Poesin är ett vapen laddat med framtid

Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Raderna är skrivna av den spanske poeten Gabriel Celaya (1911-1991) i dikten med den vackraste titeln av dem alla: poesin är ett vapen laddat med framtid. Raderna kommer till mig när jag läser om det senaste debaclet kring Stockholms Poesifestival 2010. En kort sammanfattning: Stockholms Poesifestival 2010 har beslutat sig för att ta ställning mot Sverigedemokraterna och dess partiledare Jimmie Åkesson genom att ordna festivalen på tema mångfald och motstånd:"Välkommen till en festival fylld av utländsk, svensk, invandrad, rebellisk, märklig, elektronisk, storslagen, musikalisk, trotsig och upprorisk poesi" skriver man på hemsidan. Genom att bjuda in poeter från hela världen vill man visa sitt avståndstagande från "intolerans och främlingsskräck" - "Det är dags att göra motstånd genom att välkomna det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag."

Sverigedemokraternas ungdomsförbund gick i igår ut med ett pressmeddelande och meddelade att man skulle ordna en protest utanför poesifestivalen och där läsa upp "klassiska svenska verk" - oklart vilka.

Om det hade slutat där hade allt varit gott och väl antar jag; kulturkoftorna hade fått mysa sin egen förträfflighet, Sverigedemokraterna hade fått jaga sina väderkvarnar och kanske fått till sig lite kultur på köpet. Båda hade kunna bekräfta sina positioner på var sitt håll.

Men nu är det inte riktigt så enkelt. Den "goda" parten i ekvationen, poesifestivalen, annonserar också att man ordnar "nattpoesi" på Berns Salonger - samma nöjesetablissemang som sedan en lång tid tillbaka är under en facklig blockad på grund av att man hänsynslöst och systematiskt har utnyttjat papperslösa arbetare. Det verkar inte vara lika kul att vara "rebellisk, trotsig och upprorisk" när det gäller en fråga där man faktiskt kan agera; kampanjen för en bojkott av Berns behöver allt stöd i världen för att den lilla men kämpande fackföreningen SAC ska kunna vinna mot det mäktiga multinationella bolag som äger Berns. Men det innebär ju att kulturkoftorna inte får sippa rödvin på favvostället. Vojne, vojne.

Man börjar ana att både en och två hundar ligger begravda här. Den förment radikala poesifestivalen river isär nazistflaggor och ser väldigt arga ut på sina affischer. Men vilket alternativ erbjuder man? Man saluför ett liberalt multukulti-mishmash. Man välkomnar "det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag" - något som låter så där lite lagom öppet och snällt. Men grunden för denna inställning går ut på att behålla dikotomin mellan "vi" och "dom". Den spelar på bilden av "den andre" som en schysst kulturkrydda, ett exotiskt inslag i den välmenande liberalens vardag. Och visst är det så, utan svartskallar, ingen kebab! Utan indianer, ingen folkmusik på gatan! Utan östeuropeer, ingen som städar upp bajset i trappen.

Tillbaka då till Celaya och hans dikt som är en fullkomlig krigsförklaring mot den typen av inställning som festivalen förfäktar. "Stockholms Poesifestival är en vapendragare för poesin och konsten" kan man läsa på hemsidan. Vilken poesi hade Celaya frågat? Den poesi som är en "kulturell lyx för de neutrala"? Eller den poesi som "tar parti tills den sölar ner sig"?

Stockholms Poesifestival 2010 måste ställa in sin tillställning på Berns om man med någon som helst trovärdighet ska kunna genomföra sina övriga arrangemang. En festival som gör motstånd kan inte ställa sig på fötryckarnas sida.

