Gaza och poesin

Filosofen Theodor Adorno hävdade att "skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt". Med det menade han att det är svårt att hitta tillbaka till den hoppfullhet och optimism som poesin så ofta förmedlar. Att en bit av mänskligheten har dött efter att ha bevittnat vad hon har åstadkommit.

När jag bevittnar vad som nu händer i Gaza kan jag känna av samma känsla. Brecht uttrycker den lite annorlunda när har skriver att

[...]Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?



Precis så känner jag - att inte göra allt för Gaza ger mig skuldkänslor som gnager in i märgen. Att inte göra allt för att få slut på aggressionerna är ett svek. Att prata, skriva, tänka på något annat innebär också att släppa brotten ur sikte. Vi måste göra allt vi kan för att komma ur detta med hedern i behåll.

Läs också:
Ännu ett barn begravet i Gaza - tidigare post här på Fiendeland
Gaza - dikt på "Tio meter över havet"
Visa ingen återhållsamhet - dikt på "Approximationer"