kommer man att fatta att det var viktigt
Att man borde ha lyssnat
Det är inte så lätt som att först göra sönder mej
& sen tro att man bara kan bygga upp mej igen
& att jag då ser ut som om inget har hänt
Så är det ju inte
Jag kommer att sakna mej själv
Jag kommer att ha stora hål på ställen dit ingen kommer åt
Ni kommer inte att känna igen mej
På nära håll kommer ni att förstå hur mycket jag längtar
efter mig själv att komma tillbaka

Det är en sådan tröttande lång väg mellan Sandviken & Irak
& du säger att du måste sova
Du säger: Jag måste somna & jag måste vakna när det här inte
finns mer
Jag kan inte hålla om dej när det är på det här sättet
Världen är för ful & därför kan jag inte tycka att du är vacker
Det är alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak, säger du
& jag har ingen flygande matta, jag kan inte lämna mark, landa
& sen sitta på en flammande marknad & sälja mina tre
önskningar
1) Älska varandra
2) Älska varandra
3) Älska varandra
Eller kanske snarare, säger du:
Döda inte varandra

Det är en alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak
Armarna sloknar
Armarna tror inte på sin möjlighet att bli famn längre
Man blir så naiv plötsligt
i en värld där man säger: Väx
samtidigt som det planterade vissnar
Man kan inte riktigt sitta på balkongen & älska sin nästa
När människor gör sönder sina bröder & systrar
När det låter som ironi att kalla någon bror, syster
När vi gör varandra små
för att känna oss stora
När vi måste sanktionera bort varandra
för att inte beröras av en annans sår
Vad gör min höjda hand för skillnad
när det är så förbannat långt mellan Sandviken & Irak
Det är så långt, så jävla långt, mellan dej & mej
Men vi har varandra just ni
Vi har varandra tills vi förlorar varandra
Vi har varandra tills någon av oss slutar att finnas
Vi har varandra tills någon av oss släpper den andra
& vänder sig bort

Är det så jävla långt mellan dej & mej
Är det så jävla långt mellan Sandviken & Irak
att det är omöjligt att ens tänka tanken
att packa
veckla ut mattan
resa till någon annans verklighet
Någon säger att WOW något liknande har ni aldrig sett
som om det handlade om fyrverkerier

Men det är en lång väg mellan teven & Irak
& mellan bombningarna är det väder
Det är vackert väder i hela Sandviken
Solen hänger sej kvar i himlen
Solen kan du inte ta ifrån mig
Är det något du inte kan nå är det solen
Men mej
kan du nå
Men mej
kan du väl
försöka
älska

Ur Poeter mot krig, Tomas Ekström (red) Yelah Förlag Malmö: 2003

Poeter mot krig

2008-01-19T23:58:00.001+01:00

"en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min"

Ur Krigsvåren 2003, publicerad i Poeter mot krig (2003) och av författaren här.

Hösten 2002 och våren 2003 hördes stöveltrampet i kulissen. Världens mäktigaste millitärmakt USA var fast beslutna om att invadera Irak, till vilket pris som helst. Tolv års saktioner och en halv miljon döda barn räckte inte. Fler skulle dö. Det stod ganska tidigt klart att Bush och hans hejduker skulle gå i krig, no matter what. Argumenten, vare sig de handlade om massförstörelsevapen eller mänskliga rättigheter togs nog aldrig riktigt på allvar, av någon. FN:s säkerhetsråd, som så lydigt inordnade sig i ledet förra gången det begav sig, vägrade denna gång att klubba igenom en krigsresolution, antagligen för att lögnerna denna gång var för uppenbara, för vulgära, för genomskinliga.

För mig och många i min generation har Irakkriget varit en viktigt del i formandet av ett politiskt medvetande. Under våren 2003 var det väldigt enkelt att ta ställning: för eller emot krig; för eller emot USA:s regering, för eller emot Bush. De allra flesta kände instinktivt vad som var rätt och vad som var fel. I de demonstrationer som anordnades över hela världen den 15 februari 2003 tågade människor i miljontals mot kriget. Själv stod jag på Götaplatsen i Göteborg och lyssnade på talen som följde efter tåget. För mig som redan var vänster var det en bekräftelse på att det faktiskt går att göra någonting. Hur liten man än kände sig den dagen så visste vi alla att vi var en del av en större rörelse. Många människor utan intresse för politik - personer som min mamma - upprördes och engagerades.

Krigsvåren 2003 var ett gigantiskt nederlag, men också en stor framgång. Den rörelse som föddes har gett ett avtryck i människors medvetande. Den kamperfarenhet som det innebar lever kvar i förvissningen om att vi faktiskt kan göra det igen.

Tyvärr markerade den 15 februari 2003 inte bara början på slutet för antikrigsrörelsen i Sverige, det var i själv verket både start och målgång (jämför med Vietnamrörelsen). Två,tre, fyra och fem år efteråt finns det fortfarande folk som manifesterar mot kriget, ockupationen och övergreppen, men vi är fruktansvärt få och ensamma.

