tisdag 29 januari 2008

Bli en aktivistentreprenör

Veckan som gick tillbringades i staden Göteborg. Bland mycket annat hann jag med ett besök på Världskulturmuseet. Det är ett museum som öppnade för några år sedan med ambitionen att vara lite mer än ett vanligt museum: lite provocerade, interaktivt, nyskapande. Förutom de utställningar man visar har man också föreläsningar, temadagar, uppvisningar osv. Väldigt chict och fint. Modernt ni vet [fan, kan inte låta bli att raljera].

Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.

Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.

Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:

1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):

Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör

Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.

1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.

2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.

3. Stöd det småskaliga.

3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.

4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"

You got to love it.

2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.

3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].

Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.

Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.

Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?

En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:

ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen

men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong

ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda

men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder

en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar

nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt

Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002

Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.

lördag 26 januari 2008

Den osynlige mannen

Av Pablo Neruda

Jag skrattar,

jag ler åt

de gamla poeterna,

jag avgudar all

nedskriven poesi,

all daggen,

månen, diamanten, droppen
av begravt silver,

som varit min broder en gång i tiden,

och jag tillfogar rosen,
men

jag ler,

för ständigt säger de "jag",

vid varje steg

händer dem något,

det är ständigt "jag",
på gatorna

är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,

ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,

ingen faller
från en byggnadsställning,

ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,

allting
händer honom
och hans ljuva älskade,

ingen lever
utom honom,



ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan

med sängar och stolar,

och i fabrikerna

händer heller ingenting,

händer ingenting,

det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler
under hackande i helevetet,
det blir strejker,

kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,

och min broder
poeten

är förälskad

eller lider

för att hans känslor

färdas till havs,
han älskar de avlägsna

hamnarna, för namnens skull,

och han skriver om oceaner
som han inte känner,

han går förbi

nära livet, proppfullt

av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,

han stiger uppåt och nedåt

utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland

mycket djup

och mörk,

är så stor

att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig,
har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,

han tror sig vara olik
alla människor,




varje dag äter han bröd
men har aldrig sett

en bagare,

inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,

och på det sättet blir

min stackars broder mörk,

han vrider och vänder sig
och finner intressant,

intressant,
det är ordet,

jag är inte överlägsen

gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna

och endast jag existerar inte,

livet strömmar
liksom alla floder,

jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,

hela världen talar till mig,

alla vill berätta något för mig,

talar om sina släktingar,

om sin nöd

om sin glädje,

alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,

sätter upp elektriska ledningar,

knådar till sent på natten

brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme

med ett järnspett
och förvandlar järnet

till lås,




flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar

bakom varje dörr

lever någon,

föds någon,

eller väntar mig den jag älskar,

och jag går förbi och tingen

ber mig att jag besjunger
dem,
jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,

besöka Partiet,

vad kan jag göra,

allting ber mig,

att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt

av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock

fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,

livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna

vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör

om de dör,

och jag går förbi och har inte tid

för så många liv,

jag vill
att alla lever

i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,

både natt och dag

måste jag anteckna det som sker

och inte glömma något.





Det är sant att plötsligt
tröttnar jag

och betraktar stjärnorna,

sträcker ut mig på en äng,

en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen

över ett litet bröst

eller kring livet
på min ljuva älskade,

och jag betraktar

den hårda sammeten
hos natten som darrar

men sina frusna konstellationer,


känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig

och jag sover

som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna,
med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp

har natten gått,
gatan har vaknat före mig,

till sitt arbete

går de fattiga flickorna,

fiskaren återvänder

från oceanen,

gruvarbetarna

kommer i nya skor

och går ner i gruvan,

allt lever,

alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid

att klä på mig,

jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet

vart de går, vad som hänt
var och en.

Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör

och sjunger,
stjärnorna har ingenting

att göra med mig,
ensamheten äger

varken blomma eller frukt.




Ge mig för mitt liv
alla liv,

ge mig all smärta

från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.

Ge mig

all glädje,

också den hemligaste,

för hur skulle jag annars

kunna veta något om den?

Jag måste berätta allt,
ge mig

varje dags

strid,
ty den är min sång,

och så ska vi färdas tillsammans,

sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:

den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.



Ur
Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk

Poesiutmaningen

Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten.

"Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht.
Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.

Brecht lyckas ofta träffa
precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.

Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för
alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."


Till en kamrat
av Bertolt Brecht

Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre

Du är förbi
förmår i
nte mer

utmattad

orkar inte längre

Du har giltigt förfall säger du

Man kan inte kräva mer av dig

Orkar du inte längre blir du liggande

Ingen kommer till dig och säger:

Det har varit revolution!

Fabrikerna väntar på dig!

Varför skulle det ha varit revolution?

När du dör begravs du

Oavsett vems skulden är

när du inte orkar kämpa går du under

Du säger att du hoppades allt för länge

Orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?

Att kampen skulle vara lätt?

Men så är det inte

Vårt läge är värre än du anar

Ty så är det,

att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss

går vi under


När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

fredag 25 januari 2008

Bönderna och arbetarna

Kamrat Kajsa från Die Genossen skickar en dikt skriven av Artur Lundkvist på temat vi och dom (ett nödvändigt vi och dom). En arbetardikt med en fantastisk avslutning som förtjänar att upprepas:
Men arbetarna, bönderna söker i gryningen sina våta cycklar, sina kalla redskap. De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.

Bönderna och arbetarna

är verkliga som brödet och hammaren,
de nödvändiga människorna som alltid har rätt
men alltid får orätt.
Bönderna
blickar ner i källor där stjärnorna kretsar
och färdas med de gräsklädda hjulen.
Arbetarna betjänar sig av eldar
och känner styrkan av vattnets björn i bur.
Bönderna, arbetarna
vet att dagen inte faller från ovan:
den måste grävas fram ur jorden,
hamras ut ur järnet, skärpas vid slipstenar.
Deras ögon är ljusa av mjölken de dricker,
de luktar av gödsel och rök
så att snuvan flyr,
de är verkliga som gräset och stenarna.
Men de andra är overkliga, frånvarande,
dessa med handskar och långa naglar
och mycket bruk av siffror.
Deras svarta gardiner utestänger morgonen,
de är främmande för mjölken och kolen.
De bor högt ovan marken och spottar ner
i trädkronor.
De seglar i solen med utbredda tidningar,
de diktar inskrifter över sig själva
och formulerar lagar av luft.
De flyger fram på rullskridskor över marmorn
och låter havet bevakas av soldater.
De döljer sig under sina ögonlock
och trycker på knappar i drömmen.
Men arbetarna, bönderna
söker i gryningen sina våta cycklar,
sina kalla redskap.
De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.


Av Artur Lundkvist ur Liv som gräs (1954)


söndag 20 januari 2008

Om du inte ser mig slipper du älska mig

Här är ännu en dikt ur Poeter mot krig (som jag nu äntligen har fått tag på), skriven av Anna Jörgensdotter. Den är väldigt fin.



Om du inte ser mig slipper du älska mig

(morgonen den 22 mars 2003)

Det är en lång väg mellan Sandviken & Irak
Gatorna är röda & man kan tro att det är vackert, å så vackert, tills
man halkar
& aldrig blir ren
Det är en lång, mycket lång, väg mellan Sandviken
& Irak
& jag försöker ropa att allting är möjligt
jag försöker tro att om vi bara kunde erkänna att vi är jävligt
rädda, om vi bara
kunde säga att HJÄLP vad du skämmer mej, om vi bara
kunde fatta att vi inte vill dö än, inte lämna varandra än
om vi bara kunde erkänna

Det är en lång, väldigt lång väg, mellan Sandviken
& Irak
Jag försöker ropa
& du säger att jag inte hörs
att det inte spelar någon roll vad jag säger
men överallt där jag lägger ord bildas gropar
& en dag kommer man att undra vad där stått
& en dag kommer man att fatta att det var viktigt
Att man borde ha lyssnat
Det är inte så lätt som att först göra sönder mej
& sen tro att man bara kan bygga upp mej igen
& att jag då ser ut som om inget har hänt
Så är det ju inte
Jag kommer att sakna mej själv
Jag kommer att ha stora hål på ställen dit ingen kommer åt
Ni kommer inte att känna igen mej
På nära håll kommer ni att förstå hur mycket jag längtar
efter mig själv att komma tillbaka