Som tur är behöver man inte välja det ena eller det andra, varken liberalerna eller rasisterna. På Facebook hittar man POETISK FRONT som samlar till utomhuspoesifestival i två akter:

POETISK FRONT PRESENTERAR:
STOCKHOLMS UTOMHUSPOESIFESTIVAL
- en antirasistisk aktion i två akter
Onsdag den 24 november kl. 17.00


Första akten:

I samband med Stockholms poesifestival presenterar vi ett nytt litterärt koncept: Stockholms utomhuspoesifestival. Onsdag den 24 november kl. 17.00 samlas vi utanför Dramaten och läser poesi i antirasistisk anda. Det har kommit till vår kännedom att Sverigedemokraternas Ungdomsförbund planerar att hålla ett torgmöte samtidigt som oss. Tydligen ska de framföra "klassiska svenska verk", som en protest mot Stockholms poesifestivals mångfaldstema. Vi protesterar mot att poesin används som en del i ett nationalistisk projekt. Därför uppmanar vi alla att ta med sig dikter, megafoner och vänner och ansluta sig till utomhusfestivalen.

Andra akten:

Trots sitt mångfaldstema planerar Stockholms poesifestival att hålla sin efterfest på Berns salonger. Berns är sedan flera månader tillbaka satt i facklig blockad på grund av sin behandling av bland andra papperslösa arbetare. Vi protesterar mot att antirasismen förblir en tom paroll som inte får praktiska konsekvenser. Därför fortsätter vår utomhusfestival med diktläsning utanför Berns, dit vi uppmanar alla festivaldeltagare att följa med. Vi börjar andra akten kl. 22.30.

Välkommen hälsar POETISK FRONT

***

Det värmer i hjärtat att se att det finns människor som vägrar se poesin reduceras till en tom ritual för de redan besuttna. Poesin måste ta ställning, den måste användas för att syna makten och för att göra motstånd. Den är inte ofarlig, tvärtom. Poesin är ett vapen som riktas mot förtyckare såväl som mot medlöparna. Det är dags att plocka fram den revolutionära poesikanon, kamrater.

Poesin är ett vapen laddat med framtid. Använd det.

***

Poesin är ett vapen laddat med framtid

När man inte längre väntar sig något personligt tändande,
men är full av iver och tränger bortom samvetet,
våldsamt existerande, blint försäkrande,
likt en puls som hamrar mot mörkret,

när man blickar rätt in i
dödens svindlande och klara ögon,
då säger man sanningarna:
de barbariska, hemska, kärleksfulla grymheterna.
Man läser dikterna
som vidgar lungorna hos dem som efter kvävningen
vill bli till, vill ta form,
ber om mått för allt de förnimmer till övermått.

Med instinktens hastighet,
med undrets blixt,
som magisk påtaglighet, förvandlar sig det verkliga för oss
till identitet med sig självt.

Poesi för den fattige, en poesi lika nödvändig
som varje dags bröd,
som luften vi inandas tretton gånger i minuten,
för att existera och därigenom säga ett ja som förhärligar.

Så lever vi kämpande, ty de låter oss knappast
säga att vi är de vi är,
våra sånger kan inte utsmycka utan att synda.
Vi står redan på bottnen.
Jag förbannar den poesi som betraktas
som en kulturell lyx för de neutrala,
de som tvår sina händer, ställer sig oförstående och flyr.
Jag förbannar deras poesi som inte tar parti tills den sölar ner sig.

Jag tar på mig skulden. Jag känner inom mig
alla som lider och sjunger som jag andas.
Jag sjunger och sjunger, och genom att sjunga
bortom mina egna sorger utvidgar jag mig.

Jag skulle vilja ge er liv, uppväcka nya handlingar,
och beräkna tekniskt hur jag ska uppnå detta.
Jag känner mig som en diktens ingenjör, en arbetare
som med sina verktyg arbetar tillsammans med andra för Spanien.

Sådan är min poesi: dikt-verktyg
och samtidigt hjärtslag hos det gemensamma och blinda.
Sådan är den: ett vapen laddat med framtid
som jag riktar mot ditt bröst.

Det är inte en poesi uttänkt droppe för droppe.
Det är inte en skönhetsskapelse. Inte en fulländad frukt.
Det är något som liknar luften vi alla andas
och sången som utvidgar allt vi bär inom oss.

Det är ord som vi alla upprepar och känner
som våra, och som flyger. De är mer än det sagda.
De är det allra nödvändigaste: det som inte har namn.
Ord som ropar till himlen och handlar på jorden.

Människovärdet och flykten från arbetet

Jenny Wrangborgs debut Kallskänken tror jag att få av denna bloggens läsare har missat; diktsamlingen om livet och kampen i en kallskänk på ett Göteborgskafé har höjts till skyarna av en tämligen samstämmig kritikerkår. På Aftonbladet Kultur skrev Jenny Tunedal en mycket uppskattande recension som tog upp ett tema som jag här skulle vilja spinna vidare på. Hon skriver:

Eftersom det är tillsammans som vi är starka, är det logiskt att den här dikten arbetar med stora gester och ord, söker uttryck och värden som många kan samlas kring: ”människor / med en dröm om att ses som / människor”.

Men som så ofta i den politiska retoriken förblir det lite luddigt för mig vad det här med att vara ”människa” (och dess förlängning i fraser som ”alla människors lika värde”) egentligen innebär. Vi lever så oerhört långt ifrån ”alla människors lika värde” att jag inte ens förstår den utopin. Och ordet ”människa” blir i Kallskänken lite som en såpbubbla, det flyger omkring i dikten och glänser positivt, utan att jag riktigt får fatt i det. Vad det egentligen innebär att ses som en människa definieras framför allt negativt: att inte osynliggöras, inte utnyttjas, inte användas för att sedan kastas bort – att inte vara en maskin.

Det är en intressant frågeställning som Tunedal tar upp, vad det ur ett politiskt perspektiv innebär att vara människa. Idén om mänskliga rättigheter har de senaste tjugo åren helt kommit att dominera mycket av den politisk-teoretiska debatten. För oss marxister är hela mänskliga rättigheter-diskursen en på många sätt problematiskt utgångspunkt. Vem har givit människan rättigheter? När man i debatten behandlar konventionen om de mänskliga rättigheterna som en orörbar kanon som stigit ner från himlen är blir det nästan komiskt när man funderar på att den blivit framförhandlad mellan stridande parter i en diplomatiskt fulspel i kalla krigets början. Ni får yttrandefrihet om vi får rätt till utbildning osv. Och att, som Tundal mycket riktigt påpekar, tala om “alla människors lika värde” är ju egentligen helt absurt med tanke på hur världen ser ut.

Så hur ska vi egentligen se på detta att att vara “människor/med en dröm om att ses som/människor”. Var ska vi börja gräva? Att söka svaret i människans natur för att hitta någon sorts naturrätt är uppenbarligen en återvändsgränd - det finns ett uppenbart godtycke och det bortser från de mest basala makt- och konfliktperspektiven.

Marx talade om att det som skiljer oss från djuren är vår medvetna och produktiva aktivitet, nämligen arbetet. Det är genom arbetet vi förverkligar oss själva, som just människor. Det är en syn som idag är ganska främmade - det som ses som mänsklig aktivitet är väl snarare det man gör när man inte arbetar - när vi äter, leker, badar, sover, har sex,. Men dessa aktiviteter, hur trevliga och åtrovärda de än är, är ju sådant som vi har gemensamt med resten av varelserna som befolkar vårt jord. Att äta, sova och ha sex är någonting vi har gememsamt med djuren, man skulle kunna kalla det för vår djuriska sida eller aktivitet. Så uppochnervänd har vår värld blivit att vi dykar det djuriska som det högst mänskliga och den mänskliga som det vi gör för att kunna leva ut det djuriska. Att befrielsen, brottet med den alienation som plågar mänskligheten, ligger i arbetet, eller genomförs genom arbetet är en tanke som är ett arvegods från den tidiga arbetarrörelsen. Antagligen kan man spåra denna syn från dåtidens så kallade arbetararistokrati som var yrkesutbildade arbetare med en viss självständighet och yrkesidentitet. Skomakaren, hantverkaren, slaktaren eller smeden var under den föregående perioden en person som i sitt arbete fann ett förverkligande som är långt från dess samtida manufakturer eller mörka industri. Här fanns mening och ett helhetsperspektiv, här fanns handlingsfrihet och plats för individuella drag.