När kriget bröt ut var som sagt i princip alla emot kriget (borgare och mutade sossepampar räknas inte), det fanns liksom inget sätt, vare sig intelektuellt eller moraliskt, att försvara det. Vad som hänt sedan dess är att den bissarra situationen har infunnit sig där det är vi som är emot ockupationen som måste förklara oss, det är vi som måste komma med svar och alternativ. Hur skevt kan det bli egentligen?

Personligen radikaliserade Irakkriget min antiimperialistiska ståndpunkt och med den övertygelsen om behovet av en rakryggad solidaritet. Kriget tvingade fram ett ställningstagande - denna gång för eller emot motståndet - som i sin tur stimulerade diskussioner och studier. Ett principiellt stöd för allt motstånd mot ockupationsmakten är någon sorts grundbult för all antiimperialistisk politik. Att rygga tillbaka för det väpnade motståndet -fö. det enda som kan driva ut ockupationsmakten - är att kapitulera och krypa tillbaka i sitt skal av pissljummen humanism. Och att moralisera kring självmordsbomber är nästan provocerande när ett folk håller på att mördas inför öppen ridå.

Men det var egentligen inte det här jag hade tänkt ta upp i denna posten. Trots att vårt läge är värre än vi anar så innebar antikrigsmobiliseringarna under 2003 ett stort framsteg. Trots att vi inte lyckades stoppa kriget lärde vi oss en hel del av våra erfarenheter.

Jag undrade i en tidigare post var arbetardikten (eller den politiska dikten) tagit vägen. I kontrast till 1960-talets radikala poesi verkar dagens situation minst sagt deprimerande. Men jag tror att jag får backa några steg från den pessimistiska ståndpunkten jag där intog. Efter att ha sett vilket roll som enskilda poeter såväl som den politiska dikten intog under några korta månader.

Sam Hamill är en amerikansk poet som har varit verksam i över 30 år. I januari 2003 fick han, tillsammans med flera andra poeter, en inbjudan till Vita Huset. Bakom inbjudan stod stod presidenthustrun Laura Bush som haft dessa typer av litteratursammankomster under flera år. Hamill sade senare att han inte direkt gladdes av inbjudan utan att han snarare kände sig illamående. Tanken på att gästa Vita Huset under uppgyggnaden av det orättfärdiga kriget var ingenting som lockade den socialt medvetne poeten. Men istället för att bara tacka nej till inbjudan bestämde sig Hamill att mjölka situationen på allt nyhetsvärde som kunde uppbådas. Han bad 50 poeter att "reconstitute a Poets Against the War movement like the one organized to speak out against the war in Vietnam [...] to speak up for the conscience of our country and lend your names to our petition against this war" genom att skicka honom dikter som han senare skulle ta med sig till Vita Huset. Gensvaret var enormt. Efter fyra dagar hade han fått in bidrag från 1500 poeter. Uppståndelsen ledde till att hemsidan poetsagainstthewar.org startades som en samlingspunkt för poeter som var motståndare mot kriget. När Vita Huset fick nys om projektet sköt man först upp träffen för att sedan ställa in den helt. Den första mars samma år hade totalt 13 000 dikter blivit publicerade på sidan med hjälp av över 25 frivilliga redaktörer och idag finns dikter från hela världen. Helt i enlighet med den ursprungliga tanken så har samtliga dikter överlämnats personligen till kongressledamöter och till lagstiftare i ett otal amerikanska stater. Dessutom till regeringarna i England, Australien, Turkiet, Italien, Frankrike, Tyskland, Indien, Pakistan osv.

Ett annat lysande exempel när poeter ställer sig på barrikaden och invecklar sig i dagspolitikens brännande sociala och internationella frågor kommer från diktantologin 100 Poets Against The War. Det är en antologi med dikter mot kriget som publicerades på nätet i en skriv-ut vänlig version den 27 januari 2003. Det hade då tagit rekordkort tid att sätta ihop den - på en vecka hade man samlat, sorterat och publicerat boken. Poeter från hela världen donerade sina dikter med en uppmaning om att använda dikten som ett politiskt vapen. Veckan efter det släppt man en uppdaterad version och ännu en vecka senare kom den tredje versionen (som finns i pdf-format här). Följande två dikter finns med i samlingen:

Are there children
Av Robert Priest

are there children somewhere
waiting for wounds
eager for the hiss of napalm
in their flesh –
the mutilating thump of shrapnel
do they long for amputation
and disfigurement
incinerate themselves in ovens
eagerly
are there some who try to sense
the focal points of bullets
or who sprawl on bomb grids
hopefully
do they still line up in queues
for noble deaths
i must ask:
are soul and flesh uneasy fusions
longing for the cut –
the bloody leap to ether
are all our words a shibboleth for silence –
a static crackle
to ignite the blood
and detonate the self-corroding
heart
does each man in his own way
plot a pogrom for the species
or are we all, always misled
to war

Waiting for the Marines
Fadel K Jabr Translated from the Arabic original by the poet

Twelve years have passed
And the Iraqis are turning over
Like skewered fish
On the fire of waiting.
The first year of the sanctions
They said: The Arabs will come
They will come with love, flour, and the rights of kinship.
The year passed with its long seasons
The Arabs never came
And sent no explanation for the delay.

The second year of the sanctions
They said: The Muslims will come
They will come with rice, goodness, and the predators’ leftovers
The year passed with its long seasons
The Muslims never came
And sent no explanation for the delay.

The third year of the sanctions
They said: The world will come
They will come with manna, solace, and human rights
The year passed with its long seasons
The world never came
And sent no explanation for the delay.

The fourth year of the sanctions
They said: The Americans will come
They will come with hope, sugar, and warm feelings
The year passed with its long seasons
The Americans never came
And sent no explanation for the delay.

The fifth year of the sanctions
They said: The opposition will come
They will come with victories, water, and air
The year passed with its long seasons
The opposition never came no explanation for the delay.

The sixth year of the sanctions
They said: We will sell whatever is extra
We will be frugal until relief comes
The year passed with its long seasons
The Iraqis sold all unnecessary things
Relief never came
And sent no explanation for the delay.

The seventh year of the sanctions
They said: We will give up our semi-necessities
We will be patient until we get support
The year passed with its long seasons
The support never came
And sent no explanation for the delay.

The eighth year of the sanctions
They said: We will sell some of our organs
We will be strong until the coming of justice
The year passed with its long seasons
Justice never came
And sent no explanation for the delay.

The ninth year of the sanctions
They said: We will sell some of our children
We will sacrifice until the coming of mercy
The year passed with its long seasons
Mercy never came
And sent no explanation for the delay.

The tenth year of the sanctions
They said: We will emigrate
To the wide world of Allah
We will entertain ourselves with hope
Until the coming of the gods’ orders
The Iraqis separated east and west
The year passed with its long seasons
The gods’ orders never came
And sent no explanation for the delay.

The eleventh year of the sanctions
They said: The best thing for us is to die
We will stay settled in our graves
Until the coming of the day of judgement
The year passed with its long seasons
Cancer, tuberculosis, and leukæmia consumed their bodies
The day of judgement never came
And sent no explanation for the delay.

The twelfth year of the sanctions
The Iraqis found nothing to wait for
They said: Now is the time
For the earth’s worms to devour us
They might rescue us from this hell
Where we are turning over like skewered fish.

Det är dikter som bränner hål i pappret de är skrivna på. Det är osäkert hur många som laddade ner och tryckte upp samlingen, tidningen The Times rapporterade att det var i alla fall flera hundra tusen.

Det tredje exemplet jag vill lyfta upp är alla de poesisamlingar som gavs ut mot kriget (här är en lista på några). I Sverige utkom Poeter mot krig (red. Tomas Ekström) där utdraget ur den översta dikten är tagen. Kända namn som Mikael Wiehe, Göran Greider och Thomas Tranströmmer medverkar vid sidan av ännu okända poeter. Samlingen är gavs ut strax att kriget hade avslutats och säger sig vara en protest, inte bara mot Irakkriget, utan kriget i ett bredare perspektiv. Jag har själv faktiskt inte läst den, men ser att den går att beställa hos Yelah.net för 35 kr inklusive frakt [Butiken hos Yelah har stängt, men boken kan köpas lite varstans]

Ovan ser vi flera exempel på hur den politiska dikten, och den politiska diktaren, har tagit steget ut ur den inskränkta litteratursfären och gått rakt in i stridslinjen. Det är glädjande att se vilken roll dessa dikter har spelat; som inspiration för fortsatt kamp, solidaritet och motstånd, som bränsle på hatet mot förtyckare och förbrytelser. Det behövs, ni behövs!

Nitlotten

2008-01-16T23:02:00.000+01:00

På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:

"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.

Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."

Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.

Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.

Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:

"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:

Nitlotten

När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Författade av Aspes.

(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).

Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.

Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.

Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:

"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"

Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!

Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.

Människan finns i människan

2008-01-16T01:14:00.000+01:00

Av Lars Forsell

Människan finns i människan
men jag ser henne inte

Jag ser en hand som knyts om plogskaftet
Ögon av obeskrivlig trötthet
En mungipa med seg saliv
där spriten gråter droppvis
Den börjda ryggen över vaggan
och en tuss, fuktad i brännvin,
inkörd i en barnamun
Överallt människor
Överallt
men människor ser jag inte

Måtte hon födas
den friska ur den sjuka
den okuvliga ur den kuvade
och ur henne som piskrappen tystat
hon som skriker i uppror

Födas så smärtfritt som möjligt
med liten blodspillan
fast litet blod krävs alltid
Människan ur människan
som ett skepp skjuter ut
ur människohamn

Dödskri och födsloskri
Vagga dem båda
och förpinade döda
och det nyfödda liv som hon fött på trots

Döp upproret efter människan
Glöm inte att ge det
ett människonamn

Ur Oktoberdikter 1971. Bonniers: Stockholm

Till dem som ska komma efter oss

2008-01-13T19:25:00.000+01:00

Jag publicerar här ännu en av Brechts dikter. Till dem som ska komma efter oss är skriven i mitten av det mörka 1930-talet där det kommande kriget hängde som en billa över Europas öde och fascismens människoförakt kidnappade kontinenten. Föurutom avslutningen är det ett par passager som fastnar:

Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

En karaktäristik av Brecht och alla de i hans generation som deltog i den heroiska och djupt tragiska kampen mot fascismen i Tyskland, Spanien, Italien osv. Ord som etsar sig fast.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.

Så sant. Here it is.

Till dem som ska komma efter oss
Av Bertholt Brecht

1.

I sanning: jag lever i onda tider!
Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken
på sinnets hårdhet. Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?

Själv har jag ju ännu bröd för dagen.
Men tro mig: det är en tillfällighet. Inget
av det som jag gör berättigar mig att äta mig mätt.
Av en slump har jag blivit skonad. (Om turen sviker
är det ute med mig.)

De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
brödet jag äter är stulet från en som svälter
och glaset jag dricker ur slits från den törstiges mun?
Och ändå äter jag och dricker.

Också jag skulle gärna vara vis.
I gamla böcker står det vad vishet är:
att dra sig tillbaka från världens kiv och leva
sin korta tid utan fruktan.
Att avstå från våld,
att vedergälla ont med gott,
att inte sträva efter att tillfredställa sina begär:
allt det är krav som ställs på den vise
och inget av dem är jag i stånd att uppfylla!
I sanning, jag lever i onda tider!

2.

Till städerna kom jag i oordningens tid
när hungersnöd rådde.
Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

Min mat åt jag i avbrotten mellan striderna.
Om nätterna sov jag i sällskap med mördare.
Älskog övade jag som det föll sig
och på naturen såg jag med otålighet.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde ut i förvildningens träsk.
Mina ord väckte slaktarens misshag.
Mycket förmådde jag inte: dock var det mitt hopp
att de maktägande utan mig skulle ha suttit säkrare.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Min kraft var ringa, målet
låg alltför långt borta.
Och fast jag tydigen kunde se det
var utsikterna att nå det små.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

3.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.

Hur ofta tvangs vi inte att fly från land till land
vandrande genom klassernas krig i misströstan
därför att vi såg orättfärdigheten kring oss
min inget uppror.

Ändå vet vi ju:
också hatet mot orätten
förvrider ansiktsdragen.
Också förbittringen över onskan
gör rösten gäll.
Ack, vi som ville bereda väg för godheten
visste själva inte vad godhet är.
Ni dock som fötts i en tid
när människan blivit människa till stöd
tänk på oss med
misskund.

ur Bertholt Brecht Dikter 1918-1956 i tolkning av Arnold Ljungdal. Bonniers. Stockholm: 1964

Niggerns skriker -

2008-01-11T13:32:00.000+01:00

Av Nils Ferlin

(Nyårsrim 1936)

Nigger skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
- Titta blott hans stjärna! -
Gud han hjälper dej gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
den må du tro, är han fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggerns skriker i niggerbyn.
Betlemehs stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Ur Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005

Abessinien, det som idag heter Etiopien, var det enda land i Afrika [tillsammans med Liberia] som inte blev koloniserat under the scramble for Africa under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Så förblev det fram till 1936 då det fascistiska Italien under Mussolini invaderade och ockuperade landet. Nationernas Förbund som var mellankrigstidens motsvarighet till FN hade utställt löften om landets frihet som inte visade sig mer värda än pappret de var skrivna på när det väl kom till kritan.

Det är om detta som dikten handlar om. I det klimat som rådde på 1930-talet, med nazister och tyskvänner lite överallt på ledande poster i landet, var ställningstagandet för Abessinien kontroversiellt. Och speciellt på det sätta han gör det. Guden i dikten verkar likna Mussolini och förlåter som vanligt det mesta, allt kolonialism och människoslakt inkluderat.

Tur att vi har Gud och att hans kärlek är allestädes närvarande. Nu verkar vi ha mist chansen i Darfur, men misströsta inte kära landsmän! Chansen att få inmuta en bit av den mörka kontinenten kommer säkert igen...

För full hals

2008-01-11T12:20:00.000+01:00

I årets första post citerade jag ett stycke av Majakovskijs För full hals. Dikten är en riktad mot hans belackare och skrevs som en reaktion på att hans hade förvägrats inträde i kommunistpartiet. Läs och njut, bättre än så här kan det knappast bli!

För full hals
av Vladimir Majakovskij

Ärade kamrater som lever efter oss!
När ni rotar i dagens förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades "det pissljumma vattnets fiende nummer ett".
Vill professorn ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta om det där ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare medlem av langarkedjan,
som mobiliserar revolutionen
och sänts till fronten från den fjolliga tanten
Fru Poesis välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta smärta slött och blött.
"Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blomstrar sött."

En del låter dikten sakta strila
en del tar hela munnen full och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister -
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
"Trala-tralala, tjolahopp tjolahej..."
En ringa ära när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallikar och syfilis.
Också i mig står agitpropen upp i halsen

även jag skulle kunna snicktra hop romanser -
och bli populär och få fickan full av rubler.
Men jag behärskade mig och trampade mina egna sånger på strupen.
Kamrater efterkommande, hör upp, här talar
agitatorn själve överhögtalaren!
Jag överröstar alla poetiska bäckar som svalar
klampar in i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar som en levande människa talar
till en annan människa fylld av liv.
Jag ska komma till er i en fjärran kommunistisk tid
inte som Jesenins heroiska heroiska poesidueleringar.
Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.

Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.

I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer vartenda band.
Den som är fiende till arbetarklassen
är sedan århundraden fiende till mig.
Till den röda fanan drogs vi i massor
av hungerdagar och vanvettigt slit.
Varenda volym av Marx slog vi upp
som man slår upp fönsterluckor hemma
men utan att läsa förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod och vilka som var våra vänner.
Det var inte Hegel som lärde oss vår dialektik
Den kom dånande in i vår dikt
när borgarna flydde för vårat kulregn
som vi en gång hade flytt för deras.
Må ryktbara genier släpas fram i dystra likprocessioner
följda av änkor. Min dikt ska dö som en man i ledet
som alla de namnlösa framför borgarnas bastioner!
Jag spottar på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater - av samma folk -
och vårt enda monument skall bli den av striden härdade socialismen.
Efterkommande kasta ut er metrev i ett lexikon
och ur Lethes flod ska ni fiska upp rester av ord
som "blockad"
"tbc"
och "prostution".
För er som är friska och krya
har poeten slickat upp tbc-loskar
med plakatens sträva tunga.
Med min långa svans av år har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svanfossil.

Kamrat Liv låt oss öka takten
låt oss gå igenom resten av femårsplanen med stora kliv.
Trots alla dikter är jag pank som en lus
och jag har inte råd med något flott möblemang
men förutom en nytvättad blus
behöver jag uppriktitgt sagt inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid stiger fram
inför Centrala Kontrollkommisionen
skall jag högt över huvudet på alla poetiska fifflare
som mitt bolsjevikiska partibevis hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.

Ur Vladimir Majakovskij "För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970

Den som letar efter citat och oneliners har här att göra.

Harding och Bergström gjorde en nyöversättning av dikten som finns med i Majakovsikjsamlingen JAG!. Det pissljumma vattnet har i nyöversättningen blivit okokt och proletärer i alla länder har blivit planetens proletärer. Trots att den senare versionen kanske är den mer korrekta gillar jag den tidigare bättre.

Proggbandet Nynningen släppte på 1970-talet en platta där man använda Majakovsikjs poesi som inspiration. Nedan finns titelspåret För full hals:

Var är arbetardikten?

2008-01-09T18:19:00.000+01:00

Som ni kanske har märkt har det varit dåligt med samtida dikter här på bloggen (med några lysande undantag). Det beror inte på nostalgi eller ett förskönande av fornstora dagar. Ett faktum är att arbetardiktningen (och den politiska dikten i allmänhet) idag upplever en svacka. Den svenska arbetardiktens hittillsvarande guldåldrar inföll i samband med arbetarrörelsens genombrott vid förra seklets början och kring den allmänna samhällsradikaliseringen på 1960-talet. Att urvalet har en slagsida åt dessa perioder har därför sin naturliga förklaring.

Det relativa uppsvinget för arbetarlitteratur som vi idag ser tar sig inte uttryck i poesin utan i romanform, precis som under mellankrigstiden då framstående arbetarförfattare etablerade sig (Moberg, Fridegård, Martinsson osv.).

Björnpoesi tipsar i alla fall om en samtida dikt där något så ovanligt som en dagsaktuell samhällsfråga kombineras med ett explicit ställningstagande. Det är pseudonymen Papillon som står för följande dikt.

En minnesplats för Anna Lindh

Jag ser att Anna Lindh skall hedras
med en egen plats -
hennes minne skall bestå.

För min del är det onödigt.
Jag minns alldeles utmärkt
hur hon förpassade
en asylsökande medmänniska
till tortyrhålorna i Egypten.

Den pinsamma frågan om hur
transporten skulle ordnas
löstes behändigt med hjälp
av slöddret från CIA:s
flygande verksamhet.

Skall det ordnas en minnesplats -
lägg den då på Bromma.

Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.

Jag kommer att tänka på slutstycket i Karl Vennbergs decenniumskifte (1970):

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet. Då kan själva drömmen
vara som ett isbelagt nattmoln.

Välkommen till 00-talet. Tänk vad en ny guldålder hade kunnat åstadkomma i dagens rövarsamhälle...

Relaterat:
Saknad efter arbete av Susanna Alakoski i Dagens Arbete
Nu är jag trött på tjatet! av Göran Greider i Aftonbladet
Kommer Greiders förstafemma växa upp? av Jesper Weithz i Flamman

Off the Wall

2008-01-07T09:36:00.000+01:00

Verkar som att Aftonbladets Kulturblogg har hittat hit. Kul! (även om det inte var jag som skrev den arga kommentaren).

Jag vill passa på att tipsa om min favoritsida just nu: A gallery of walls with stuff written on it. Helt fantastisk. När kommer den svenska versionen? Nästan så att man skulle ge sig ut med en kamera, eller varför inte en sprayburk?

Och förresten. Ni kan väl fråga Åsa om hon vill skicka mig en dikt. Så har jag något att berätta för barnbarnen.

Socialismen

2008-01-06T19:02:00.000+01:00

“En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.” Lars Forsell

Hur nära är socialismen?

“Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
“Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
“Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.

Av Petter Bergman

Befrielsen

så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

Av Tio meter över havet

Två berättelser om Sverige

2008-01-05T12:32:00.000+01:00

Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.

I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:

"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.

[...]

Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."

Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.

I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.

Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:

Grey is beautiiful
och gråhet är vår arvedel:
gråhet är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

[...]

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.

Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.

Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?

För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.

Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?

När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.

***

Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.

Den 20 december 1967

"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, psikorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.

Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.

Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.

Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005

Solidaritet på rikitgt

2008-01-03T23:06:00.000+01:00

Det är klart man borde ha varit med på
företagsledningens senaste sammanträde
i ASEA
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att arbetarna har lägre löner än direktörerna

Det är klart att man borde ha varit med
när nazisterna rensade ghettot i Warsawa
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att inte judarna sköt det första skottet

Det är klart att man borde ha varit med
när Gustav V beställde en transitering av krigsmaterial
på Stockholms slott
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att han inte trodde att det gällde nötboskap

Det är klart att man borde ha varit med
när amerikanska bomber rensat upp bland bönderna
i Vietnam
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att de inte är kineser

Det är klart att man borde ha varit Franco själv
för att kunna protestera när Alvarez satt i fängelse
i Cáceres
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att Alvarez hade rätt att protestera mot Grimaus
likvidering

Eller hur, bolagsdirektörer, politiker, presidenter
och andra experter och makthavare?
Visst måste man själv ha upplevt ansvaret inifrån?
Visste måste man bilda sig ett omdöme på platsen?
Annars är man en verklighetsfrånvänd moralist?

Svar: När Carlos Alvarez kom till Köpenhamn den
6 oktober 1967
sa han på presskonferensen:

Era protester i Skandinavien är orsaken till att jag
kan befinna mig här idag!

Sens moral - eller tendensten frilagd:
Världen vore sämre om amatörerna höll käften

Av Björn Håkansson
Tillfällighetsdikt skriven till en uppläsningsafton med Carlos Alvarez 16/10 1967

Julian Grimaus var en spansk kommunist som avrättades av Franco och hans fascistregim 1963. Vem Carlos Alvarez var vet jag inte, kanske någon därute som vet mer?

Han

Inte han

Strange Fruit

2008-01-03T17:57:00.000+01:00

I en tidigare post nämnde jag Nina Simone, då i samband med hennes version av Pirate-Jenny. Samme Simone har spelat in andra politiska sånger, här tänker jag framför allt på Strange Fruit.

Strange Fruit är en dikt skriven av Abel Meeropo (1903-1986), mera känd under pseudonymen Lewis Allan. Han skrev dikten i ett uttryck för den avsky han kände efter att ha sett Lawrence Beitlers berömda foto av Thomas Ship och Abram Smith, två svarta män som blev lynchade i staden Marion, Indiana den 7 augusti 1930. När Meeropol första gången såg fotot 1937 uppgav han att "it haunted me for days". Ship och Smith hade blivit arresterade dagen innan lynchning, anklagade för att ha mördat en vit man och ha våldtagit hans flickvän. En stor mobb bröt sig in i häktet och misshandlade dem innan de hängde dem i ett träd. En tredje man, den blott 16-årige James Cameron, stod också anklagad men lyckades undkomma mobben.

Strange Fruit
av Abel Meeropo (Lewis Allen)

Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant south,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolias, sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh.

Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Dikten kontrasterar den amerikanska söderns lantliga idyll med dess skrämmande rasism. Den publicerades första gången i The New York Teacher, en fackföreningstidskrift. Meeropol hade tidigare bett musiker att tonsätta hans dikter, men till Strange Fruit skrev han själv musiken. James Cameron, pojken som överlevde den fruktansvärda lynchningen dömdes senare till fem års fängelse för medhjälp till brotten. Åtta personer var inblandade i utredningen kring lynchningen, två åtalades men frikändes senare. Cameron, som dog så sent som 2006, dedikerade hela sitt liv i kampen för USA:s svarta genom sitt arbete i bl.a. NAACP. 1988 öppnade han Americas Black Holocaust Museum i syfte att dokumentera den historiska orättvisa som drabbat människor av afrikanskt ursprung.

Billie Holiday var den första stora artisten som sjöng i sången på skiva (1939) och den blev genast en stor succé och fanns med Holiday i resten av hennes karriär.

Jag tycker dock (likt Esbatis kommentarer) att det är Nina Simone som gör den vassaste versionen (Simone ändrar några ord i texten dock):

Abel Meeropo var kommunist, även om han inte kom ut ur garderoben (av förklarliga skäl). Pseudonymen Lewis Allan tog han efter sina två dödfödda barn. En annan intressant anektod om författaren är att han tillsammans med sin fru adopterade paret Rosenbergs två barn när föräldrarna avrättades. Kommunisterna Julius och Ether Rosenburg anklagades och dömdes år 1953 för spioneri och för att ha överlämnat information om de amerikanska atombomberna till Sovjetunionen.

Foton:
Abel Meeropol
Lawrence Beitler foto av Thomas Ship och Abram Smith
Paret Rosenberg efter att ha mottagit sina dödsdomar

Poesiutmaningen

2008-01-02T22:37:00.000+01:00

Poesiutmaningen går vidare in på det nya året! Tio meter över havet skickar vidare till Bengtssons Frestelser som tillsammans med Frasses Blogg får frågan, som vanligt: Vilken dikt har inspirerar dig? Skriv gärna en motivering och skicka vidare utmaningen!

Att leva är att ta ställning

2008-01-02T21:50:00.000+01:00

Om att vara reformist

Man måste vara kritisk
Se saken från båda sidorna
Mänskliga rättigheter är ju viktigt
De måste till en dialog
Jag kan ju inte stödja det fullt ut
Ytrandefriheten hotas
Nåt finns det väl ändå att kritisera
Det går för snabbt
Samhället polariseras
De borde ta det lugnt
Lär av historien

Så många ord, så lite handling.
Rädd för att smutsa ner händerna?

Vad fan hände med proletära internationalismen?

Två dikter om hyckleri och solidaritet:

***

ANTINGEN ELLER

REVOLUTIONER, SOLIDARITET och FNL står det ovanför bås 1.
REFORMER, RÄNTABILITET och FN står det ovanför bås 2.
Välj ett av dessa två bås, samvetsömt västerländska marsvin!
för något tredje eller fjärde ges inte längre,
ges inte än på länge.
Intellektuellt förnerdrande? Ja, det är möjligt.
Att vägra välja överhuvudtaget?
Nej, det är omöjligt. Då väljer ni ändå.

Av Göran Palm Fragment ur Ord och bild nr 7:1967

Bönen

Varje gång en svensk tiger, neutral,
beredd att medla, stödd på Hammarskjöld

trycker fem Volkswagenägare på gaspedalen,
två barn leker krig, i ärvda könsorgan, och

agmatin och putrescin erhålls av arginet
Då fryser jag i solen, enligt statistiken

Jag är neutral, dvs. min talan förs av fakta
Mina förklaringar är liknelser och inga bomber

Men hur länge orkar jag resa mig upp lugnt
och metodiskt, och förklara: hoppet står till FN!

Jag är neutral, dvs. min rädsla sköter andra
varje gång en fredsaktion fälls ut från CIA

Orörd av världen, men full av dess säd:
hjälp mig att skilja falskhet från överflöd!

Av Björn Håkansson ur Kärlek i Vita Huset (1967)

Adelante

2008-01-02T19:26:00.000+01:00

Hay hombres que luchan un día y son buenos.
Hay otros que luchan un año y son mejores.
Hay quienes que luchan muchos años y son muy buenos.
Pero hay los que luchan toda la vida: esos son los imprescindibles.

Lärandets lov

2008-01-01T23:51:00.000+01:00

Jag har alltid gillat nyårsafton då det utgör ett sorts bokslut över året som gått, och framförallt, ett tillfället att blicka framåt mot det som komma ska. Till nyår hör nyårslöften. I år har jag haft en massa löften på lager - de flesta av den typen man kan hitta i en dussinhandbok av Dalai Lama. Men löften är som bekant svåra att hålla, jag menar, hur många kommer seriöst ihåg vad man sade förra året?

Jag kom fram till en kompromiss med mig själv: jag lovar sluta köpa böcker i tid och otid. Under året har bokhyllorna svällt ordentligt vilket har inneburit en schysst samling men också en ständig påminnelse om de faktiskt ska läsas någon gång. Så därför gör jag denna listan, 25 böcker som ska vara utlästa om ett år. Ta mig på orden, och påminn mig gärna om jag skulle glömma av det på tröskeln till 2009. Freudianska tolkningar får jag av min hjärnskrynklare, så bry er inte om analysen.

Läs:
Motståndets estetik av Peter Weiss (läs ut)
Morten Röde av Martin Andersen Nexö
Röda rummet av August Strindberg
Den materialistiska historieuppfattningen av Nikolaj Bucharin
Filosofi från en proletär klasståndpunkt av Louis Althusser
Brecht – liv och teater av Herbert Grevenius
Alexandra Kollontaj – revolutionens ambassadör av Gustav Johansson
Rebellerna I-V av Fredrik Ström
Svart hud, vita masker av Franz Fanon
Maj. En kärlek av Jan Myrdal
Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent av Andreas Malm
Svinalängorna av Susanna Aloski
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium av VI Lenin
Kapitalism och underutveckling i Latinamerika av André Gunder Frank
Imperialismens politiska ekonomi av Harry Magdoff
När kapitalet tar till vapen av Andreas Malm
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Kvinnoförtryck av Michelle Barrett
Kapitalet av Karl Marx
Socialpolitik och socialism av Kurt Sjöström
Jämlikhetsmyt och klassherravälde av Lundberg, Selander & Öhlund (red.)
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Soul on Ice av Eldridge Cleaver
Socialdemokratins kris av Rosa Luxemburg
Mig äger ingen av Åsa Linderborg

2008

2008-01-01T21:36:00.001+01:00

Nytt år, nya tag.

Jag har stora förhoppningar på 2008, tror det kan bli det bästa året på väldigt länge. Försöker i alla fall intala mig det. Det finns mycket att göra och idag är jag på ett bra mycket bättre ställe än för ett eller två år sedan. Klokare, smartare, snyggare (nåja..). Kom igen bara!

Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.
I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna.

Ur För full hals av Vladimir Majakovskij

Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur I fiendeland av Ture Nerman

Vi valde handlingen

2007-12-31T07:02:00.000+01:00

Frihet och Framsteg lämnar sitt bidrag till Poesiutmaningen! Jag tycker att den är så bra att den får avsluta året som gått och samtidigt utgöra en påminnelse under året som kommer.

Gott nytt år allesammans!
/Fiendeland

***

"När jag häromåret satt och grottade i gamla arkiv, för att forska om vårt partis historia sprang jag på Ragnar Jändels prolog som lästes upp för delegaterna på Svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiets konstituerande kongress våren 1917. Jag skrev av den, och sparade, då för att jag tänkte att man förmodligen skulle kunna få användning av den i något sammanhang. Och för varje gång jag läser den, känner jag starkare och starkare för den. Hyllningen till vårt parti, vår rörelse och alla de människor som utgör och utgjort den. Jag vet inte vad den heter exakt, i kongressboken från kongressen har den bara överskriften "Prolog". Och det är därifrån jag skrivit av den. Här är dikten:"

Väl mött, kamrater, som komma till bragdernas brinnande år,
ni alla som stritt för och siat om upprorets resande vår!
Väl mött till de enade kämparnas ting – ett ting där det är oss fritt,
att giva det svarta sitt rätta namn och kalla det vita för vitt.

Vi äro den röda fylkingens smädade kvinnor och män,
därför att löftet vi gav en gång för oss är detsamma än.
Vi stodo där stenarna regnade mest och det var vårt största fel,
att efter orden vi krävde handlingen full och hel!

Minnets hyllning åt alla dem som grånat i kämparnas led,
dem som ärligt ha gett sin eld men svalnat och brunnit ned!
Men dagens hyllning, till dagens män, åt handlingens män som bär,
frihetens fana med säker hand till frihetens brinnande här!

Var vi för snabba och ljöd rösten för trotsig och vred,
för att vi längre skulle få stå kvar i de tröttas led,
- väl! – så äro vi starka nog att smida en egen ring,
enade nog för att samlas idag, hit till eget ting!

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd,
svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför en värld i brand frälsningens vårhögtid
- utanför väntar historiens största och stoltaste strid.

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt,
vänner i helig förvissning om att landet vi drömt om blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk,
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtappade folk.

Jämlikhet, frihet och broderskap vinner – de äro där,
stjärnorna som skola lysa upp ”splittrarnas” enade här!
Giv att de alltid lysa klart ner över våra slag,
så som de lyst oss i gångna år och så som de lysa idag!

Sjörövar-Jenny

2007-12-30T22:54:00.000+01:00

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957

Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me

Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****