Det är en sådan tröttande lång väg mellan Sandviken
& Irak
& du säger att du måste sova
Du säger: Jag måste somna
& jag måste vakna när det här inte
finns mer
Jag kan inte hålla om dej när det är på det här sättet
Världen är för ful
& därför kan jag inte tycka att du är vacker
Det är alldeles för lång väg mellan Sandviken
& Irak, säger du
& jag har ingen flygande matta, jag kan inte lämna mark, landa
& sen sitta på en flammande marknad & sälja mina tre
önskningar
1) Älska varandra
2) Älska varandra
3)
Älska varandra
Eller kanske snarare, säger du:
Döda inte varandra

Det är en alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak
Armarna sloknar
Armarna tror inte på sin möjlighet att bli famn längre
Man blir så naiv plötsligt
i en värld där man säger: Väx
samtidigt som det planterade vissnar
Man kan inte riktigt sitta på balkongen
& älska sin nästa
När människor gör sönder sina bröder
& systrar
När det låter som ironi att kalla någon bror, syster
När vi gör varandra små
för att känna oss stora
När vi måste sanktionera bort varandra
för att inte beröras av en annans sår
Vad gör min höjda hand för skillnad
när det är så förbannat långt mellan Sandviken
& Irak
Det är så långt, så jävla långt, mellan dej
& mej
Men vi har varandra just ni
Vi har varandra tills vi förlorar varandra
Vi har varandra tills någon av oss slutar att finnas
Vi har varandra tills någon av oss släpper den andra
& vänder sig bort

Är det så jävla långt mellan dej
& mej
Är det så jävla långt mellan Sandviken
& Irak
att det är omöjligt att ens tänka tanken
att packa
veckla ut mattan
resa till någon annans verklighet
Någon säger att WOW något liknande har ni aldrig sett
som om det handlade om fyrverkerier

Men det är en lång väg mellan teven
& Irak
& mellan bombningarna är det väder
Det är vackert väder i hela Sandviken
Solen hänger sej kvar i himlen
Solen kan du inte ta ifrån mig
Är det något du inte kan nå är det solen
Men mej
kan du nå
Men mej
kan du väl
försöka
älska

Ur Poeter mot krig, Tomas Ekström (red) Yelah Förlag Malmö: 2003

lördag 19 januari 2008

Poeter mot krig

"en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade

faller in bland födande mödrar

de här barnen fick aldrig komma till världen

torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,

nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –

vems syster betalar vi med i morgon

inte min"

Ur Krigsvåren 2003, publicerad i Poeter mot krig (2003) och av författaren här.


Hösten 2002 och våren 2003 hördes stöveltrampet i kulissen. Världens mäktigaste millitärmakt USA var fast beslutna om att invadera Irak, till vilket pris som helst. Tolv års saktioner och en halv miljon döda barn räckte inte. Fler skulle dö. Det stod ganska tidigt klart att Bush och hans hejduker skulle gå i krig, no matter what. Argumenten, vare sig de handlade om massförstörelsevapen eller mänskliga rättigheter togs nog aldrig riktigt på allvar, av någon. FN:s säkerhetsråd, som så lydigt inordnade sig i ledet förra gången det begav sig, vägrade denna gång att klubba igenom en krigsresolution, antagligen för att lögnerna denna gång var för uppenbara, för vulgära, för genomskinliga.

För mig och många i min generation har Irakkriget varit en viktigt del i formandet av ett politiskt medvetande. Under våren 2003 var det väldigt enkelt att ta ställning: för eller emot krig; för eller emot USA:s regering, för eller emot Bush. De allra flesta kände instinktivt vad som var rätt och vad som var fel. I de demonstrationer som anordnades över hela världen den 15 februari 2003 tågade människor i miljontals mot kriget. Själv stod jag på Götaplatsen i Göteborg och lyssnade på talen som följde efter tåget. För mig som redan var vänster var det en bekräftelse på att det faktiskt går att göra någonting. Hur liten man än kände sig den dagen så visste vi alla att vi var en del av en större rörelse. Många människor utan intresse för politik - personer som min mamma - upprördes och engagerades.

Krigsvåren 2003 var ett gigantiskt nederlag, men också en stor framgång. Den rörelse som föddes har gett ett avtryck i människors medvetande. Den kamperfarenhet som det innebar lever kvar i förvissningen om att vi faktiskt kan göra det igen.

