"Kallskänka med mersmak"

Jag hade kunnat skriva både en och två rader om föreställningen "Vi är är nu" med Jenny Wrangborg & Stormen som gick av stapeln i tisdags. Just nu känns det dock som att Mikael Nybergs recension på Aftonbladet Kultur sammanfattar det mesta;

"En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Det var imponerande, berörande och stort. Jäkligt stort.



Från Aftonbladet Kultur 22 oktober 2009

POET PÅ SCEN: Uppsala stadsteater tisdag kväll. Vi är några tiotal i publiken. På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, med dikter att läsa för oss.
Bandet kallar sig Stormen. Med sparsamma toner från ett elpiano och en leksaksxylofon anger det rytm och stämning. "Allt skulle gå bra" läser Jenny Wrangborg i ett omkväde som sträcker sig från dagis och ärvda overaller till ett arbetsliv där inget löfte gäller: "vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa... Vi skulle bli människor och allt skulle gå bra". Jag tänker på The Last Poets, ett afroamerikanskt band, rappare innan rappen blev massmedialiserad gangstermode, bara trummor, röst och ord. Anslaget är mjukt men vreden är stark.
Hon använder sällan poetiska omskrivningar, hon skriver om det vardagliga med det vardagligas bilder, ger dem nya språkliga omgivningar så att det blir synliga. "Klassresan" är inget avlägsnande från kollektivet, det är barnens glädje som lönen kanske inte räcker till. Klassförtycket är "inget tvetydigt svar på en konstig fråga." "Det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen", det är slöa köksknivar, hårda golv och slitna axlar.
"Vad ska vi göra?" frågar Jenny Wrangborg i ett annat omkväde. Det är personligt men aldrig privat. Det handlar både om uppbrottet ur en kärlek och slutet för en löftenas kapitalism.
En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte.

Mikael Nyberg

PS. Föreställningen finns förevigad, så bli inte förvånade om en snutt eller två hamnar på tuben framöver.

Jenny Wrangborg på Uppsala stadsteater

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som också skriver på Tio meter över havet kommer att ge en föreställning på Uppsala stadsteater den 20 oktober. Föreställningen heter "Vi är här nu" och ges bara en gång. För alla i Uppsala/Stockholmsområdet som tycker om arbetardikt - detta ären kväll ni inte ska missa! Biljetten kostar 70 kr. På www.jennywrangborg.se kan man läsa lite mer om föreställningen och även hitta info om biljettbokning.

Dödkött

Jag borde väl också

redan här i livet

ha en staty -

jag skulle

proppa den full

och spränga den med dynamit!

För allt slags dödkött

känner jag avsky,

men jag dyrkar

allt som är liv!

- Vladimir Majakovskij (1893-1930)

"Monument till V. V. Majakovskij" i Moskva, gjord av Alexandr Pavlovich Kibalnikov som också mottog Leninpriset 1959 för statyn.

Ship to Gaza

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.

Gaza och poesin

Filosofen Theodor Adorno hävdade att "skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt". Med det menade han att det är svårt att hitta tillbaka till den hoppfullhet och optimism som poesin så ofta förmedlar. Att en bit av mänskligheten har dött efter att ha bevittnat vad hon har åstadkommit.

När jag bevittnar vad som nu händer i Gaza kan jag känna av samma känsla. Brecht uttrycker den lite annorlunda när har skriver att

[...]Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?



Precis så känner jag - att inte göra allt för Gaza ger mig skuldkänslor som gnager in i märgen. Att inte göra allt för att få slut på aggressionerna är ett svek. Att prata, skriva, tänka på något annat innebär också att släppa brotten ur sikte. Vi måste göra allt vi kan för att komma ur detta med hedern i behåll.

Läs också:
Ännu ett barn begravet i Gaza - tidigare post här på Fiendeland
Gaza - dikt på "Tio meter över havet"
Visa ingen återhållsamhet - dikt på "Approximationer"

Compañeras poetas

Kära vänner kolleger,
jag sänder er hälsningar ifrån ett folk
på andra sidan Atlanten,
emellan två kontinenter.
Ett folk som äntligen rest sej ur askan
av hundratals år av förnedring.
Ett folk som bär på ett hopp och en dröm
om att själva få skapa sin framtid.
Jag hälsar er från Nicaragua,
jag hälsar er från Nicaragua.

Kära vänner poeter som diktar
om välfärdssamhällets problem,
om överflödet som plåga,
om leden och tillvarons tomhet.

Här ser jag skalder som sträcker ut handen
i hopp om ett ark och en penna,
som skriver dikter till livet på murar
där kulhålen ännu är varma.
Dikter om kärlek och glädje,
och en framtid för Nicaragua.

Björn Afzelius, Hälsning från Nicaragua

Nazister försökte bränna inne familj

Under måndagskvällen försökte nazister bränna in en hel familj i sin lägenhet i Stockholm. De båda förändrarna är aktiva i fackföreningen SAC och motivet var politiskt motiverat.

Det har hänt förr och det kan hända igen, nazister mördar företrädare för arbetarklassen. Som Martin Niemöller skriver i en berömda dikt:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Nedan är ett uttalande från SAC:s arbetsutskott. No pasaran!