Ett annat perspektiv är att det i det kapitalistiska samhället är genom arbetet som vi människor binds samman. Ett samhälle utgörs ju inte av en grupp människor inom ett geografiskt område - grunden för samhället, det som binder oss samman är istället de långt dragna arbetsdelning och den församhälligade produktionen. Det innebär att vi är ömsesidigt beroende av varandra genom arbetet. Den medeltida bonden producerade vad han behövde på gården och var i sin produktiva verksamhet inte beroende av någon. Ett samhälle definierades då på andra sätt och enligt andra mekanismer. I vår tidsålder är vi människor bunda vid varandra just för att vi saknar det som den medeltida bonden har; arbetsdelningen innebär en skenbar splittring - jag svetsar, du vårdar gamlingar, hon kör buss - utan inbördes beroendeförhållande, men hela grundvalen för arbetsdelningen är ju samarbetet. Utan svetare, inga hemtjänstbiträden, utan hemtjänstbiträden, inga busschauförer, utan busschaufförer, inga svetsare. Det är genom arbetet som som vi finner en plats en den mänskliga tillvaron och som vi möter andra människor i ett ömsesidigt beroendeförhållande.

Frågan man kan ställa sig idag är om det ens är möjligt att uppnå en befrielse, inte från arbetet utan just genom arbetet? Kan vår medvetna och produktiva verksamhet omskapas på ett sådant sätt att det erbjuder identitet, gemenskap, sammanhang och ett kollektivt såväl som ett individuellt förverkligande? Frågan är reell. Finns det förutsättningar för att arbetarna på ett callcenter - underbetalda och med osäkra anställningar, tvingade att utföra ett totalt meningslöst arbete - kan finna förverkligande i sitt arbete? Eller fabriksarbetaren vars rörelsemönser har brutits ner i tusendelar av en sekund och satts ihop igen bara för att effektivisera och rationalisera processen? Har arbetsdelningar gått så långt att det i egentlig mening inte finns någonting kvar att återgå till, någonting att återerövra?

Marx talar i Kapitalets första band om formell respektive reell subsumption när han beskriver hur kapitalet erövrar nya områden. Subsumtion i betydelsen att underordna någonting sin egen logik. Den formella subsumptionen innebär att kapitalet lägger under sig en ny produktionsgren eller tillverkningsprocess utan att egentligen gripa in i densamma. Reell supsumption är den process där kapitalet går i i själva produktionsprocessen och underordnar den kapitalistiska principer, där utsugandet av mervärde är den högsta. Processerna är kronologiska men försiggår hela tiden parallellt i samhället. Ett tydligt exempel på formell subsumption är när offentlig verksamhet, t. ex. ett sjukhus eller varför inte ett apotek, överförs till privat ägo. Ett exempel på reell sumsuption är när kapitalet går in i verksamheten och omformar den för att passa dess eget behov - indragna kafferaster, stämpelklocka, övervakning, tidsstudier osv osv. Frågan är om denna reella subsumption som inom vissa brancher har pågått i gott och väl 100 år helt enkelt har gått för långt för att kunna vända tillbaka? Kan en arbetsprocess som styckats upp 1000 gånger och återigen 1000 gånger erbjuda någon form av meningsfullhet?

I böckerna “Ett år på LM” och “Bokslut from LM” tar författaren och poeten Göran Palm upp frågan om arbetets vara till diskussion. Han gör det genom att i mitten av 1970-talet ta anställning på LM Ericssons fabrik vid Midsommarkransen i Stockholm. I första boken redogör han för sina observationer, tankar, samtal med kollegor, fackmöten, chefer osv, han skildrar helt enkelt livet på en fabrik. I den andra boken diskuterar han hur arbetets vara och ställer konkreta förslag på hur arbetet skulle kunna omorganiseras för att erbjuda en gnutta mer gemenskap, självständighet, omväxling, ansvar osv. En intressant diskussion han för i boken är hur arbetarrörelsen - fack och parti - helt gett upp hoppet om att någonsom förändra just arbetet. Fritidskrav kallar han de s.k. arbetskrav som arbetarrörelsen driver; det är egentligen inga krav på att få makten över arbetet, inflytande över arbetsprocessen organisering, utan snarare krav som syftar till att underlätta flykten från arbetet: längre semester, kortare arbetstid och högre lön för att kunna köpa ny TV eller sommarstugan för att andligen eller rent fysiskt kunna fly från arbetets vardag. Den andra boken fick i sin andra upplaga också titeln “Flykten från arbetet”. Palms böcker är sympatiska och inspirerande men frågan fortsätter att gnaga: kan vi uppnå förverkligande genom arbetet i en samtid där kapitalet snart sagt har underordnat alla livets områden? Inte bara arbetsprocessen utan också anställningsformen, arbetarens fysiska uppenbarelse, hennes vara (tänk på t.ex. IKEA:s företagskultur där “medarbetarna” är den i en stor “famlij” och vilken inverkan det har på arbetarens identitet) - det har gått så långt att arbetaren utsugs av kapitalet till och med när hon inte arbetar (t.ex genom privata arbetsförmedlingar). Flykten från arbetet verkar har blivit så normaliserad att den inte ses som en flykt längre. Den mest mänskliga aktiviteten av dom alla ses som den omänskligaste.

