Dödkött

Jag borde väl också

redan här i livet

ha en staty -

jag skulle

proppa den full

och spränga den med dynamit!

För allt slags dödkött

känner jag avsky,

men jag dyrkar

allt som är liv!

- Vladimir Majakovskij (1893-1930)

"Monument till V. V. Majakovskij" i Moskva, gjord av Alexandr Pavlovich Kibalnikov som också mottog Leninpriset 1959 för statyn.

För full hals

I årets första post citerade jag ett stycke av Majakovskijs För full hals. Dikten är en riktad mot hans belackare och skrevs som en reaktion på att hans hade förvägrats inträde i kommunistpartiet. Läs och njut, bättre än så här kan det knappast bli!


För full hals
av Vladimir Majakovskij

Ärade kamrater som lever efter oss!
När ni rotar i dagens förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades "det pissljumma vattnets fiende nummer ett".
Vill professorn ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta om det där ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare medlem av langarkedjan,
som mobiliserar revolutionen
och sänts till fronten från den fjolliga tanten
Fru Poesis välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta smärta slött och blött.
"Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blomstrar sött."


En del låter dikten sakta strila
en del tar hela munnen full och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister -
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
"Trala-tralala, tjolahopp tjolahej..."
En ringa ära när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallikar och syfilis.
Också i mig står agitpropen upp i halsen


även jag skulle kunna snicktra hop romanser -
och bli populär och få fickan full av rubler.
Men jag behärskade mig och trampade mina egna sånger på strupen.
Kamrater efterkommande, hör upp, här talar
agitatorn själve överhögtalaren!
Jag överröstar alla poetiska bäckar som svalar
klampar in i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar som en levande människa talar
till en annan människa fylld av liv.
Jag ska komma till er i en fjärran kommunistisk tid
inte som Jesenins heroiska heroiska poesidueleringar.
Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.


Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.


I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer vartenda band.
Den som är fiende till arbetarklassen
är sedan århundraden fiende till mig.
Till den röda fanan drogs vi i massor
av hungerdagar och vanvettigt slit.
Varenda volym av Marx slog vi upp
som man slår upp fönsterluckor hemma
men utan att läsa förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod och vilka som var våra vänner.
Det var inte Hegel som lärde oss vår dialektik
Den kom dånande in i vår dikt
när borgarna flydde för vårat kulregn
som vi en gång hade flytt för deras.
Må ryktbara genier släpas fram i dystra likprocessioner
följda av änkor. Min dikt ska dö som en man i ledet
som alla de namnlösa framför borgarnas bastioner!
Jag spottar på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater - av samma folk -
och vårt enda monument skall bli den av striden härdade socialismen.
Efterkommande kasta ut er metrev i ett lexikon
och ur Lethes flod ska ni fiska upp rester av ord
som "blockad"
"tbc"
och "prostution".
För er som är friska och krya
har poeten slickat upp tbc-loskar
med plakatens sträva tunga.
Med min långa svans av år har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svanfossil.


Kamrat Liv låt oss öka takten
låt oss gå igenom resten av femårsplanen med stora kliv.
Trots alla dikter är jag pank som en lus
och jag har inte råd med något flott möblemang
men förutom en nytvättad blus
behöver jag uppriktitgt sagt inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid stiger fram
inför Centrala Kontrollkommisionen
skall jag högt över huvudet på alla poetiska fifflare
som mitt bolsjevikiska partibevis hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.


Ur Vladimir Majakovskij "För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970

Den som letar efter citat och oneliners har här att göra.

Harding och Bergström gjorde en nyöversättning av dikten som finns med i Majakovsikjsamlingen JAG!. Det pissljumma vattnet har i nyöversättningen blivit okokt och proletärer i alla länder har blivit planetens proletärer. Trots att den senare versionen kanske är den mer korrekta gillar jag den tidigare bättre.

Proggbandet Nynningen släppte på 1970-talet en platta där man använda Majakovsikjs poesi som inspiration. Nedan finns titelspåret För full hals:

2008

Nytt år, nya tag.

