Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.
Pablo Neruda (1904-1973)Pablo Neruda är en av de största. Den här dikten gör tydligt var organisering betyder. Den styrkan skojar man inte bort.
I sina memoarer skriver han "Det har fallit på min lott att lida och kämpa, älska och dikta; jag har tilldelats både segrar och nederlag, känt smaken av både bröd och blod. Vad kan en diktare mer begära? Och alltsammans, från gråten till kyssarna, från ensamheten till folket, fortlever i min diktning, och den har understött min kamp. (...) Min belöning är detta mitt livs stora ögonblick i solen vid den brännande sodagruvan i Lota, då en man kommer upp från sitt hål i bottenschaktet som om han stigit upp från helvetet, med ansiktet förvridet och frätt av det omänskliga arbetet, med ögonen rödsvidande av dammet, och räcker mig sin hårda näve med hela pampans karta i valkarna och vecken, ser på mig med sina brinnande ögon och säger: "Jag har känt dig sedan länge, broder." Detta är min diktnings äremoment: den tröstlösa pampans gruvhål, ur vilket det kommer upp en arbetare som många gånger har hört Chiles vind och mörker och stjärnor säga: "Du är inte ensam, det finns en diktare som tänker på dina smärtor."
Jag gick in i Chiles Kommunistiska Parti den 15 juli 1945."
Salvador Allende & Neruda***
Tio meter över havet har lämnat ett blytungt bidrag till poesiutmaningen. Jag tror jag tidigare skrivit några rader om just gemenskapen som finns i kampen och i ställningstagandet. Anledningen till att hjärtat dunkar extra hårt när jag läser dikter från andra tider och andra platser är för att det är ett uttryck för det band som knyter oss samman. Inte för att orden är fina. Neruda talar till oss från en annan kontinent och en annan tid, men det har skriver har giltighet överallt där kampen pågår. För mig är kampdikten ett sätt att knyta an till vår historia: stolt, värdig och mäktig, men också krokig, komplex och motsägelsefull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar