"Kallskänka med mersmak"

Jag hade kunnat skriva både en och två rader om föreställningen "Vi är är nu" med Jenny Wrangborg & Stormen som gick av stapeln i tisdags. Just nu känns det dock som att Mikael Nybergs recension på Aftonbladet Kultur sammanfattar det mesta;

"En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Det var imponerande, berörande och stort. Jäkligt stort.



Från Aftonbladet Kultur 22 oktober 2009

POET PÅ SCEN: Uppsala stadsteater tisdag kväll. Vi är några tiotal i publiken. På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, med dikter att läsa för oss.
Bandet kallar sig Stormen. Med sparsamma toner från ett elpiano och en leksaksxylofon anger det rytm och stämning. "Allt skulle gå bra" läser Jenny Wrangborg i ett omkväde som sträcker sig från dagis och ärvda overaller till ett arbetsliv där inget löfte gäller: "vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa... Vi skulle bli människor och allt skulle gå bra". Jag tänker på The Last Poets, ett afroamerikanskt band, rappare innan rappen blev massmedialiserad gangstermode, bara trummor, röst och ord. Anslaget är mjukt men vreden är stark.
Hon använder sällan poetiska omskrivningar, hon skriver om det vardagliga med det vardagligas bilder, ger dem nya språkliga omgivningar så att det blir synliga. "Klassresan" är inget avlägsnande från kollektivet, det är barnens glädje som lönen kanske inte räcker till. Klassförtycket är "inget tvetydigt svar på en konstig fråga." "Det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen", det är slöa köksknivar, hårda golv och slitna axlar.
"Vad ska vi göra?" frågar Jenny Wrangborg i ett annat omkväde. Det är personligt men aldrig privat. Det handlar både om uppbrottet ur en kärlek och slutet för en löftenas kapitalism.
En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte.

Mikael Nyberg

PS. Föreställningen finns förevigad, så bli inte förvånade om en snutt eller två hamnar på tuben framöver.

Jenny Wrangborg på Uppsala stadsteater

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som också skriver på Tio meter över havet kommer att ge en föreställning på Uppsala stadsteater den 20 oktober. Föreställningen heter "Vi är här nu" och ges bara en gång. För alla i Uppsala/Stockholmsområdet som tycker om arbetardikt - detta ären kväll ni inte ska missa! Biljetten kostar 70 kr. På www.jennywrangborg.se kan man läsa lite mer om föreställningen och även hitta info om biljettbokning.

Dödkött

Jag borde väl också

redan här i livet

ha en staty -

jag skulle

proppa den full

och spränga den med dynamit!

För allt slags dödkött

känner jag avsky,

men jag dyrkar

allt som är liv!

- Vladimir Majakovskij (1893-1930)

"Monument till V. V. Majakovskij" i Moskva, gjord av Alexandr Pavlovich Kibalnikov som också mottog Leninpriset 1959 för statyn.

Ship to Gaza

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.

Gaza och poesin

Filosofen Theodor Adorno hävdade att "skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt". Med det menade han att det är svårt att hitta tillbaka till den hoppfullhet och optimism som poesin så ofta förmedlar. Att en bit av mänskligheten har dött efter att ha bevittnat vad hon har åstadkommit.

När jag bevittnar vad som nu händer i Gaza kan jag känna av samma känsla. Brecht uttrycker den lite annorlunda när har skriver att

[...]Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?



Precis så känner jag - att inte göra allt för Gaza ger mig skuldkänslor som gnager in i märgen. Att inte göra allt för att få slut på aggressionerna är ett svek. Att prata, skriva, tänka på något annat innebär också att släppa brotten ur sikte. Vi måste göra allt vi kan för att komma ur detta med hedern i behåll.

Läs också:
Ännu ett barn begravet i Gaza - tidigare post här på Fiendeland
Gaza - dikt på "Tio meter över havet"
Visa ingen återhållsamhet - dikt på "Approximationer"