En vacker bisak

Som ni kanske har märkt har inläggen kommit allt glesare de senaste veckorna. Dels har det berott på skola, jobb och politik, men främst på inspirationslöshet.

När jag startade bloggen för inte så länge sen hade inte läst poesi alls och hade kanske 5-6 dikter på lager. Det var nyfikenheten på den politiska poesins värld som lockade. Efter att ha plöjt ett antal antologier och ha skrivit ett 70-tal inlägg har jag insett vilken fantastisk skatt som väntar på den som tar sig tid att upptäcka den. Jag har hela tiden skrivit ur ett aktivistperspektivet och försökt undvika de akademiska litteraturkrumbukterna som jag själv har så svårt för.

För visst har den kampdikten en enigmatisk tilldragelse. I en mening, ett stycke kan en Brecht, en Majakovsij eller varför inte en Nerman uttrycka känslor och förhoppningar, ilska och hat, indignation och uppgivenhet, glädje och stolthet, som annars kan fylla en tegelsten.

Men nu har jag inte samma lust att skriva länge och går vidare till nåt nytt projekt. Tack till er som läst och kommenterat (även om de flesta kommentarer kommer från en och samma kallskänkerska:).

If you build it, they will come

I första inlägg avslutade jag med att citera Heinrich Heine och då passar det väl att avsluta med samma sak:

Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.

Vi ses på barrikaderna!

/Olof