Vi valde handlingen

Frihet och Framsteg lämnar sitt bidrag till Poesiutmaningen! Jag tycker att den är så bra att den får avsluta året som gått och samtidigt utgöra en påminnelse under året som kommer.

Gott nytt år allesammans!
/Fiendeland

***

"När jag häromåret satt och grottade i gamla arkiv, för att forska om vårt partis historia sprang jag på Ragnar Jändels prolog som lästes upp för delegaterna på Svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiets konstituerande kongress våren 1917. Jag skrev av den, och sparade, då för att jag tänkte att man förmodligen skulle kunna få användning av den i något sammanhang. Och för varje gång jag läser den, känner jag starkare och starkare för den. Hyllningen till vårt parti, vår rörelse och alla de människor som utgör och utgjort den. Jag vet inte vad den heter exakt, i kongressboken från kongressen har den bara överskriften "Prolog". Och det är därifrån jag skrivit av den. Här är dikten:"


Väl mött, kamrater, som komma till bragdernas brinnande år,
ni alla som stritt för och siat om upprorets resande vår!
Väl mött till de enade kämparnas ting – ett ting där det är oss fritt,
att giva det svarta sitt rätta namn och kalla det vita för vitt.

Vi äro den röda fylkingens smädade kvinnor och män,
därför att löftet vi gav en gång för oss är detsamma än.
Vi stodo där stenarna regnade mest och det var vårt största fel,
att efter orden vi krävde handlingen full och hel!

Minnets hyllning åt alla dem som grånat i kämparnas led,
dem som ärligt ha gett sin eld men svalnat och brunnit ned!
Men dagens hyllning, till dagens män, åt handlingens män som bär,
frihetens fana med säker hand till frihetens brinnande här!

Var vi för snabba och ljöd rösten för trotsig och vred,
för att vi längre skulle få stå kvar i de tröttas led,
- väl! – så äro vi starka nog att smida en egen ring,
enade nog för att samlas idag, hit till eget ting!

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd,
svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför en värld i brand frälsningens vårhögtid
- utanför väntar historiens största och stoltaste strid.

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt,
vänner i helig förvissning om att landet vi drömt om blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk,
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtappade folk.

Jämlikhet, frihet och broderskap vinner – de äro där,
stjärnorna som skola lysa upp ”splittrarnas” enade här!
Giv att de alltid lysa klart ner över våra slag,
så som de lyst oss i gångna år och så som de lysa idag!

Sjörövar-Jenny

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957



Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me




Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****

Meta

Majakovskij

satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stabbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna palats:
dikter med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångande ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.


Av Artur Lundkvist (1906-1991)
ur Majakovskij. Ett moln i byxor. FIB:s lyrikklubb Stockholm: 1958

En revolutionär poesikanon

These Exiled Years svarar på poesiutmaningen i stor stil: inte mindre än tre dikter levererar han på sin blogg. Ett utdrag ur Majakovskijs Ett moln i byxor, Brechts Lärandets lov (jag trodde att valet skulle falla på något från exilen!) och Dan Anderssons Milrök I.

Jag saxar helt enkelt in inlägget in extento.

***

"Vilken dikt har inspirerat eller berört mig? Ingen lätt fråga att besvara, helt enkelt eftersom det finns så oerhört många. Jag ska begränsa mig till tre poeter som betytt mycket för mig som poesiälskare och politisk aktivist.

Den förste och självskrivne är naturligtvis Vladimir Majakovskij. Frågan är bara vilken dikt jag ska välja? Fiendeland har redan publicerat den fantastiska "150 000 000" (Nu viker snöstormens vitgardister!). Vid Vänsterpartiets 90-årsfirande i Uppsala hade jag nöjet att få deklamera "För full hals". Slutligen väljer jag ändå ett stycke ur "Ett moln i byxor" som jag tycker fångar Majakovskijs rödglödgade (sovjetknasterröda för att citera poeten själv) revolutionära vrede och himlastormande energi:

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en kniv, en bomb eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!

Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!

"om ni vill/kan jag uppträda lungt och belevat/ -inte en karl utan ett moln i byxor"

Jag tror för övrigt att det är från detta stycke som jag hämtat mitt ofta använda uttryck "våra höga herrar". Bra poesi ska ge oss ord och etiketter att sätta på våra tankar.

Nästa poetval blir också rätt förutsägbart för en marxistisk poesiläsare. Det är Brecht (naturligtvis) och av honom har jag valt "Lärandets lov". Den här dikten talar till mig inte bara som kommunist utan också som en vänsterintellektuell (förhoppningsvis) och vänsterakademiker verksam inom skolan. Jag har förövrigt läst den här dikten för en årskull studenter när jag var elevrådsordförande på gymnasiet.

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Alfabetisering a la Misión Robinson (Venezuela)

Den sista diktaren är kanske inte lika självklar i en marxists poesikanon, det är nämligen ingen mindre än Dan Andersson. Men för mig, som för väldigt många andra, så var det Dan Andersson som i de tidiga tonåren väckte intresset för poesi. I en viss ålder bör man läsa Dan Andersson om man ska bli riktigt riktig som människa. Vissa kan nog mena att man sedan lägger bort hans dikter för andra, mer vuxna poeter. I sådana fall vill inte jag bli stor.

Dan Andersson tillhör inte de mest politiska bland de svenska arbetarförfattarna (även om han har agitatoriska dikter, läs t ex "Till dem som tänkte tanken om borgargardet") utan hans författarskap präglas av naturskildringar och existentiella/religiösa grubblerier. Ändå har hans dikter en politisk och social klangbotten. Fattigdomen, eländet, stoltheten, ja alla erfarenheter hos den klass han kom från finns alltid närvarande.

Denna dikt, "Milrök I", som jag så att säga "återfann" efter att ha lyssnat på Sofia Karlssons underbara inspelning på skivan "Visor från vinden", skrevs kanske inte som en politisk dikt. Men det hindrar ju verkligen inte att man läser den politiskt.

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Dan Andersson (1888-1920)

Lenin x2

Jag hade Leninskräck en gång i tiden. Det är helt normalt, ja, det skulle vara väldigt märkligt om jag hade haft några andra känslor för denna man än just fruktan. Skolan, media, historieböckerna - alla vrålar de ursinnigt om Lenins ursinne. Han var själva arketypen för den frustande besten: blodtörstig, hänsynslös, kallblodig.

Lenin var säkert hänsynslös. Kallblodig blev han kanske, blodtörstig var han definitivt inte. På någon sätt tycker jag att det är irrelevant att försöka avgöra hans psykologiska kvalitéer; jag menar, vad säger det oss egentligen? Ghandi var kanske en dryg jävel, förändrar det hans eftermäle? Reinfeldt kanske köper kravmärkta gurkor och pantar mera, kanske är han en riktigt sympatisk kille. Men det förändrar inte det faktum att han är borgarklassens främsta parlamentariska spjutspets, en kapitalets lydiga drönare. De var, och är, alla del av olika rörelser som syftar till olika mål.

Lenin levde i de värsta av tider. Döm honom efter dessa. Lenin var ledare för ett land och en rörelse som gick igenom helvetets portar och kom levande tillbaka. Beskyll honom för det. Lenin och hans parti valde handlingen där andra valde sveket. Så är det.

Vad som skedde efter Lenin vet vi alla. Sovjetunionen degenererade, där håller jag med Trotsikj. Det revolutionära arvet kunde man aldrig skaka av sig, men vi kan med säkerhet säga att Lenin och hans livsverk blev förfalskat.

Vilket ansvar har Lenin för det Sovjetunionen som föll i samman 1989-1991? Jag tänker inte svara på frågan, den frågan är alldeles för omfattande, men kan upprepa det som någon en gång sade: Bolsjevikerna handlade utefter de historia erfarenheter som förelåg för stunden. Man hade kännedom om hela den revolutionära historien upp till den stunden (från den engelska revolutionen på 1600-talet till den stora franska revolutionen på 1780 och -90-talet och Pariskommunen under 100 vårdagar 1871. Cromwell, Robespierre, Danton, Marat, Hébert och Blanqui var alla närvarande då vinterpalatset stormades). Mer hade man inte. Idag, nittio år efter den ryska revolutionen pch 218 år efter den franska, har den revolutionära arbetarrörelsen samlat på sig så otroligt mycket mer erfarenhet att när vi gör revolution nästa gång kommer vi att ha oändliga mängder erfarenhet att ösa ur. Det måste vara utgångspunkten. När framtidens revolutionärer bedömmer oss och vår tid kan vi ingenting annat begära än att de gör det utifrån de förutsättningar vi hade utgå ifrån. Allt annat hade varit ett misstag.

Vi ska inte bocka och buga (för att inte tala om att gära avbön på DN Debatt som vissa gusanos gör). Vi ska, vi måste studera vår historia och lära av våra erfarenheter. Lenins namn är för evigt inristat i den revolutionära arbetarrörelsens historia och, tror jag, i dess framtida ännu oskrivna blad.



Här är två dikter om Lenin. Tyck till!

Om rätt skall leva
Ur Oktoberdikter

Vinden som biter i Petrograd.
Vassa, röda
oktoberblad.
Jämt skall man fråga sig,
jämt skall det plåga mig:
hur många döda?

Höstens skära.
Sommarens gröda.
Hur mycket död
för hur mycket föda?
Jämt skall de fråga sig,
de som fick bröd:
hur många döda?

Hatet hårt
som sten i kräva.
Rättvisan mild
som mjölk i en stäva.
Hat måste döda
om rätt ska leva:
Hur många döda?

Jag ser från min säng
rimfrostens kniv
Blixtra i apelkronan.
Snart mejar lien
min betesäng.
Jag lämnar revolutionens liv
som björnungen lämnar honan.

