Så jävla nödvändigt

Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:

Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.

och fortsätter:

Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.

Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.

Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.


Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism

Till mitt förbund

Nyss hemkommen från en kongress överväldigas jag ännu en gång av den värme, gemenskap och glädje som mina kamrater ger mig. Vissa är gamla betrodda, andra är nya bekantskaper. Där finns retorikern, organisatören, teoretikern, arbetshästen, agitatorn, fixaren, stadgenörden, ironikern, cynikern, radikalisten, den brinnande revolutionären, den eftertänksamma, den trofasta, veteranen, ordvrängaren, konspiratorn... alla finns de där och alla är de mina kamrater. Det går inte att ta miste att ta miste på kraften i en kollektiv vilja, att när du du sträcker ut en hand finns det något som fattar den.

Det är med våra kamrater vi går skuldra vid skuldra, beslutsamma och kampvilliga. Men det är också vid en kamrats axel vi kan luta oss och säga "jag mår skit". Det är tillsammans vi kämpar och det är tillsammans vi vinner. Inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta. Men när min kamrat med ett leende på läpparna berättar om de 3000 utdelade flygbladen som resulterade i en ny medlem känner jag bara kärlek. Vetskapen om att tillsammans kan vi göra vad som helst.

Men också svaret på mailen: "Ta den tid du behöver för att komma tillbaka. Kamrater är vi i vått och torrt. Säg till om du behöver hjälp så fixar vi det". Eller "sitt inte ensam, hör av dig så hittar vi på något. Du kan alltid ringa". Eller "behöver du låna till hyran?". Tillsammans är vi inte bara starka, vi kan också vara svaga och små. När livet ger dig en örfil och du inte pallar vända andra kinden till finns det någon där.

Pablo Neruda har skrivit en dikt som jag tidigare haft med på bloggen och detta känns som ett bra tillfälle att läsa den igen:

Till mitt parti

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.

---

Det är i stunder som dessa som min hjärtat klappar lite extra hårt. Tillsammans, tillsammans...