Det ser onekligen dystert ut. Hur kan vi komma ut denna nattsvarta pessimism? Jag tror att ett vanligt fel är att man underskattar den subjektiva, handlande, faktorn. För precis lika lite som det “att vara människa” eller en “mänsklig rättighet” är någonting objektivt och för en gång fastslaget faktum, är den motverkande tendensen - det som berövar oss “människovärdet” - någonting statiskt och allrådande. Människans medvetande, hennes föreställningar om sig själv och om omvärlden, förändras och är i ständig rörelse. Saker som igår sågs som omöjliga ses idag som självklara (och tvärtom). Poängen är att det inte går att sätta upp en historisk skala och jämföra hur människor genom tiderna varit alienerade, förfrämligade från sig själv, sin omgivning och sin aktivitet. Det finns egentligen inget egentligt världe i att jämföra en fabriksarbetare idag och hans like för 100 år sedan för att därigenom kunna fastställa, rent objektivt, att den reella subsumtionen har gått så långt att hon upplever en större plåga. Eller att en städare än mer allienerad än en reklamare som åtnjuter långt större frihet i sitt arbete. Det är också här som den subjektiva faktorn spelar in, att det är genom vårt aktiva handlande och ställningstagande som man kan få en glimt av vad det skulle kunna vara på andra sidan. Att det är i kampen mot det som förvägrar oss vårt människovärde som vi återtar det som gått förlorat. Att finna ett “vi” - inte objektivt utan i motsättning till “dom” (ett nödvändigt “dom”). Jenny Wrangborg skriver i dikten “Fördomar” att

det tog ett tag innan
vi hittade varandra i ett “jävla helvete”
uppe i kallskänken
vi hade lika mycket fördomar om varandra
som andra hade om oss


vi var unga
skulle bara jobba lite extra
blonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom

vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier

nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan

nästa år skulle vi hitta drömjobbet
komma in på universtetet
få vår bok utgiven

nästa år
som kom och gick med julruschen
och underbemanning
vi var oupptäckta superstjärnor
bortglömda författare
genier

men fyra dagar efter skitsnacket i kallskänken
var vi tre medlemmar
som bestämt oss för att vara det vi var bäst på
människor
med en dröm om att ses som
människor

Ur de enskilda individerna stiger en kollektiv vilja och kraft. Kanske är det just i processen av att ställa frågan om vad det är att vara människa som svaren blir tydliga? Kanske är det i kampen för denna den mänskligaste av aktiviteter som vi finner nyckeln till frigörelsen?

Stig Sjödin 1917-1993

På en konferens där kulturens roll
för sjuttiosjunde gången åter utreds
får jag frågan vad som egentligen är
litteraturens uppgift.
Den tycks vara outslitlig
och den känns som sågspån i munnen.
Vad kan litteraturen syssla med utom
det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,
som går ut på att ihärdigt synliggöra människorna,
allt de drabbas av under den korta jordestunden,
arbetet, lidandet, smärtan, nöden
lyckan, saligheten, kärleken?
Finns det andra och större ämnen
så är jag beredd att städsla mig
och få stryk i spalterna,
för att jag inte räcker till.

Ur Näverbrev (1988)

Foto: Stig Sjödins grav på Katarina Kyrkogård i Stockholm

"Kämpande poesi" i Malmö

Nu på onsdag är yours truly med och arrangerar "Kämpande poesi",en afton i den politiska poesins tecken. Jenny Wrangborg kommer att läsa dikter ur sin debut "Kallskänken" som kommer ut i början av maj. Dessutom några av Malmös bästa estradpoeter på scen, rakt från SM-kvalet i poetryslam. Behöver man säga mer?