Fråga efter de oföddas liv
och de levandes föda.
Blås ständigt upprorets eld till liv.
Den får inte sluta glöda.
Efter mitt kommer många liv.
Fråga inte efter mig.
Vi är så få, vi döda.




Lenin talar till arbetarna
Av Lars Forsell

1.

I deras kärlek till det förflutna
den bestående ordningen
ligger hatet till förändringen innesluten
som kvicksilvret i vetebullen
som enligt gammalt skrock
stannar på vattnet över en drunknads lik
De ska grina triumfantoriskt
Åt våra misstag
"Vad var det vi sa!?"
När det gäller revolutioner
kommer de aldrig ihåg
hur det var innan
Bryter koleran ut
ska de skylla den på Marx
och glädjas åt gravarna
Med feta pekfingrar ska de följa
avståndet mellan revolutionens dröm
och verkligheten
Rättvisan har en lång väg att gå över tundran
Låt dem grina! Dröm era drömmar!
I drömmarna börjar
allt vårt ansvar

2.

Har ni sett smeden sko en häst
med hammarslag som klingar till
på sömmens huvud
så att det mjuka köttet inte skadas
innanför hovens pansar?
Kunskap bor i hans hand
som rymden i astronomens huvud.
Föll det dig in att ropa:
Ge mig hammarn! Det där gör jag bättre!
Ge mig vattenpasset och tumstocken,
plogen och mursleven,
trålen, tryckborren, skrivmaskinen,
jag kan bättre!
Nätet skulle trassla sig
Huset blev snett och vint
Allt skulle gå åt helvete
Går borrspetsen av
eller bryter du udden av orden
som skrevs på de förtycktas uppdrag
får du betala priset!

En kunskap förenar de flesta av oss
En annan skiljer
och båda inger stolthet,
yrket och människans
Att handens arbete är mindre värt än huvudets
är inte handens dårskap
Den tanken måste uppstå i ett huvud!
Kom, varvsarbetare, kom, snickare,
kom, murare och svarvare
kom alla jordens sjömän
Jag drömmer världen som ett skeppsvarv
där vi skall bygga en farkost
med egna händer, utan mellanhänder
och redare vid sina teleprintrar
Låt deras sedlar dansa
som måsar när vi seglar ut!
Kom, segelmakare
Det börjar blåsa upp
Kom och hjälp till
tillsammans
Tillsammans måste vi betala
nederlagens pris
och segerns
men kom idag
Imorgon växer vinden
och skepet måste hålla för en storm
Kom, nitare och svetsare
Kom, sångare med era shanties
Vem skulle kunna bygga
ett skepp som vi, tillsammans
De där som står på kajen
och glanar efter oss
och tror att de vet bättre?
Jag drömmer världen som ett skepsvarv
med framtiden på stapelbädden
Har ni en dröm vars spant
håller mot verkligheten bättre
och nöd och misströstan
berätta den för oss som väntar
i skuggan av vår oro
i molnskuggan
innan det blåser upp till storm
Berätta den! I morgon kanske
eller i övermorgon
stöter vi ut
Berätta fort
Vi räknar dagarna
om också varje dag är lång som året
eller hundra år!

stapelbädd= en bädd av trä eller betong under fartyg då de konstrueras
spant= stommen, ryggraden i fartyg

Båda ur Oktoberdikter Bonniers: Stockholm: 1971




Läs vidare:
90-årsdagen av revolutionen hos Politics and Philpsophy
Zimmerwald hos Röda Raketer (även intressanta kommentarer om Forsell och Lenin här)

Bilder:
Lenin
Lenin på besök i Stockholm april 1917 (på väg till Ryssland). Från vänster: Lenin, Ture Nerman, Carl Lindhagen
Leninstaty i Seattle, USA

På tal om August Strindberg

Har precis sett första delen i SVT:s julserie August med valda delar av släkten. Intrycket är blandat, den var inte så bra som den hade kunnat vara, scenografin var rent förskräcklig, skrattretande.

Någon sade efter programmet att det var ju lite mycket med socialism och sådär. Jodå.

Jag har själv inte läst Strindberg (note to self: skärp dig om du inte vill bli avslöjad av den bokläsande klassen), dock med ett lysande undantag: Liten katekes för underklassen (skriven 1884 eller 1885). En fantastisk, fantastisk liten skrift som du läser igenom på tio minuter (finns här i pdf). Do it! Några meningar nämndes i programmet. Jag klipper in valda delar nedan:


Ur Liten katekes för underklassen
Av August Strindberg

Vad är överklass?
De tärande, de styrande.

Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier , baler, resor och andra förlustelser.

Vad är underklass?
De närande, de styrda.

De som med sina händer frambringar mat, kläder, bostäder och bränsle är de arbetande, de närande.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?
Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral.

Alla dessa konster har utvecklat sig ur mer eller mindre articifiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadsfästa dess makt.

*

Vad är politik?
Statskonst, eller överklassens konst att hålla underklassen under sig. Med politik menas även bedrägligt förfarande.

Vilka medel har underklassen att bevaka sina intressen genemot överklassen?
Rösträtt, där den finns.

Har den inga andra medel?
Revolution.

När är revolutionen laglig?
När den lyckas.

*

Vad är lagar?
Överklassens uppfinningar för att på laglig väg hålla underklassen under sig.

Har överklassen skrivit lagarna?
Jaa!

I sitt intresse mot underklassen?
Ja, naturligtvis!

*

Vad är ekonomi?
En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.

*

Vad är filosofi?
Ett sökande efter sanningen.

Hur kan då filosofin vara överklassens vän?
Jo, överklassen betalar filosoferna för att de endast skall upptäcka beghagliga sanningar.

Om några obehagliga upptäcks då?
Så kallas de för lögner, och filosofen betalas inte.

***

Och så vidare. Läs, läs, läs. Ett asgarv från 1800-talet som räcker väl in i det tjugoförsta århundradet.

A working class hero is something to be
August Strindberg (1849-1912)

From the waxcabinet

Note to self: Kom ihåg Gustav Johansson.

[...]

Vid seklets början gjorde sig bred
en ny och bekväm teori,
som varje slöfock i blusmännens led
fann särskilt behag uti.
Man ska rösta, men kampen fly,
så växte man in efterhand,
direkt, utan bråk eller huvudbry
i de stekta sparvarnas land.

Nu återstår tomma ruiner blott
av detta lärosystem.
En världsbrand och klasskrig av väldiga mått
har medfört nya problem.
Men varje bekvämlighetslärans profet
förseglar sin almanack.
När kriget bröt ut över vår planet
deras hjärnor slog stopp och back.

[...]

Men kunde den inte beviljas, min bön,
begärde jag strax biljett
till den evigt brinnande svavelsjön
eller himmelens änglabalett.
Det är bättre att hängas som käck rebell
under brackornas dumma hån
än att hamna i väntan på levnadens kväll
i ett andligt Panoptikon.

Läs vidare på Röda Raketer!

Poesiutmaningen

Nystartade Rödtjut, my brother in arms (obs! male bonding! do not disturbe!) och These Exiled Years, "ett brutalt, ouppfostrat kommunistsälle"(skrälle?) får härmed poesiutmaningen skickad till sig. Ta er tid, låt julefriden verka (inte värka som Myrdal så vänligt påpekade). Jag ser fram emot era bidrag!


Jan Myrdal, en sort ikon

Den deliberativa demokratens våta dröm

Hos Röda Raketer hittar jag en fantastisk kuplett skriven av Gustav Johansson (som tidigare funnits med på bloggen).

Klara strupen, gesäller!
Sjung om demokratin
en klang- och jubel- och solskenssång
så rörande och fin.
Alla tongångar skvallrar
om vårt demokratiska nit.
Det är så stämman dallrar
en verkligt känslig bit.

Säg, varför ska klasserna kivas?
I folkhemmet bör dom väl trivas.
Lyss till mitt rop:
slå er ihop
hand i hand!
Det är fattigt och trist för dom flesta
men tyder man allt till det bästa,
så går proletärn
och mångmiljonärn
hand i hand.

Fantastisk rolig och träffande. Läs fortsättningen! En annan blogg, som likt Röda Raketer ägnar sig åt folkbildning 2.0, skrev för inte så länge sedan ett inlägg som tangerade andemeningen i Johanssons dikt. Politics and Philosophy skriver:

"[...] Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen."

Också är rekomenderar jag fortsatt läsning och att ni gör som jag, lägg ett bokmärke och följ även framöver.

Ur Tyska Marginalia 1938

Av Bertholt Brecht

DE UTSVULTNAS BRÖD HAR TAGIT SLUT

Kött känner man inte längre till. Förgäves
har folket svettats.
Lagerkransarna är torra.
Rök stiger mot himlen
från ammunitionsfabrikerna.

ARBETARNA SKRIKER EFTER BRÖD

Köpmännen skriker efter marknader.
Händerna som vilar i skötet rör sig.
De gör granater.

DE MÄKTIGA SÄGER:

Fred och krig
Vävs inte av samma tyg.
Men deras fred och krig
är som vind och storm.

Kriget växer fram ur deras fred
som sonen ur modern
och bär
deras rysliga drag.

Deras krig dödar
vad deras fred
lämnat kvar.

PÅ VÄGGEN STOD DET MED KRITA:

De vill ha krig.
Den som skriver det
har redan stupat.

KONSTRUKTÖRERNA SITTER BÖJDA

över sina ritningar.
En felaktig siffra, och fiendens städer
förblir oförstörda.

GENERAL, DIN TANK ÄR EN STARK VAGN
Den bryter ned skogar och smular sönder människor.
Men den har ett fel:
Den behöver en chaufför.