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Läs: Expressen, Metro, Arbetaren

Så jävla nödvändigt

Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:

Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.

och fortsätter:

Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.

Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.

Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.


Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism

Till mitt förbund

Nyss hemkommen från en kongress överväldigas jag ännu en gång av den värme, gemenskap och glädje som mina kamrater ger mig. Vissa är gamla betrodda, andra är nya bekantskaper. Där finns retorikern, organisatören, teoretikern, arbetshästen, agitatorn, fixaren, stadgenörden, ironikern, cynikern, radikalisten, den brinnande revolutionären, den eftertänksamma, den trofasta, veteranen, ordvrängaren, konspiratorn... alla finns de där och alla är de mina kamrater. Det går inte att ta miste att ta miste på kraften i en kollektiv vilja, att när du du sträcker ut en hand finns det något som fattar den.

Det är med våra kamrater vi går skuldra vid skuldra, beslutsamma och kampvilliga. Men det är också vid en kamrats axel vi kan luta oss och säga "jag mår skit". Det är tillsammans vi kämpar och det är tillsammans vi vinner. Inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta. Men när min kamrat med ett leende på läpparna berättar om de 3000 utdelade flygbladen som resulterade i en ny medlem känner jag bara kärlek. Vetskapen om att tillsammans kan vi göra vad som helst.

Men också svaret på mailen: "Ta den tid du behöver för att komma tillbaka. Kamrater är vi i vått och torrt. Säg till om du behöver hjälp så fixar vi det". Eller "sitt inte ensam, hör av dig så hittar vi på något. Du kan alltid ringa". Eller "behöver du låna till hyran?". Tillsammans är vi inte bara starka, vi kan också vara svaga och små. När livet ger dig en örfil och du inte pallar vända andra kinden till finns det någon där.

Pablo Neruda har skrivit en dikt som jag tidigare haft med på bloggen och detta känns som ett bra tillfälle att läsa den igen:

Till mitt parti

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.

---

Det är i stunder som dessa som min hjärtat klappar lite extra hårt. Tillsammans, tillsammans...

Karl Staf har gått ur tiden

"Av 500 svenskar som år 1936-38 kämpade för Spaniens demokrati stupade var tredje. De gav sitt yttersta vid Madrid, Jarama, Guadalajara, Brunete, Teruel, Aragon, Ebro.

Vandrare
stanna
minns dem med stolthet"

Karl Staf

Så står det på statyn La Mano i Stockholm, det fyra meter höga monumentet till de Spanienfrivilligas minne. Ord som bränner sig fast.

Röda Raketer och Esbatis kommentarer skriver om Karl Staf (1915-2008) som begravdes i förra veckan. En sann legend har gått ur tiden.

"Judarna till Madagaskar!"

Under de senaste veckorna har Sverigedemokraterna haft två stycken torgmöten i Malmö som båda har blivit stoppade. Senast igår samlades 500 personer för att visa sin avsky mot att rasism och fascism återigen syns i gatubilden. Vad vi ser födas är embryot till en millitant antirasistisk och antifascistisk rörelse i Malmö, en rörelse som kommer att ha gott om uppgifter framöver.

Föga förvånande väljer våra goda liberaler att ställa sig vid sidan eller rent av sypatiserar med stackars SD som inte får utnyttja sin heliga yttrandefrihet. Dessa goda liberaler som pratar så högtidligt om att ta ställning mot rasism. Dessa goda liberaler som jämrar att "låt det inte hända igen" och att "varför var det ingen som stod upp och sade emot?". Dessa goda liberaler som har minnen som guldfiskar.

Jag hittade ett foto för inte så länge sedan som kanske kan hjälpa våra goda liberaler att friska upp minnet.


Bilden är tagen i slutet av 1930-talet och föreställer hörnhuset vid Nobeltorget i Malmö. Fotot är taget med Helmer Dahlströms kamera. Helmer, som står längt till vänster på ställningen, var murare och en hängiven amatörfotograf. Hans bilder finns utgivna i boken "Bilder ur en arbetares liv" (1985).

Bildtexten lyder:
Nu är inte bara folkhemsbyggandets tid. Nazismens frammarsch börjar återspeglas även i antisemitiska slagord på byggplank och husväggar.

På planket står skrivet "Judarna till Madagaskar! Per får följa med!" När fotot togs var det kanske okontroversiellt, kanske vanligt förekommande, men i eftervärldens ögon förstår vi vad ordens innebörd på ett helt annat sätt.

Kära goda liberaler. Detta är inte första gången fascisterna visar sitt fula tryne i vår stad. Antingen ställer ni er på vår sida och kämpar mot mörkermännen, eller så fortsätter ni vara de goda liberalerna ni är. Men säga inte att ni inte visste, att "det får aldrig hända igen" och att vanligt folk ska stå upp mot rasismen. Era ord är inte värda mer än de papper de är skrivna på.

Arbetaridealet I

Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.

Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.

Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?

Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.



En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:

"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.

Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."

Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.

Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.

När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.

När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.

Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.

Anteckningar

vad gör man när det kostar dyrt att vara fattig?
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?

vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar

vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett

finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"

Arbetare

Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.

Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.

Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.

Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?

Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare


Av Stig Sjödin

Lägesrapport

Du måste vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej


Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka människor böjs inte
De bryts

och brister

ur "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen