Jubileum/årsdag

En bloggkamrat uppmärksammar att det idag den 15 februari 2008 är precis fem år sedan de stora antikrigsdemonstrationerna anordnades i protest mot USA:s imperieambitioner och planerna på kriget i Irak.

Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.

Aldrig mera krig.

1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -

Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:

Aldrig mera krig!

2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.

3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:

Aldrig - mera - krig!

Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928

Deklaration.

Av Arnold Ljungdal

Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.

Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.


Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928