General, ditt bombplan är starkt.
Det flyger snabbare är stormen och bär mer än elefanten.

Men det har ett fel:
Det behöver en montör.

General, människan är mycket användbar.
Hon kan flyga, och hon kan döda.
Men hon har ett fel:
Hon kan tänka.

ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

En liten portion sorg i allt julmys

"Sonja Åkesson är en poet jag dras till. Vemod, insikt och galjhumor kännetecknar Åkesson. Hon är krass, hon väjer inte för katastrofen. Jag väljer denna dikt, just för att den får mig att tänka på Sonja och hennes - allt för korta - liv. En liten portion sorg i allt julmys."

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.
(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

ur sista diktsamlingen, Hästens öga (1977)


Vänster svarar på Poesiutmaningen med en dikt av Åkesson. Kanske det kan behövas lite blues för att dämpa sockerrushen från julgodiset, små kusiner runt benen och Lotta Bromé som julvärd på TV (the horror!). Vad vet jag.

Till sist en uppmaning: strunta i julrimmet och skicka mig en dikt istället. God jul på er.

Kampen är inte lätt

Av Bertholt Brecht

Du säger att du hoppades
allt för länge
orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen var lätt?

Så är det inte

Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det
att om vi inte kan åstadkomma
det omöjliga är vi förlorade

Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast!

Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

***

Jag går i en studiecirkel. Vi är åtta personer som har hållit på i tre månader nu, tre gånger i månaden, måndagar kl. 18.30. Kapitalet ska knäckas, ta den tid det tar (framåt industrisemestern beräknar vi gå i mål). En av deltagarna i cirkeln, som dessutom är en god vän och kamrat, säger om cirkeln att det är att ta tillbaka människovärdet, bit för bit, som ständigt tas ifrån en i detta samhället. Visst är det så. Teori och praktik. Han är klok. Knappt torr bakom öronen första gången jag träffade honom, men med ett glödande patos, ett gigantiskt driv och en klokhet som är få förunnade.

Ibland är det tungt. Ibland tappar jag lusten totalt. Arbete, studier, engagemang, organisera. Tid, tid, tid, aldrig har man tid. Ibland får jag intrycket av att min rumskamrat är svartsjuk på politiken som tar all den tid där vanliga människor hade suttit framför tv:n och kollat på säsong två av Heroes. Tankar som rör sig i huvudet: Sliter jag ut mig själv? Går jag i i väggen igen? Tjänar det något till?

Luther sitter på axeln och har sitt svar klart. Men jag lyssnar inte på honom. Han vet inte vad han snackar om.



Nej, kampen är inte lätt. Jag skulle kunna ta mig upp i detta samhället och få ett bra jobb och tjäna en jävla massa pengar, det vet jag, men det skulle inte betyda någonting. Så sant, Stefan! Vi får inte bli trötta. Kampen är inte lätt, men utan kampen skulle ingenting vara någonting värt.

Var landar vi? På fötterna, på offensiven, ständigt på offensiven. Vi jobbar och sliter och kämpar och kanske en dag kan vi säga att vi gjort någonting här i världen.

Till mitt parti

Av Pablo Neruda

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.


Pablo Neruda (1904-1973)


Pablo Neruda är en av de största. Den här dikten gör tydligt var organisering betyder. Den styrkan skojar man inte bort.

I sina memoarer skriver han "Det har fallit på min lott att lida och kämpa, älska och dikta; jag har tilldelats både segrar och nederlag, känt smaken av både bröd och blod. Vad kan en diktare mer begära? Och alltsammans, från gråten till kyssarna, från ensamheten till folket, fortlever i min diktning, och den har understött min kamp. (...) Min belöning är detta mitt livs stora ögonblick i solen vid den brännande sodagruvan i Lota, då en man kommer upp från sitt hål i bottenschaktet som om han stigit upp från helvetet, med ansiktet förvridet och frätt av det omänskliga arbetet, med ögonen rödsvidande av dammet, och räcker mig sin hårda näve med hela pampans karta i valkarna och vecken, ser på mig med sina brinnande ögon och säger: "Jag har känt dig sedan länge, broder." Detta är min diktnings äremoment: den tröstlösa pampans gruvhål, ur vilket det kommer upp en arbetare som många gånger har hört Chiles vind och mörker och stjärnor säga: "Du är inte ensam, det finns en diktare som tänker på dina smärtor."
Jag gick in i Chiles Kommunistiska Parti den 15 juli 1945."

Salvador Allende & Neruda

***

Tio meter över havet har lämnat ett blytungt bidrag till poesiutmaningen. Jag tror jag tidigare skrivit några rader om just gemenskapen som finns i kampen och i ställningstagandet. Anledningen till att hjärtat dunkar extra hårt när jag läser dikter från andra tider och andra platser är för att det är ett uttryck för det band som knyter oss samman. Inte för att orden är fina. Neruda talar till oss från en annan kontinent och en annan tid, men det har skriver har giltighet överallt där kampen pågår. För mig är kampdikten ett sätt att knyta an till vår historia: stolt, värdig och mäktig, men också krokig, komplex och motsägelsefull.

Tankar om landslyktens varktighet

Av Bertholt Brecht

1.
Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder imorgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.
Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!


ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

EFTERÅT JUST NU JAG SÄGER

Av Bodil Malmsten

När vi alltid gör det ingen kan
begära
När vi alltid håller våra löften åt
varandra
När vi alltid är den andre andra
När vi alltid nöjer oss orimligt
När vi alltid böjer oss omåttligt
När vi alltid

När vi alltid stöder det som skört är
När vi alltid blöder med det störda
När vi alltid gör det
När vi alltid

När vi alltid är den som skall lära
När vi alltild är den som skall älska
När vi alltid måste mest av allt och alla

När vi går i krossglaset på gatan barfot
När vi går på händerna med brutet löfte
När vi ändå inte mördar
När vi inte gör det
När vi alltid

När vi alltid ser med vördnad
bördan
När vi alltid vägt och mätt och vet –
det är omöjligt
När vi ändå inte mördar
När vi inte gör det
När vi alltid

När vi alltid möter bödlarna med
öppna ögon När vi alltid vänder till den
andra kinden
När vi alltid ändå inte
När vi alltid

När vi alltid –
All Tid
i det enda ögonblicket
Just Nu
sliter skydden från och står
otroligt modig

LIVSFARA! GÅ INTE NÄRA MÄNNISKAN!
TÄNK OM DEN FALLER OCH BLOCKERAR VÄGEN
VARNING!

När vi ändå alltid
När vi alltid
trotsar hotet
finns vi älskling


Ur Samlade Dikter, 1996

Bodil Malmsten (1944-)

"EFTERÅT JUST NU JAG SÄGER lästes och älskades under ett par intensiva vintrar på den skolas golv där jag då befann mig. Därför bifogar jag denna dikt"

Så skriver Politik och Poesi om Bodil Malmstens dikt i sitt bidrag till Poesiutmaningen. Tack för dikten, den hade jag inte hittat på egen hand!

Poesiutmaningen

Det har varit lite dålig fart på poesiutmaningen sen sist, jag väntar ivrig på eventuella bidrag från de som redan fått den skickad till sig.

I väntan på det passar jag på att skicka iväg två nya utmaningar. Det är till två vassa bloggar som jag har följt med intresse ett bra tag nu, Politik och Poesi och Vänster. Den första drivs av Helena Duroj och har ett minst sagt lovande namn. På den andra skriver Hanna Löfqvist initierat och uppkäftigt om bl.a. EU-frågor, feminism, Kuba, klassamhället osv.

Frågan är lika enkel som den är rak: vilken dikt har inspirerat dig?

Och som vanligt, glöm inte att skicka utmaningen vidare!

Maskinerna mår bra

Angående människovärdet
Av Stig Sjödin

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.

Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.


Ur Klarspråk (1971), hittad här.

Jag kommer att tänka på vad en vän berättade på en studiecirkel i förra veckan. Han jobbade tidigare skift på en margarinfabrik i ett par år. Skiftet gjorde att man gick av och på utan att hinna byta mer ett ett par ord med dem som kommer efter. Varför, frågade man sig, kunde man inte stanna maskinerna för ett litet tag? Svaret kom naturligt, utan direkt eftertanke:
-Maskinerna mår bäst av att vara igång hela tiden, sa chefen.

***

Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.

Så ska det stå på min gravsten. Som en påminnelse till dig som lever om tusen år, i en ljusare, bättre tid än vår, så att ni inte ska glömma hur sjukt ett samhälle var en gång i tiden.

Oktoberdikter

Av Lars Forsell

Den första maj är i många länder dagen för mycken revolutionär retorik. Verkligheten i andra länder har ingen retorik. Där växer revolten ur en verklighet som är stum och talande. Dess namn är inte pråligt. Det är nöd.

Jag hör röster som säger: den kommer aldrig!
och andra öron hör den ständigt banka på dörren
Revolten kommer. Av nödvändighet. Den ger inga odds

Jag ser somliga plantera tulipanarosor under solen
Under månen smyger andra fram och skär ner dem
Framtiden odlas inte i rabatter!

Det finns inga skäl för optimism
Det finns inga skäl för pessimism
Det finns skäl för revolution

Vi har inget behov av muntra profetior
Vi har inget behov av undergångsvisioner
Vi har behov av bröd

Revolutionen är nödvändig
Bröd är en nödvändighet
De varken gråter eller skrattar

De som drömmer om blodiga gryningar
och de som sveper sig i skymningsdrömmar
må ta kål på varandra gärna för mig

Må somliga slitas mellan hopp och förtvivlan
Må andras hopp och förtvivlan slita sönder varandra
Ingetdera är bröd. Allt det där är privat.

Möt oss hånfullt, verklighet,
eller le mot oss inställsamt
Vi kommer ändå

Du har ingen talan
Du är vår
Du har inget ansikte, här har du vårt!

Förändras du
förändras vi
Vi har dig i vårt våld.


Ur Oktoberdikter 1971. Bonniers: Stockholm

Inget riktigt klasshat?

Denna dikt är en av de verkliga klassikerna i den svenska arbetarrörelsen. Författare är KJ Gabielsson (1861-1901) som skrev under signaturen Karolus.

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, “av nåd”, man mig lät
få plats - man visste min flit -
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.


Hämtad hos Enn Kokk

Jag håller på att läsa Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909 (1964) av Axel Uhlén som är en gedigen genomgång späckad med fakta och anekdoter. Det är också en lektion i den svenska socialdemokratins hegemoniska stävanden i historieskrivningen. Väldigt förenklar kan man säga att historieskrivning beskriver arbetarklassen som skötsam, rationell, fredlig och framför allt reformistisk, kort sagt socialdemokratisk. Klasshatet passar dåligt in i denna beskrivning. Gabrielsson skriver i sista versen att

Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.

















Det glödande hatet är inte skötsam, rationellt, fredligt eller reformistiskt, tvärtom revolutionärt, oborstat och irrattionellt. Därför känner sig Uhlén tvungen inflika följande stycke efter dikten:

"Som vi ser utnyttjar Gabrielsson även hatmotivet – det motiv alltså, som för många andra arbetardiktare, såväl intellektuella som autodidakter, varit en eggande inspirationskälla. Man kan säga om samtliga att källan inte var ett klasshat i verklig bemärkelse, och man kan säga det med hundraprocentigt berättigande, när det gäller Gabrielsson. Hans hat var uteslutande hatet mot våldet, förtrycket och orättvisorna, hägnande av samhällssystemet […] Man kan inte någonstans hos Gabrielsson finna uttryck för klasshat detta ords egentliga bemärkelse”

Genomgående i hela boken kämpar Uhlén för att betona den svenska arbetarrörelsens benhårda reformistiska inställning från första stund, och går därför noggrant igenom allt från Norköpingskongressen 1891, Axel Danielssons ”omvändelse” och uteslutningen av ungsocialisterna osv. Dikter som ger uttryck för ett revolutionärt patos, och speciellt en känsla av hat är egentligen något helt annat, ett missförstånd eller obetänksamhet, verkar Uhlén säga oss. Särskilt tydligt blir det när de andra ska beskrivas; de som inte är skötsamma och fredligt reformistiska: anarkister, kommunister och syndlikalister. Vi ska lite längre fram se det i beskrivningen av Leon Larsson och hans Hatets sånger till exempel.


Kampen för hegemoni inom arbetarrörelsen var länge något centralt för socialdemokratin och om detta har Åsa Liderborg skrivit en utmärkt avhandling, Socialdemokratin skriver historia - historieskrvningen som en ideologisk maktresurs (2001). För att behålla den krävdes det att en del historia helt enkelt skrevs om i efterhand (så är t.ex. fallet med skotten i Ådalen). I fallet med arbetardikterna har denna process pågått genom årtiondena. Dikter och sånger har ändrats, skrivits om, verser har strukits, titlar har byts ut och de som ändå inte passat in har helt enkelt försvunnit ut ur samlingarna.

När nu socialdemokratin har hamnat så långt från sina rötter verkar det inte längre har någon betydelse huruvida dikterna handlar om hat eller inte. Man är så fjärmad från sin historia att man inte kan identifiera kampdikterna med en politisk praktik och verklighet. De hotar inte längre förståelsen av sig själv och av den reformistiska delen av arbetarrörelsen. Fältet lämnas då öppet för att återupptäcka det revolutionära arvet i den tidiga arbetardikten. Jag är övertygad att under ett århundrade av damm och hegemoniska strider ligger dikter begravna som återigen kan kan få tala för sig själv utan att blir inpressade i en trång tolkningsram.

Huruvida KJ Gabrielsson var reformist eller revolutionär i själ och hjärta vet jag inte. I senare litteratur om arbetardikt (så t.ex. Arbetets ansikten) har Uhléns tolkning tagits för given. Uhlén nöjer sig inte med det ovan citerade försöket att vederlägga Gabrielssons icke-reformistiska utan anför ett annat citat av Gabrielsson:

Vi bygga i glädje, vi bygga i sorg,
Vi bygga för framtidens lycka,
Vi resa i höjden en ett fäste, en borg
Mot allt som vill släktet förtrycka.
Att redlighet trygga
Vi bygga, vi bygga.

”Att redlighet trygga! (Kursiveringen av order redlighet är G:sons egen.) Så ville han tydligen helst karaktärisera såväl sin egen som arbetarrörelsens strävan. För att trygga redlighetens dominans i samhällssystemet, i allt samarbete och allt umgänge människor emellan, kämpande, stred och diktade han.”



Att stycket ovan är skriven i ljuset av folkhemmets klassamarbete är tydligt. Om dagens karta och gårdagens verklighet inte stämmer överens, då måste verkligheten anpassas. Fortsatt kan man fundera över varför Uhlén inte med ett ord nämner följande dikt.

Allmän rösträtt
Mel: Arbetets sönder

Framåt mot ljuset, framåt mot målet,
fram öfver våldet till lycka och rätt,
länge med ränker, med fjättrar, med stålet
listigt vi kufvats på tusende sätt;
se hur den rubbas den åldriga sed,
se hur de tätna alltmer våra led;
visshet och hopp uti blickarne glimma,
båda en fridens och ärones dag,
båda åt släktet förlossningens timma,
båda att rättvisa skall blifva lag.

Hvart man än lyssnar, hvart man än spanar
finner man skaror, som rusta till strid.
Kanske det börjar förr än man anar,
bäst är att hålla sig redo därvid.
Kan det få aflöpa lugnt, är det väl,
bättre begär ej den längtande träl;
men om man spänner tills bågen vill brista,
fortfar med nej’en och dömer med väld
faller till sist nog den tändande gnista,
som gifver lif åt förödelsens eld.

Herrar, som stiften regler och lagar,
skänken gehör, låten rätt blifva spord,
gifven oss ännu i fredliga dagar,
oss som arbeta, i rådet ett ord.
Än ha ni makten att allt göra väl,
meddelen rösträtt åt manvorden träl.
Eljest då stormarne hvina och knaka,
om det går illa blir skulden blott er.
Hållen, ack hållen ej längre tillbaka,
gifven oss rösträtt och rättvisa sker.


Hittad via Projekt Runeberg tillsammans med andra dikter av Gabrielsson. Andra versens millitans är bara för mycket antagligen.

Jag kommer att återkomma till hur man med hjälp av arbetardikten konstruerar och omformulera historien i hegemoniska syften.

Bilder: Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm, Axel Danielsson, Branting och Gustav V

Motoffensiven

En del inom rörelsen har svårt att relatera till tidigare generationers kamp. De förstår inte hur man kan sjunga Warsawjanka på årsmötet och tycker att arbetardikter från förra seklets början är hopplöst omoderna. Jag är inte en av dem, tvärtom. Jag tror att vi i arbetarrörelsens kulturarv finner broar till tidigare generationer, där finns gemenskapen och sammanhållningen som härdats genom kampen. Där kan vi hämta inspiration till att kämpa igen och igen och igen.

På Tio meter över havet läser jag ett stycke som är så bra att jag är så fräck att jag publicerar det i sin helhet här:

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där

trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka

för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven

bara vänta och se


än är inte sista ordet sagt

***

Dikterna om arbete och kamp är inga döda ord skrivna på gulnande papper. De är uttryck för samma kamp - nu som då.

Ge dom jävlarna på käften.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte

Av Håkan Boström

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte.
där klasskampen för första gången
visade sig i terminsavgifter
och där den från början knappa
procenten av arbetarbarn
årligen reducerades.

Dett är anteckningar
där klasstillhörigheten
redan tidigt uppenbarades.
Anteckningar
där barnet skulle svälja förtreten
och lära sig ett yrke.
"Ty det du en gång
lärt dig med dina händer,
kan ingen ta ifrån dig.
Det sitter bättre än boklig bildning."


Detta är anteckningar,
framsprungna utan tanke
på den tidlösa oändligheten
men bundna i sin tillhörighet
till alla som inte rår över sin tid.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte
bundet till en rörelse
som ständigt för kampen vidare.
Där vi reser oss,
säger vårt ord
och kan gå.
Bundna men icke livegna.


Detta är anteckningar från de tystas protokollförda möte.
Den som existerar, som enbart finns.
Så är dessa anteckningar mötesförda protokoll
för alla dem som
förlorar sin möjlighet
att leva
genom att satsa sin arbetsförmåga.
De som satsat sitt liv
och vunnit sin värkbrutna kropp
i förhopningen att överleva.

Detta är anteckningar,
mötesförda som
de förnekade generationernas skyldigheter,
för de kommande generationernas rättigheter.

Anteckningar,
vars giltighet alltid måste ifrågasättas.

Anteckningar,
skrivna för dem
som aldrig läser några dikter om näckrosbollar
och själens vandringar i tysta mörkret.
Anteckningar,
för dem där dikt
betyder en novell i Hemmets Veckotidning
och verkligheten
att köttfärsen stigit
35 öre kilot i Konsum.

Det är för de tysta dessa sånger skrivits.
De som existerar,
bundna men icke livegna.
För dem som kan säga sitt ord och gå,
utan tanke på den oändliga tidlösheten.


Ur Arbetets Ansikten - Arbetardikt i Sverige under ett sekel Lars Furuland (red.) En bok för alla, 1998