Jag har stora förhoppningar på 2008, tror det kan bli det bästa året på väldigt länge. Försöker i alla fall intala mig det. Det finns mycket att göra och idag är jag på ett bra mycket bättre ställe än för ett eller två år sedan. Klokare, smartare, snyggare (nåja..). Kom igen bara!




Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.
I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna.

Ur För full hals av Vladimir Majakovskij


Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur I fiendeland av Ture Nerman

Meta

Majakovskij

satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stabbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna palats:
dikter med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångande ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.


Av Artur Lundkvist (1906-1991)
ur Majakovskij. Ett moln i byxor. FIB:s lyrikklubb Stockholm: 1958

En revolutionär poesikanon

These Exiled Years svarar på poesiutmaningen i stor stil: inte mindre än tre dikter levererar han på sin blogg. Ett utdrag ur Majakovskijs Ett moln i byxor, Brechts Lärandets lov (jag trodde att valet skulle falla på något från exilen!) och Dan Anderssons Milrök I.

Jag saxar helt enkelt in inlägget in extento.

***

"Vilken dikt har inspirerat eller berört mig? Ingen lätt fråga att besvara, helt enkelt eftersom det finns så oerhört många. Jag ska begränsa mig till tre poeter som betytt mycket för mig som poesiälskare och politisk aktivist.

Den förste och självskrivne är naturligtvis Vladimir Majakovskij. Frågan är bara vilken dikt jag ska välja? Fiendeland har redan publicerat den fantastiska "150 000 000" (Nu viker snöstormens vitgardister!). Vid Vänsterpartiets 90-årsfirande i Uppsala hade jag nöjet att få deklamera "För full hals". Slutligen väljer jag ändå ett stycke ur "Ett moln i byxor" som jag tycker fångar Majakovskijs rödglödgade (sovjetknasterröda för att citera poeten själv) revolutionära vrede och himlastormande energi:

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en kniv, en bomb eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!

Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!

"om ni vill/kan jag uppträda lungt och belevat/ -inte en karl utan ett moln i byxor"

Jag tror för övrigt att det är från detta stycke som jag hämtat mitt ofta använda uttryck "våra höga herrar". Bra poesi ska ge oss ord och etiketter att sätta på våra tankar.

Nästa poetval blir också rätt förutsägbart för en marxistisk poesiläsare. Det är Brecht (naturligtvis) och av honom har jag valt "Lärandets lov". Den här dikten talar till mig inte bara som kommunist utan också som en vänsterintellektuell (förhoppningsvis) och vänsterakademiker verksam inom skolan. Jag har förövrigt läst den här dikten för en årskull studenter när jag var elevrådsordförande på gymnasiet.

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Alfabetisering a la Misión Robinson (Venezuela)

Den sista diktaren är kanske inte lika självklar i en marxists poesikanon, det är nämligen ingen mindre än Dan Andersson. Men för mig, som för väldigt många andra, så var det Dan Andersson som i de tidiga tonåren väckte intresset för poesi. I en viss ålder bör man läsa Dan Andersson om man ska bli riktigt riktig som människa. Vissa kan nog mena att man sedan lägger bort hans dikter för andra, mer vuxna poeter. I sådana fall vill inte jag bli stor.

Dan Andersson tillhör inte de mest politiska bland de svenska arbetarförfattarna (även om han har agitatoriska dikter, läs t ex "Till dem som tänkte tanken om borgargardet") utan hans författarskap präglas av naturskildringar och existentiella/religiösa grubblerier. Ändå har hans dikter en politisk och social klangbotten. Fattigdomen, eländet, stoltheten, ja alla erfarenheter hos den klass han kom från finns alltid närvarande.

Denna dikt, "Milrök I", som jag så att säga "återfann" efter att ha lyssnat på Sofia Karlssons underbara inspelning på skivan "Visor från vinden", skrevs kanske inte som en politisk dikt. Men det hindrar ju verkligen inte att man läser den politiskt.

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Dan Andersson (1888-1920)

150 000 000 revisited

I en tidigare post publicerade jag delar av Majakovskijs dikt 150 000 000. Jag hade då bara ett utdrag och lovade att återkomma med, om inte hela, så i alla fall mer av dikten.

Titeln 150 000 000 syftar såklart på hela Rysslands befolkning, kollektivet, den ansiktslösa massan. I linje med detta publicerades dikten också anonymt, även om det inte krävdes mycket för att lista ut vem som låg bakom.

I Jag själv, de självbiografiska anteckningarna som inleds med med orden "Jag är poet. Det är det som är intressant. Om annat skriver jag, kort sagt, bara när det är befogat", skriver Majakovskij under år 1919 att "150 000 000 fyller min skalle". Året efter skriver han kort och koncist: "Avslutade 150 000 000. Tryckte den anonymt. Hoppades att vem som ville skulle göra tillägg och förbättringar. Ingen gjorde det, men alla fattade att vem som skrivit den. Det gör detsamma. Numera trycker jag den inte anonymt."

Nej, ingen försökte sig på att förbättra dikten, och tur är väl det. 150 000 000 är en fullständigt furiös revolutionär virvelvind, djärv, farlig; en revolution kondenserad och duplicerad.
Ett mästerverk. Tung som bly, lätt som en fjäder. Läs den, läs om den, memorera den! Vikommervikommervikommer!

150 000 000

Av Vladimir Majakovskij

150 000 000 är författare till dessa rader.
Rimmen är en löpeld från kvarter till kvarter
rytmen: maskingevärsknatter.
150 000 000 vräker genom mina läppar fram dessa ordkaskader.
Detta verk är tryckt på gatstenspapper av en rotationspress av tusen fötter.
Vem frågar månen och solen: "Varför skapade ni nätter och dagar?"
Vem kallar jorden skapargeni?
Lika litet finns det någon författare till denna poesi.
Vad den vill är att kasta ljus in i morgondagen.
Detta år denna dag just denna timme
under jorden på marken och däruppe i himlen
blomstrade plötsligt flygbladens vimmel:
Vi kommer!
Vikommervikommer!
Hoj hoj
Hoj hoj hoj hoj hoj hoj!
Vanja! Rör på spelet! Fyll kängorna med Kerenskij-sedlar!
Eller vill du gå barfota i vintervädret?
Moder Ryssland har fallit! Den arma gumman!
Men ett nytt internationellt Ryssland skall grundas!
Vi kommer!
Han sitter helt infattad i guld och sörplar sitt te med muffins
då kommer vi på visit med vår kolera och vår tyfus
Vi går framt till honom och säger så här: "Hörru Wilson, du Wodrow,
Får vi bjuda dig på en hink av vårt blod?
Vänta du bara..." Sen går vi till självaste Lloyd George
och säger "Hej, hörru Schorsch..."
Det är till honom vi ska. Trots hela havet emellanbleknar han vid doften av vår Rysslandsparfym.

Se opp, vi kommer till era cocktailpartyn!
Vikommervikommervikommer!

När larmet gick vaknade vilddjuren kvickt
och kröp ut ur skogarna med yrvaken blick.
En gris kom i kläm under en elefant. Det var vår signal.
Hundvalparna ställde upp och gav skall.
Att lyssna till människors skrik är förfärligt
men när djuren ger hals blir det outhärdligt.
(För er som inte förstår djurens språk bifogas här en översättning:)

"Hör på, Wilson, där du trycker i salen!
Allt är människornas skuld - ge dem straffet och inte oss.
Vi djur skrev aldrig under Versaillesfördraget
så varför ska svälten drabba oss?
Låt människorna skörda frukterna av sin egen bitterhet!
Vi vill bara ha tillräckligt med mat här igen!
Annars går vi och naggar på Indiens växtlighet
eller på den amerikanska prärien

Oj oj
Det är trångt här i blockadens råttfälla
Automobiler! Motorcyklar! Framåt, till mötesstället!

Allt smått till höger!
Vägarna ställer upp i långa rader. Ur vägen för vägarna!

Hör vägarna tala. Vad är det de säger?
"Vi har lungorna fulla med virvlande damm
där vi slingrat oss fram över magra stäpper.
Vi är trötta på att alltid kravla oss fram
bakom fångkollonner över brännheta slätter.
Vi vill välla fram som en mäktig asfaltsflod
eller sträcka ut oss under expresstågens vagnar.
Stå upp! Vi har sovit länge nog
vaggade till sömns i landsvägsdammet!
Vikommervikommer!

Huuuuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Till stenkolsgruvorna ska vi gå!
Där finns vårt bröd! Det svarta brödet
Utan kol kan bara dumbommar gå!
Framåt lokomotiv! Full fart till mötet!
Skynda pååååååååååååååå! Fortarefortarefortarefortare!
Hej, guvernment, upp med ankaret fort!
Astrachan och Tula kommer tuffande!
Sedan Adams dagar har dom stått och glott!
Nu är dom på väg längs de dammiga vägarna
blåser i visslor och skramlar med städerna.

Framåt, besegrade det kvardröjande mörkret
när pannlamporna kastar ljus kors och tvärs
är ljusets legioner på väg till mötet
som en armé av lycktstolpar på marsch.
Mellan haven som drabbats av en likförgiftning
och elden uppstod försoning.
"Ge plats! Här kommer kaspiska havets glittrande vågmillioner!
Vi vill inte ha tillbaks det gamla Ryssland!
Vi har tröttnat på att dansa på strande i Bakuregionen,
nu vill vi ha jazz med Medelhavet i det jublande Nizza!"

Och till slut, överröstade larmet och dånet
steg ur väldiga lungor ett pustande tjut.
Det var de ofantliga ryska molnen
och ur alla hål blåste stormvinden ut.
Vi kommer!
Vikommervikommervikommer!


Hela detta folk -
hundrafemti millioner
billioner fiskar
trillioner insekter
vilddjur och tamdjur
Hundratals guvernement med bebyggelse
växtlighet och invånare
allt som rör sig som inte nätt och jämt rör sig
kommer simmande
krälande
kravlande ut
och blir till en frambrusande lavaflod
till en framvällande lavlavin!
Det larmar och dånar där en gång Ryssland stod.
"Här finns ingen som bryr sig om att handla med kakor och vin.
Hör stormklockan klämtar! Det är vårt väldigt hjärta som dånar!"
I dag är det Ryssland som tågar med väldiga steg in i Paradiset
genom det regnbågsskimrande aftondiset.
Hoj hoj
hoj hoj hoj hoj!
Vikommervikommer!
Nu viker snöstormens vitgardister!

Ur Vladimir Majakovskij "För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970

150 000 000

Av Vladimir Majakovskij

150.000.000 är författare till dessa rader.
Rimmen - en löpeld från kvarter till kvarter.
Rytmen - maskingevärsknatter.
150.000.000 vräker genom mina läppar
fram dessa ordkaskader
Detta verk är tryckt på gatstenspapper
av en rotationspress av tusen fötter.

Ursprungligen publicerad utan författarnamn (1921). Stycket ovan är ett utdrag som finns publicerat i Vladimir Majakovskij "JAG! - dikter i urval och tolkning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt", Wahlström & Windstrand:2007 (finns bl.a. på PocketShop). Jag har inte läst hela dikten, men återkommer här när jag har hittat den.

Politics and Philosophy, ständigt på barrikaden, svarade på bloggutmaningen genom en potpurri av poesi som blivit kvar. Förutom den ovan citerade 150 000 000 även ett utdrag ur Hatets Sånger. Till den senare återkommer jag kanske vid ett senare tillfälle, till Majakovskij återvänder jag med all säkerhet både en och två gånger. Hans diktande, eller rättare sagt hans konstnärsskap, har gjort ett avtyck på eftervärlden som är få förunnat. En brinnande revolutionär och streber som lyckades med att bli mördad efter sin död. Men som sagt, mer om det en annan gång.



"Vart ska jag gå när det är inom mig helvetet brinner?"
Bild: Vladimir Majakovskij (1983-1930)