Tyvärr markerade den 15 februari 2003 inte bara början på slutet för antikrigsrörelsen i Sverige, det var i själv verket både start och målgång (jämför med Vietnamrörelsen). Två,tre, fyra och fem år efteråt finns det fortfarande folk som manifesterar mot kriget, ockupationen och övergreppen, men vi är fruktansvärt få och ensamma.

När kriget bröt ut var som sagt i princip alla emot kriget (borgare och mutade sossepampar räknas inte), det fanns liksom inget sätt, vare sig intelektuellt eller moraliskt, att försvara det. Vad som hänt sedan dess är att den bissarra situationen har infunnit sig där det är vi som är emot ockupationen som måste förklara oss, det är vi som måste komma med svar och alternativ. Hur skevt kan det bli egentligen?

Personligen radikaliserade Irakkriget min antiimperialistiska ståndpunkt och med den övertygelsen om behovet av en rakryggad solidaritet. Kriget tvingade fram ett ställningstagande - denna gång för eller emot motståndet - som i sin tur stimulerade diskussioner och studier. Ett principiellt stöd för allt motstånd mot ockupationsmakten är någon sorts grundbult för all antiimperialistisk politik. Att rygga tillbaka för det väpnade motståndet -fö. det enda som kan driva ut ockupationsmakten - är att kapitulera och krypa tillbaka i sitt skal av pissljummen humanism. Och att moralisera kring självmordsbomber är nästan provocerande när ett folk håller på att mördas inför öppen ridå.




Men det var egentligen inte det här jag hade tänkt ta upp i denna posten. Trots att vårt läge är värre än vi anar så innebar antikrigsmobiliseringarna under 2003 ett stort framsteg. Trots att vi inte lyckades stoppa kriget lärde vi oss en hel del av våra erfarenheter.

Jag undrade i en tidigare post var arbetardikten (eller den politiska dikten) tagit vägen. I kontrast till 1960-talets radikala poesi verkar dagens situation minst sagt deprimerande. Men jag tror att jag får backa några steg från den pessimistiska ståndpunkten jag där intog. Efter att ha sett vilket roll som enskilda poeter såväl som den politiska dikten intog under några korta månader.

Sam Hamill är en amerikansk poet som har varit verksam i över 30 år. I januari 2003 fick han, tillsammans med flera andra poeter, en inbjudan till Vita Huset. Bakom inbjudan stod stod presidenthustrun Laura Bush som haft dessa typer av litteratursammankomster under flera år. Hamill sade senare att han inte direkt gladdes av inbjudan utan att han snarare kände sig illamående. Tanken på att gästa Vita Huset under uppgyggnaden av det orättfärdiga kriget var ingenting som lockade den socialt medvetne poeten. Men istället för att bara tacka nej till inbjudan bestämde sig Hamill att mjölka situationen på allt nyhetsvärde som kunde uppbådas. Han bad 50 poeter att "reconstitute a Poets Against the War movement like the one organized to speak out against the war in Vietnam [...] to speak up for the conscience of our country and lend your names to our petition against this war" genom att skicka honom dikter som han senare skulle ta med sig till Vita Huset. Gensvaret var enormt. Efter fyra dagar hade han fått in bidrag från 1500 poeter. Uppståndelsen ledde till att hemsidan poetsagainstthewar.org startades som en samlingspunkt för poeter som var motståndare mot kriget. När Vita Huset fick nys om projektet sköt man först upp träffen för att sedan ställa in den helt. Den första mars samma år hade totalt 13 000 dikter blivit publicerade på sidan med hjälp av över 25 frivilliga redaktörer och idag finns dikter från hela världen. Helt i enlighet med den ursprungliga tanken så har samtliga dikter överlämnats personligen till kongressledamöter och till lagstiftare i ett otal amerikanska stater. Dessutom till regeringarna i England, Australien, Turkiet, Italien, Frankrike, Tyskland, Indien, Pakistan osv.


Ett annat lysande exempel när poeter ställer sig på barrikaden och invecklar sig i dagspolitikens brännande sociala och internationella frågor kommer från diktantologin 100 Poets Against The War. Det är en antologi med dikter mot kriget som publicerades på nätet i en skriv-ut vänlig version den 27 januari 2003. Det hade då tagit rekordkort tid att sätta ihop den - på en vecka hade man samlat, sorterat och publicerat boken. Poeter från hela världen donerade sina dikter med en uppmaning om att använda dikten som ett politiskt vapen. Veckan efter det släppt man en uppdaterad version och ännu en vecka senare kom den tredje versionen (som finns i pdf-format här). Följande två dikter finns med i samlingen:




Are there children
Av Robert Priest

are there children somewhere
waiting for wounds
eager for the hiss of napalm
in their flesh –
the mutilating thump of shrapnel
do they long for amputation
and disfigurement
incinerate themselves in ovens
eagerly
are there some who try to sense
the focal points of bullets
or who sprawl on bomb grids
hopefully
do they still line up in queues
for noble deaths
i must ask:
are soul and flesh uneasy fusions
longing for the cut –
the bloody leap to ether
are all our words a shibboleth for silence –
a static crackle
to ignite the blood
and detonate the self-corroding
heart
does each man in his own way
plot a pogrom for the species
or are we all, always misled
to war




Waiting for the Marines
Fadel K Jabr Translated from the Arabic original by the poet

Twelve years have passed
And the Iraqis are turning over
Like skewered fish
On the fire of waiting.
The first year of the sanctions
They said: The Arabs will come
They will come with love, flour, and the rights of kinship.
The year passed with its long seasons
The Arabs never came
And sent no explanation for the delay.

The second year of the sanctions
They said: The Muslims will come
They will come with rice, goodness, and the predators’ leftovers
The year passed with its long seasons
The Muslims never came
And sent no explanation for the delay.

The third year of the sanctions
They said: The world will come
They will come with manna, solace, and human rights
The year passed with its long seasons
The world never came
And sent no explanation for the delay.

The fourth year of the sanctions
They said: The Americans will come
They will come with hope, sugar, and warm feelings
The year passed with its long seasons
The Americans never came
And sent no explanation for the delay.

The fifth year of the sanctions
They said: The opposition will come
They will come with victories, water, and air
The year passed with its long seasons
The opposition never came no explanation for the delay.

The sixth year of the sanctions
They said: We will sell whatever is extra
We will be frugal until relief comes
The year passed with its long seasons
The Iraqis sold all unnecessary things
Relief never came
And sent no explanation for the delay.

The seventh year of the sanctions
They said: We will give up our semi-necessities
We will be patient until we get support
The year passed with its long seasons
The support never came
And sent no explanation for the delay.

The eighth year of the sanctions
They said: We will sell some of our organs
We will be strong until the coming of justice
The year passed with its long seasons
Justice never came
And sent no explanation for the delay.

The ninth year of the sanctions
They said: We will sell some of our children
We will sacrifice until the coming of mercy
The year passed with its long seasons
Mercy never came
And sent no explanation for the delay.

The tenth year of the sanctions
They said: We will emigrate
To the wide world of Allah
We will entertain ourselves with hope
Until the coming of the gods’ orders
The Iraqis separated east and west
The year passed with its long seasons
The gods’ orders never came
And sent no explanation for the delay.

The eleventh year of the sanctions
They said: The best thing for us is to die
We will stay settled in our graves
Until the coming of the day of judgement
The year passed with its long seasons
Cancer, tuberculosis, and leukæmia consumed their bodies
The day of judgement never came
And sent no explanation for the delay.

The twelfth year of the sanctions
The Iraqis found nothing to wait for
They said: Now is the time
For the earth’s worms to devour us
They might rescue us from this hell
Where we are turning over like skewered fish.


Det är dikter som bränner hål i pappret de är skrivna på. Det är osäkert hur många som laddade ner och tryckte upp samlingen, tidningen The Times rapporterade att det var i alla fall flera hundra tusen.

Det tredje exemplet jag vill lyfta upp är alla de poesisamlingar som gavs ut mot kriget (här är en lista på några). I Sverige utkom Poeter mot krig (red. Tomas Ekström) där utdraget ur den översta dikten är tagen. Kända namn som Mikael Wiehe, Göran Greider och Thomas Tranströmmer medverkar vid sidan av ännu okända poeter. Samlingen är gavs ut strax att kriget hade avslutats och säger sig vara en protest, inte bara mot Irakkriget, utan kriget i ett bredare perspektiv. Jag har själv faktiskt inte läst den, men ser att den går att beställa hos Yelah.net för 35 kr inklusive frakt [Butiken hos Yelah har stängt, men boken kan köpas lite varstans]

Ovan ser vi flera exempel på hur den politiska dikten, och den politiska diktaren, har tagit steget ut ur den inskränkta litteratursfären och gått rakt in i stridslinjen. Det är glädjande att se vilken roll dessa dikter har spelat; som inspiration för fortsatt kamp, solidaritet och motstånd, som bränsle på hatet mot förtyckare och förbrytelser. Det behövs, ni behövs!

onsdag 16 januari 2008

Nitlotten

På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:

"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.

Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."


Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.

Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.

Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:

"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:

Nitlotten

När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Författade av Aspes.

(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).

Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.

Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.

Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:

"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"

Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!

Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.

Människan finns i människan

Av Lars Forsell

Människan finns i människan
men jag ser henne inte

Jag ser en hand som knyts om plogskaftet
Ögon av obeskrivlig trötthet
En mungipa med seg saliv
där spriten gråter droppvis
Den börjda ryggen över vaggan
och en tuss, fuktad i brännvin,
inkörd i en barnamun
Överallt människor
Överallt
men människor ser jag inte

Måtte hon födas
den friska ur den sjuka
den okuvliga ur den kuvade
och ur henne som piskrappen tystat
hon som skriker i uppror

Födas så smärtfritt som möjligt
med liten blodspillan
fast litet blod krävs alltid
Människan ur människan
som ett skepp skjuter ut
ur människohamn

Dödskri och födsloskri
Vagga dem båda
och förpinade döda
och det nyfödda liv som hon fött på trots

Döp upproret efter människan
Glöm inte att ge det
ett människonamn

Ur Oktoberdikter 1971. Bonniers: Stockholm

söndag 13 januari 2008

Till dem som ska komma efter oss

Jag publicerar här ännu en av Brechts dikter. Till dem som ska komma efter oss är skriven i mitten av det mörka 1930-talet där det kommande kriget hängde som en billa över Europas öde och fascismens människoförakt kidnappade kontinenten. Föurutom avslutningen är det ett par passager som fastnar:

Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid

som givits mig på jorden.


En karaktäristik av Brecht och alla de i hans generation som deltog i den heroiska och djupt tragiska kampen mot fascismen i Tyskland, Spanien, Italien osv. Ord som etsar sig fast.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet

tänk
innan ni dömer över oss

också på den onda tid

som ni sluppit undan.

Så sant. Here it is.


Till dem som ska komma efter oss

Av Bertholt Brecht

1.

I sanning: jag lever i onda tider!
Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken
på sinnets hårdhet. Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?

Själv har jag ju ännu bröd för dagen.
Men tro mig: det är en tillfällighet. Inget
av det som jag gör berättigar mig att äta mig mätt.
Av en slump har jag blivit skonad. (Om turen sviker
är det ute med mig.)

De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
brödet jag äter är stulet från en som svälter
och glaset jag dricker ur slits från den törstiges mun?
Och ändå äter jag och dricker.


Också jag skulle gärna vara vis.
I gamla böcker står det vad vishet är:
att dra sig tillbaka från världens kiv och leva
sin korta tid utan fruktan.
Att avstå från våld,
att vedergälla ont med gott,
att inte sträva efter att tillfredställa sina begär:
allt det är krav som ställs på den vise
och inget av dem är jag i stånd att uppfylla!
I sanning, jag lever i onda tider!

2.

Till städerna kom jag i oordningens tid
när hungersnöd rådde.
Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

Min mat åt jag i avbrotten mellan striderna.
Om nätterna sov jag i sällskap med mördare.
Älskog övade jag som det föll sig
och på naturen såg jag med otålighet.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde ut i förvildningens träsk.
Mina ord väckte slaktarens misshag.
Mycket förmådde jag inte: dock var det mitt hopp
att de maktägande utan mig skulle ha suttit säkrare.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Min kraft var ringa, målet
låg alltför långt borta.
Och fast jag tydigen kunde se det
var utsikterna att nå det små.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.



3.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.

Hur ofta tvangs vi inte att fly från land till land
vandrande genom klassernas krig i misströstan
därför att vi såg orättfärdigheten kring oss
min inget uppror.

Ändå vet vi ju:
också hatet mot orätten
förvrider ansiktsdragen.
Också förbittringen över onskan
gör rösten gäll.
Ack, vi som ville bereda väg för godheten
visste själva inte vad godhet är.
Ni dock som fötts i en tid
när människan blivit människa till stöd
tänk på oss med
misskund.

ur Bertholt Brecht Dikter 1918-1956 i tolkning av Arnold Ljungdal. Bonniers. Stockholm: 1964

fredag 11 januari 2008

Niggerns skriker -

Av Nils Ferlin

(Nyårsrim 1936)

Nigger skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
- Titta blott hans stjärna! -
Gud han hjälper dej gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
den må du tro, är han fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggerns skriker i niggerbyn.
Betlemehs stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.


Ur Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005

Abessinien, det som idag heter Etiopien, var det enda land i Afrika [tillsammans med Liberia] som inte blev koloniserat under the scramble for Africa under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Så förblev det fram till 1936 då det fascistiska Italien under Mussolini invaderade och ockuperade landet. Nationernas Förbund som var mellankrigstidens motsvarighet till FN hade utställt löften om landets frihet som inte visade sig mer värda än pappret de var skrivna på när det väl kom till kritan.

Det är om detta som dikten handlar om. I det klimat som rådde på 1930-talet, med nazister och tyskvänner lite överallt på ledande poster i landet, var ställningstagandet för Abessinien kontroversiellt. Och speciellt på det sätta han gör det. Guden i dikten verkar likna Mussolini och förlåter som vanligt det mesta, allt kolonialism och människoslakt inkluderat.

Tur att vi har Gud och att hans kärlek är allestädes närvarande. Nu verkar vi ha mist chansen i Darfur, men misströsta inte kära landsmän! Chansen att få inmuta en bit av den mörka kontinenten kommer säkert igen...

För full hals

I årets första post citerade jag ett stycke av Majakovskijs För full hals. Dikten är en riktad mot hans belackare och skrevs som en reaktion på att hans hade förvägrats inträde i kommunistpartiet. Läs och njut, bättre än så här kan det knappast bli!


För full hals
av Vladimir Majakovskij

Ärade kamrater som lever efter oss!
När ni rotar i dagens förtorkade skit
och studerar våra dagar genom tidens mörker
kommer ni kanske också att hitta
det namn som var mitt.
Och då svarar någon litteraturförståsigpåare
förskansad bakom murar av lärdom
mot alla frågegåpåare,
att visst fanns det en sån,
en poet vars blod var så hett
att han kallades "det pissljumma vattnets fiende nummer ett".
Vill professorn ta av sig sin glasögonvelociped!
Jag ska själv berätta om det där ty jag var med.
Jag var en renhållningsarbetare medlem av langarkedjan,
som mobiliserar revolutionen
och sänts till fronten från den fjolliga tanten
Fru Poesis välkrattade trädgårdsgångar
Sina små plantor så ömt hon satte
hjärta smärta slött och blött.
"Kära blommor i rabatten
ack min Gud vad ni blomstrar sött."


En del låter dikten sakta strila
en del tar hela munnen full och dräglar
som Mitrejkin pekoralisten
och Kudrejkin med sitt rimmade klister -
vem fan står ut med såna jäklar!
Finns det inget skydd mot eländet, nej
genom väggen hörs klirret igen:
"Trala-tralala, tjolahopp tjolahej..."
En ringa ära när det är bland såna rosor
statyer ska resas över min poesi
i parker där man hostar upp tuberkulosen
bland horor, hallikar och syfilis.
Också i mig står agitpropen upp i halsen


även jag skulle kunna snicktra hop romanser -
och bli populär och få fickan full av rubler.
Men jag behärskade mig och trampade mina egna sånger på strupen.
Kamrater efterkommande, hör upp, här talar
agitatorn själve överhögtalaren!
Jag överröstar alla poetiska bäckar som svalar
klampar in i bibliotekens salar
med stora kliv
jag talar som en levande människa talar
till en annan människa fylld av liv.
Jag ska komma till er i en fjärran kommunistisk tid
inte som Jesenins heroiska heroiska poesidueleringar.
Min dikt ska bryta väg

genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.


Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.


I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna
som i tjugo år
gått segrande fram
skänker jag er
proletärer i alla länder
med varma händer vartenda band.
Den som är fiende till arbetarklassen
är sedan århundraden fiende till mig.
Till den röda fanan drogs vi i massor
av hungerdagar och vanvettigt slit.
Varenda volym av Marx slog vi upp
som man slår upp fönsterluckor hemma
men utan att läsa förstod vi snabbt
på vilken sida vi stod och vilka som var våra vänner.
Det var inte Hegel som lärde oss vår dialektik
Den kom dånande in i vår dikt
när borgarna flydde för vårat kulregn
som vi en gång hade flytt för deras.
Må ryktbara genier släpas fram i dystra likprocessioner
följda av änkor. Min dikt ska dö som en man i ledet
som alla de namnlösa framför borgarnas bastioner!
Jag spottar på den blekfisiga marmorismen.
Vi är ju kamrater - av samma folk -
och vårt enda monument skall bli den av striden härdade socialismen.
Efterkommande kasta ut er metrev i ett lexikon
och ur Lethes flod ska ni fiska upp rester av ord
som "blockad"
"tbc"
och "prostution".
För er som är friska och krya
har poeten slickat upp tbc-loskar
med plakatens sträva tunga.
Med min långa svans av år har jag blivit lik
en urtidsvidunderlig svanfossil.


Kamrat Liv låt oss öka takten
låt oss gå igenom resten av femårsplanen med stora kliv.
Trots alla dikter är jag pank som en lus
och jag har inte råd med något flott möblemang
men förutom en nytvättad blus
behöver jag uppriktitgt sagt inte ett skvatt.
När jag i en ljusare framtid stiger fram
inför Centrala Kontrollkommisionen
skall jag högt över huvudet på alla poetiska fifflare
som mitt bolsjevikiska partibevis hålla
mina partitrogna Samlade Skrifter.


Ur Vladimir Majakovskij "För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970

Den som letar efter citat och oneliners har här att göra.

Harding
och Bergström gjorde en nyöversättning av dikten som finns med i Majakovsikjsamlingen JAG!. Det pissljumma vattnet har i nyöversättningen blivit okokt och proletärer i alla länder har blivit planetens proletärer. Trots att den senare versionen kanske är den mer korrekta gillar jag den tidigare bättre.

Proggbandet Nynningen släppte på 1970-talet en platta där man använda Majakovsikjs poesi som inspiration. Nedan finns titelspåret För full hals:



onsdag 9 januari 2008

Var är arbetardikten?

Som ni kanske har märkt har det varit dåligt med samtida dikter här på bloggen (med några lysande undantag). Det beror inte på nostalgi eller ett förskönande av fornstora dagar. Ett faktum är att arbetardiktningen (och den politiska dikten i allmänhet) idag upplever en svacka. Den svenska arbetardiktens hittillsvarande guldåldrar inföll i samband med arbetarrörelsens genombrott vid förra seklets början och kring den allmänna samhällsradikaliseringen på 1960-talet. Att urvalet har en slagsida åt dessa perioder har därför sin naturliga förklaring.

Det relativa uppsvinget för arbetarlitteratur som vi idag ser tar sig inte uttryck i poesin utan i romanform, precis som under mellankrigstiden då framstående arbetarförfattare etablerade sig (Moberg, Fridegård, Martinsson osv.).

Björnpoesi tipsar i alla fall om en samtida dikt där något så ovanligt som en dagsaktuell samhällsfråga kombineras med ett explicit ställningstagande. Det är pseudonymen Papillon som står för följande dikt.


En minnesplats för Anna Lindh

Jag ser att Anna Lindh skall hedras

med en egen plats -
hennes minne skall bestå.

För min del är det onödigt.
Jag minns alldeles utmärkt
hur hon förpassade
en asylsökande medmänniska
till tortyrhålorna i Egypten.

Den pinsamma frågan om hur
transporten skulle ordnas
löstes behändigt med hjälp
av slöddret från CIA:s
flygande verksamhet.

Skall det ordnas en minnesplats -
lägg den då på Bromma.

Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.


Jag kommer att tänka på slutstycket i Karl Vennbergs decenniumskifte (1970):

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet. Då kan själva drömmen
vara som ett isbelagt nattmoln.

Välkommen till 00-talet. Tänk vad en ny guldålder hade kunnat åstadkomma i dagens rövarsamhälle...

Relaterat:
Saknad efter arbete av Susanna Alakoski i Dagens Arbete
Nu är jag trött på tjatet! av Göran Greider i Aftonbladet
Kommer Greiders förstafemma växa upp? av Jesper Weithz i Flamman