Kämpande poesi

Onsdag 21 april kl 19 (OBS! Har stått kl 18 på några affischer, men det är kl 19 som gäller)

Loftet, ligger på HEdmanska gården på Lilla Torg, Malmö

Fritt inträde

På tal om ett bröllop

Från vänster: Kronprins Gustav Adolf (Victorias farfar, nuvarande kungens far), Herman Göring och kung Gustav V.

Under andra världskriget fick min morfar stryk när han sålde förbjudna tidningar

Förbjudna för att de hade fräckheten att fördöma Hitler

när han fortfarande hade en chans att vinna kriget

Victorias morfar gick med i nazistpartiet 1934

Han flyttade till Berlin ett år innan kriget för att sälja vapen till Hitler

för att öka hans chans att vinna kriget

Min farfar var plåtslagare

han arbetade på isiga tak genom kalla vintrar

hans yrkesskicklighet förtjänade honom hans arbetskamraters respekt

och vänskapen hos många fler

Victorias farfar samlade in pengar till nazisterna under den sista vintern innan helvetet släpptes lös

Han var vän till Hitler och Göring

Om mina förfäder skrivs det inga böcker

till dem höjs inga glas

om dem ställs inga frågor.

Om Victorias förfäder berättar man historier

sjunger sånger

och talar med vördnad

om deras förflutna ställs det inga frågor.

Kanske är vi inte så annorlunda ändå, jag och Victoria?

Kronprins Gustav Adolf tillsammans med Adolf Hitler under OS i Berlin 1936

---

Läs mer:

Ur Sveriges nazistiska förflutna av Röda Raketer

När Sveriges konung hjälpte Hitler av Röda Raketer

Tänk om han blivit kung av Åsa Linderborg

To Shoot an Elephant

Filmen "To Shoot an Elephant" spelades in av den spanska ISM-aktivisten Alberto Arce under Israels anfall mot Gaza i dec 2008/jan 2009. När alla utlänningar skeppades ut ur Gaza strax innan invasionen startade stannade Alberto och hans palestinske medarbetare Mohammad Rujailah kvar för att på plats dokumentera vad som hände. Reslutatet är den cirka två timmar långa film som idag den 18 januari 2010 har visats i över 30 länder och 100 städer runt om i världen i en "Global screening - global screaming".

Jag har precis kommit hem efter att ha sett filmen på ABF-huset i Malmö och är otroligt skakad. Aldrig förr har jag sett så starka bilder, en sådant fruktansvärt vansinne. Bilderna från krigets Gaza, människorna, sjukhusen, de levande, de döda, gråten och skratten knockade mig totalt och gjorde mig mållös, själlös, tom.

Jag tänker att det är nödvändigt att se, att inte vända bort blicken även om det är svårt, jobbigt och grymt. Vi måste se, vi måste veta, vi måste känna till vad som sker för att kunna berätta och kämpa vidare. En vän höll ett fantastiskt tal på en manifestation för Gaza häromdagen och så då att

[v]i är här för att minnas dem och svära dyrt och heligt att det inte får hända igen. Men ändå så händer det. För att vi blir distraherade. Tappar fart. Mister övertygelsen. Distraherade och hindrade av människor här och på andra platser i världen som inte vill ta alltför tydlig ställning för eller emot. För att de skräms av hårda ord, vapen som höjs i luften och löften om hämnd och återupprättelse. För att skräcken och ångesten inte känns i deras magar, i våra magar. Vi blir aldrig så arga att vi hellre sträcker oss efter ett gevär än en näsduk, inte på riktigt. Vi blir aldrig så uppgivna att vi tappar förståndet, kanske bara för en stund.

Vi behöver se för att ibland räcker inte orden till. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om hur många som har dött, hur många av dom som var barn, om bostadshusen, sjukhusen och skolorna som har bombats, om de traumatiserade barnen, om den vita fosforen, om GPS-koordinaterna, om F16-plan och Apache-helikoptrar. Det är fruktansvärda fakta att läsa, men orden räcker helt enkelt inte till. Orden kan ibland inte förklara de panikslagna skriken från en mor som mist tre av sina barn i ett bombanfall. De räcker ibland inte till för att förklara tonen i rösten på mannen som berättar att hans barn vägrar släppa iväg honom till jobbet på morgonen för att de vet att han snart kommer att dö. Och de räcker ibland inte till för att visa hur ett sjukt system förvrider människor till att skjuta mot de som försöker ta hand om de döda.

Se filmen! Den finns att ladda ner gratis från filmarens hemsida. Se den tillsammans med vänner och kamrater, diskutera vad ni har sett. Vänd inte bort blicken trots att tårarna börjar rinna. Gör något av frustrationen. Agera, vägra acceptera.

En av dom som har försökt att sätta ord på frustrationen och indignationen är den palestinsk-amerikanska spoken word:aren Tahani Salah. I stycket "Hate" förmedlar hon med styrka, uppgivenhet och lidelse det som ofta förtigs: utan rättvisa, ingen fred. Allt tal om kompromisser och om att bygga broar är bara tomma ord om det inte finns rättvisa.

"Kallskänka med mersmak"

Jag hade kunnat skriva både en och två rader om föreställningen "Vi är är nu" med Jenny Wrangborg & Stormen som gick av stapeln i tisdags. Just nu känns det dock som att Mikael Nybergs recension på Aftonbladet Kultur sammanfattar det mesta;

"En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte."

Det var imponerande, berörande och stort. Jäkligt stort.



Från Aftonbladet Kultur 22 oktober 2009

POET PÅ SCEN: Uppsala stadsteater tisdag kväll. Vi är några tiotal i publiken. På scenen två musiker och Jenny Wrangborg, kallskänka och poet, med dikter att läsa för oss.
Bandet kallar sig Stormen. Med sparsamma toner från ett elpiano och en leksaksxylofon anger det rytm och stämning. "Allt skulle gå bra" läser Jenny Wrangborg i ett omkväde som sträcker sig från dagis och ärvda overaller till ett arbetsliv där inget löfte gäller: "vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa... Vi skulle bli människor och allt skulle gå bra". Jag tänker på The Last Poets, ett afroamerikanskt band, rappare innan rappen blev massmedialiserad gangstermode, bara trummor, röst och ord. Anslaget är mjukt men vreden är stark.
Hon använder sällan poetiska omskrivningar, hon skriver om det vardagliga med det vardagligas bilder, ger dem nya språkliga omgivningar så att det blir synliga. "Klassresan" är inget avlägsnande från kollektivet, det är barnens glädje som lönen kanske inte räcker till. Klassförtycket är "inget tvetydigt svar på en konstig fråga." "Det är överklasskärringen som snäser av dig i kassalinjen", det är slöa köksknivar, hårda golv och slitna axlar.
"Vad ska vi göra?" frågar Jenny Wrangborg i ett annat omkväde. Det är personligt men aldrig privat. Det handlar både om uppbrottet ur en kärlek och slutet för en löftenas kapitalism.
En kväll intog kallskänkan och Stormen scenen i Uppsala. Nu borde de ut över landet. Vi är här nu, heter föreställningen. Det är kollektivets löfte.

Mikael Nyberg

PS. Föreställningen finns förevigad, så bli inte förvånade om en snutt eller två hamnar på tuben framöver.

Jenny Wrangborg på Uppsala stadsteater

Kallskänkan och poeten Jenny Wrangborg som också skriver på Tio meter över havet kommer att ge en föreställning på Uppsala stadsteater den 20 oktober. Föreställningen heter "Vi är här nu" och ges bara en gång. För alla i Uppsala/Stockholmsområdet som tycker om arbetardikt - detta ären kväll ni inte ska missa! Biljetten kostar 70 kr. På www.jennywrangborg.se kan man läsa lite mer om föreställningen och även hitta info om biljettbokning.

Dödkött

Jag borde väl också

redan här i livet

ha en staty -

jag skulle

proppa den full

och spränga den med dynamit!

För allt slags dödkött

känner jag avsky,

men jag dyrkar

allt som är liv!

- Vladimir Majakovskij (1893-1930)

"Monument till V. V. Majakovskij" i Moskva, gjord av Alexandr Pavlovich Kibalnikov som också mottog Leninpriset 1959 för statyn.

Ship to Gaza

Ett skepp kommer lastat
med skjortor och tröjor
med byxor och strumpor
med kavajer och slipsar
med sandaler, långkalsonger och klänningar

Med helt vanliga saker kommer ett skepp lastat
med piptobak och tändstickor
med potatisskalare och kastruller
med glödlampor och värmeljus
med tändstift, kaffekoppar och bläckpennor

När skeppet kommer är det lastat till bredden
med vänsterskor och högerskor
med instruktionsböcker och manualer
med innerslangar till damcyklar
med små, små kistor

När skeppet lastas och lossas
är det vanliga arbetare i hamnen
kvinnor och män
utan några särskilda kännetecken
som jobbar skiftet
mellan åtta och fem


Ett skepp kommer lastat
det kommer!
ett rostigt skepp
med en utsträckt hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra

Ett skepp kommer över havet
genom regndis och dimma
genom lugna vatten och genom vindbyar
genom kanaler färdas det
genom sund och över hav
via hamnar och städer

Ett helt vanligt skepp
med vanliga saker
från vanliga människor
till vanliga medmänniskor
allting är som vanligt

Men när ett skepp som är lastat
lägger till i Gaza Hamn
när skeppet
med en öppen hand
målad på ena sidan av skrovet
och en knuten näve
på den andra
går in till land

Då är det en händelse
så ofattbar
så obegriplig
att våra barnbarn
kommer att be oss att
berätta historien
om igen

Om när vi
var människor
ända ut i fingerspetsarna
och tillsammans
vågade göra
skillnad.

Gaza och poesin

Filosofen Theodor Adorno hävdade att "skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt". Med det menade han att det är svårt att hitta tillbaka till den hoppfullhet och optimism som poesin så ofta förmedlar. Att en bit av mänskligheten har dött efter att ha bevittnat vad hon har åstadkommit.

När jag bevittnar vad som nu händer i Gaza kan jag känna av samma känsla. Brecht uttrycker den lite annorlunda när har skriver att

[...]Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?



Precis så känner jag - att inte göra allt för Gaza ger mig skuldkänslor som gnager in i märgen. Att inte göra allt för att få slut på aggressionerna är ett svek. Att prata, skriva, tänka på något annat innebär också att släppa brotten ur sikte. Vi måste göra allt vi kan för att komma ur detta med hedern i behåll.

Läs också:
Ännu ett barn begravet i Gaza - tidigare post här på Fiendeland
Gaza - dikt på "Tio meter över havet"
Visa ingen återhållsamhet - dikt på "Approximationer"

Compañeras poetas

Kära vänner kolleger,
jag sänder er hälsningar ifrån ett folk
på andra sidan Atlanten,
emellan två kontinenter.
Ett folk som äntligen rest sej ur askan
av hundratals år av förnedring.
Ett folk som bär på ett hopp och en dröm
om att själva få skapa sin framtid.
Jag hälsar er från Nicaragua,
jag hälsar er från Nicaragua.

Kära vänner poeter som diktar
om välfärdssamhällets problem,
om överflödet som plåga,
om leden och tillvarons tomhet.

Här ser jag skalder som sträcker ut handen
i hopp om ett ark och en penna,
som skriver dikter till livet på murar
där kulhålen ännu är varma.
Dikter om kärlek och glädje,
och en framtid för Nicaragua.

Björn Afzelius, Hälsning från Nicaragua

Nazister försökte bränna inne familj

Under måndagskvällen försökte nazister bränna in en hel familj i sin lägenhet i Stockholm. De båda förändrarna är aktiva i fackföreningen SAC och motivet var politiskt motiverat.

Det har hänt förr och det kan hända igen, nazister mördar företrädare för arbetarklassen. Som Martin Niemöller skriver i en berömda dikt:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Nedan är ett uttalande från SAC:s arbetsutskott. No pasaran!

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Läs: Expressen, Metro, Arbetaren

Så jävla nödvändigt

Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:

Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.

och fortsätter:

Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.

Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.

Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.


Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism