Så jävla nödvändigt

Herman Geijer skriver en krönika på Dagens Konflikt som är mer spot on än någonting jag läst på länge. Han skriver om den bitterhet och visionslöshet som finns inom dagens vänster, från SUF-kidsen till (v)-tjänstemännen:

Jag tror det handlar om att många av oss faktiskt har tappat tron på att en annan värld faktiskt är möjlig. Att vi inte behöver leva halva våra vakna liv i någon annans tjänst. Att vi inte ska behöva känna att vi inte har tid för våra vänner eller oroa oss för att kronorna ska räcka i slutet av månaden.

och fortsätter:

Visst finns det mindre roliga grejer som behöver göras, men de måste alltid sättas i en större helhet. Men att dag ut och dag in härva med saker som bara känns som ett till jobb, vid sidan av lönearbetet, skapar bara mer alienering. Till och med vår positiva kraft för att förändra samhället blir något vi inte riktigt trivs med, något slentrianmässigt och utan några större förhoppningar om en verklig förändring.

Detta är fullkomligt livsfarligt för en antikapitalistisk vänster. När visionerna dör eller blir allt mer fjärran övergår vi från att vara samhällsomstörtande till att vara samhällsbevarande. När vårt politiska arbete inte längre handlar om att gripa in och förändra historien blir vi istället nerspolade i tidernas dagbrunn. Och när vi fastslagit att den samhällsomvandling vi kämpar för dag och natt inte kommer att ske varken på medel-lång eller lång sikt då blir vi samtidigt blinda för den dag då den faktiskt står utanför vårt port och bankar på. Under de senaste veckorna har jag själv upplevt den otroliga kreativitet, gläde och kampvilligthet i den ockupationsvåg som svept över Sverige (nåja..). En rörelse som har växt långt större än någons vildaste fantasi. En rörelse som dragit in unga människor i en radikal kamp och som har politiserat vardagen hos många som aldrig tidigare sett sig själv som politiska varelser. En framstormande elefanthjord kan man inte missa. Att inte se den, eller att se den och välja att titta bort, tror jag är effekten av ett par decennier av apati, dåligt självförtroende och moraliskt förfall inom vänstern.

Kurt Sjöström, vetetan inom Skånevänstern, har nyss släppt en bok på detta tema som har en fantastiskt titel, "Befria parlamentarikerna". Jag tror det är dags att göra just det; släpp ut politikerna på grönbete och hitta tillbaka till de visioner som vi en gång samlades kring. Det är inte socialism (som någon sorts ikon brukar säga), men det är ta mig tusan en bra början.


Läs hela:
Herman Geijer - Hoppets exorsism

Poesiutmaningen

Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten.

"Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht. Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.

Brecht lyckas ofta träffa precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.

Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."


Till en kamrat
av Bertolt Brecht

Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre
Du är förbi förmår i
nte mer
utmattad
orkar inte längre

Du har giltigt förfall säger du
Man kan inte kräva mer av dig
Orkar du inte längre blir du liggande
Ingen kommer till dig och säger:
Det har varit revolution!
Fabrikerna väntar på dig!
Varför skulle det ha varit revolution?

När du dör begravs du
Oavsett vems skulden är
när du inte orkar kämpa går du under
Du säger att du hoppades allt för länge
Orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?
Men så är det inte
Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det,
att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

Socialismen

“En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.” Lars Forsell


Hur nära är socialismen?

“Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
“Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
“Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.


Av Petter Bergman




Befrielsen

så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

Av Tio meter över havet

Två berättelser om Sverige

Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.

I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:

"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.

[...]

Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."

Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.

I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.



Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:

Grey is beautiiful
och gråhet är vår arvedel:
gråhet är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

[...]

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.

Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.

Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?

För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.

Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?

När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.

***

Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.

Den 20 december 1967

"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, psikorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.


Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.




Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.




Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.


Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005