Bokrea

Årets bokrea har dragit igång och jag har redan hunnit med en sväng bland bokborden. Bland hyllvärmarna finns det en del intressant att lägga märket till. Jag köpte fyra böcker: Åsa Linderborgs Mig äger ingen (59:-), Karin Boyes Dikter i urval (69:-) samt CH-biografin och Sonnevisamlingen som omtalas nedan.

Hos Akademibokhandeln kan man hitta två politiska biografier om personer med stort intresse för oss till vänster: Werner Schmidts CH Hermansson och Anders Ehnmarks Stad i ljus (båda 89:-). Båda böckerna bör dock läsas med ett kritiskt öga.

Schmidts Hermanssonbiografi är starkt färgad av författarens egna ståndpunkter. Ali Esbati skrev i Flamman när det begav sig att de frenetiskt drivna teserna skymmer sikten, både för den politiska analysen av vänsterrörelsen och för förståelsen av människan CH Hermansson – oupplösligt förenad med och outplånligt bidragande till denna rörelse."

Stad i ljus handlar om Antonio Gramsci [Gramsji]: teoretiker, medgrundare av Italienska kommunistpartiet, medlem av Kominternexekutiven och fängslad av Mussolini ("Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år") under en stor del av sitt liv. Nämnde Linderborg skriver att Ehnmark saknar det som gjorde att fascisterna försökte få Gramscis hjärna att sluta fungera: ett öppet sinne och en knuten näve. En sjuk detalj är för övrigt att Akademibokhandeln kallar Gransci för anarkist [!] i reklambladet.

Mitt främsta tips är, kanske inte helt överraskande, en diktsamling. För ynka 69:- hittar man Göran Sonnevis Dikter i urval. Över 500 sidor av författarens produktion som sträcker sig över drygt fyrtio år. Göran Palm skrev 1974 om Sonnevi att äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn. För Sonnevi skriver i högsta grad explicit politiskt; en snabb genombläddring av Dikter i urval förstärker intrycket av en poet med ett patos.

En av Sonnevies kanske kändaste dikter är den som inleds med meningen Bakom tv'n ändrades ljuset. Den kommer från dikten OM KRIGET I VIETNAM och om ni känner igen meningen är det kanske för att den har fått ge namn åt en diktantologi som tidigare figurerat här på bloggen (red. Göran Greider).



Göran Sonnevi (f. 1939) var tjugofem år gammal när dikten publicerades i BLM år 1965. Vid denna tid var Vietnamnkriget fortfarande fjärran för det flesta och ett ställningstagande för FNL resulterade då i ett bemötande som antagligen påminner om det vi inom den antiimperialistiska Iraksolidariteten möter idag: förakt och misstänkliggörande. I numret efteråt var debatten i full gång och den smittade även av sig på kultursidorna där man diskuterade den politiska poesins roll. Greider kallar dikten en vattendelare, att det efter Sonnevi kom en flod av politisk poesi i den guldålder som varade 10-15 år fram i tiden.


OM KRIGET I VIETNAM

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i - Lund
med omnejd - blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam - han steg
ut eller in i en bil - faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”


Dikten är såklart fantastisk och följs av fler. År 2005 släpptes hans senaste diktsamling Oceanen (som också finns på bokrean) och där fortsätter han i samma spår och följer upp dikten om vietnamkriget:

nya siffror kommer om antalet om antalet döda i kriget i Irak 100.000 döda enligt en undersökning som publiceras i den brittiska tidskriften Lancet
Detta ifrågasätts nu Men jag börjar förstå, att i varje fall storleksordningen
är riktig de döda läggs till de döda Krig läggs till krig Det är mycket vidrigt
Jag fortsätter denna krönika, om också med osäkra siffror Också det virvlar i sin förbländning

Så spring och köp, du kommer knappast att ångra dig!

Båda dikterna finns med i Göran Sonnevi, Dikter i urval av Marie Silkeberg, Albert Bonniers Förlag 2008

Jubileum/årsdag

En bloggkamrat uppmärksammar att det idag den 15 februari 2008 är precis fem år sedan de stora antikrigsdemonstrationerna anordnades i protest mot USA:s imperieambitioner och planerna på kriget i Irak.

Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.

Aldrig mera krig.

1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -

Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:

Aldrig mera krig!

2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.

3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:

Aldrig - mera - krig!

Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928

Poeter mot krig

"en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min"

Ur Krigsvåren 2003, publicerad i Poeter mot krig (2003) och av författaren här.


Hösten 2002 och våren 2003 hördes stöveltrampet i kulissen. Världens mäktigaste millitärmakt USA var fast beslutna om att invadera Irak, till vilket pris som helst. Tolv års saktioner och en halv miljon döda barn räckte inte. Fler skulle dö. Det stod ganska tidigt klart att Bush och hans hejduker skulle gå i krig, no matter what. Argumenten, vare sig de handlade om massförstörelsevapen eller mänskliga rättigheter togs nog aldrig riktigt på allvar, av någon. FN:s säkerhetsråd, som så lydigt inordnade sig i ledet förra gången det begav sig, vägrade denna gång att klubba igenom en krigsresolution, antagligen för att lögnerna denna gång var för uppenbara, för vulgära, för genomskinliga.

För mig och många i min generation har Irakkriget varit en viktigt del i formandet av ett politiskt medvetande. Under våren 2003 var det väldigt enkelt att ta ställning: för eller emot krig; för eller emot USA:s regering, för eller emot Bush. De allra flesta kände instinktivt vad som var rätt och vad som var fel. I de demonstrationer som anordnades över hela världen den 15 februari 2003 tågade människor i miljontals mot kriget. Själv stod jag på Götaplatsen i Göteborg och lyssnade på talen som följde efter tåget. För mig som redan var vänster var det en bekräftelse på att det faktiskt går att göra någonting. Hur liten man än kände sig den dagen så visste vi alla att vi var en del av en större rörelse. Många människor utan intresse för politik - personer som min mamma - upprördes och engagerades.

Krigsvåren 2003 var ett gigantiskt nederlag, men också en stor framgång. Den rörelse som föddes har gett ett avtryck i människors medvetande. Den kamperfarenhet som det innebar lever kvar i förvissningen om att vi faktiskt kan göra det igen.

Tyvärr markerade den 15 februari 2003 inte bara början på slutet för antikrigsrörelsen i Sverige, det var i själv verket både start och målgång (jämför med Vietnamrörelsen). Två,tre, fyra och fem år efteråt finns det fortfarande folk som manifesterar mot kriget, ockupationen och övergreppen, men vi är fruktansvärt få och ensamma.

När kriget bröt ut var som sagt i princip alla emot kriget (borgare och mutade sossepampar räknas inte), det fanns liksom inget sätt, vare sig intelektuellt eller moraliskt, att försvara det. Vad som hänt sedan dess är att den bissarra situationen har infunnit sig där det är vi som är emot ockupationen som måste förklara oss, det är vi som måste komma med svar och alternativ. Hur skevt kan det bli egentligen?

Personligen radikaliserade Irakkriget min antiimperialistiska ståndpunkt och med den övertygelsen om behovet av en rakryggad solidaritet. Kriget tvingade fram ett ställningstagande - denna gång för eller emot motståndet - som i sin tur stimulerade diskussioner och studier. Ett principiellt stöd för allt motstånd mot ockupationsmakten är någon sorts grundbult för all antiimperialistisk politik. Att rygga tillbaka för det väpnade motståndet -fö. det enda som kan driva ut ockupationsmakten - är att kapitulera och krypa tillbaka i sitt skal av pissljummen humanism. Och att moralisera kring självmordsbomber är nästan provocerande när ett folk håller på att mördas inför öppen ridå.




Men det var egentligen inte det här jag hade tänkt ta upp i denna posten. Trots att vårt läge är värre än vi anar så innebar antikrigsmobiliseringarna under 2003 ett stort framsteg. Trots att vi inte lyckades stoppa kriget lärde vi oss en hel del av våra erfarenheter.

Jag undrade i en tidigare post var arbetardikten (eller den politiska dikten) tagit vägen. I kontrast till 1960-talets radikala poesi verkar dagens situation minst sagt deprimerande. Men jag tror att jag får backa några steg från den pessimistiska ståndpunkten jag där intog. Efter att ha sett vilket roll som enskilda poeter såväl som den politiska dikten intog under några korta månader.

Sam Hamill är en amerikansk poet som har varit verksam i över 30 år. I januari 2003 fick han, tillsammans med flera andra poeter, en inbjudan till Vita Huset. Bakom inbjudan stod stod presidenthustrun Laura Bush som haft dessa typer av litteratursammankomster under flera år. Hamill sade senare att han inte direkt gladdes av inbjudan utan att han snarare kände sig illamående. Tanken på att gästa Vita Huset under uppgyggnaden av det orättfärdiga kriget var ingenting som lockade den socialt medvetne poeten. Men istället för att bara tacka nej till inbjudan bestämde sig Hamill att mjölka situationen på allt nyhetsvärde som kunde uppbådas. Han bad 50 poeter att "reconstitute a Poets Against the War movement like the one organized to speak out against the war in Vietnam [...] to speak up for the conscience of our country and lend your names to our petition against this war" genom att skicka honom dikter som han senare skulle ta med sig till Vita Huset. Gensvaret var enormt. Efter fyra dagar hade han fått in bidrag från 1500 poeter. Uppståndelsen ledde till att hemsidan poetsagainstthewar.org startades som en samlingspunkt för poeter som var motståndare mot kriget. När Vita Huset fick nys om projektet sköt man först upp träffen för att sedan ställa in den helt. Den första mars samma år hade totalt 13 000 dikter blivit publicerade på sidan med hjälp av över 25 frivilliga redaktörer och idag finns dikter från hela världen. Helt i enlighet med den ursprungliga tanken så har samtliga dikter överlämnats personligen till kongressledamöter och till lagstiftare i ett otal amerikanska stater. Dessutom till regeringarna i England, Australien, Turkiet, Italien, Frankrike, Tyskland, Indien, Pakistan osv.


Ett annat lysande exempel när poeter ställer sig på barrikaden och invecklar sig i dagspolitikens brännande sociala och internationella frågor kommer från diktantologin 100 Poets Against The War. Det är en antologi med dikter mot kriget som publicerades på nätet i en skriv-ut vänlig version den 27 januari 2003. Det hade då tagit rekordkort tid att sätta ihop den - på en vecka hade man samlat, sorterat och publicerat boken. Poeter från hela världen donerade sina dikter med en uppmaning om att använda dikten som ett politiskt vapen. Veckan efter det släppt man en uppdaterad version och ännu en vecka senare kom den tredje versionen (som finns i pdf-format här). Följande två dikter finns med i samlingen:

Are there children
Av Robert Priest

are there children somewhere
waiting for wounds
eager for the hiss of napalm
in their flesh –
the mutilating thump of shrapnel
do they long for amputation
and disfigurement
incinerate themselves in ovens
eagerly
are there some who try to sense
the focal points of bullets
or who sprawl on bomb grids
hopefully
do they still line up in queues
for noble deaths
i must ask:
are soul and flesh uneasy fusions
longing for the cut –
the bloody leap to ether
are all our words a shibboleth for silence –
a static crackle
to ignite the blood
and detonate the self-corroding
heart
does each man in his own way
plot a pogrom for the species
or are we all, always misled
to war




Waiting for the Marines
Fadel K Jabr Translated from the Arabic original by the poet

Twelve years have passed
And the Iraqis are turning over
Like skewered fish
On the fire of waiting.
The first year of the sanctions
They said: The Arabs will come
They will come with love, flour, and the rights of kinship.
The year passed with its long seasons
The Arabs never came
And sent no explanation for the delay.

The second year of the sanctions
They said: The Muslims will come
They will come with rice, goodness, and the predators’ leftovers
The year passed with its long seasons
The Muslims never came
And sent no explanation for the delay.

The third year of the sanctions
They said: The world will come
They will come with manna, solace, and human rights
The year passed with its long seasons
The world never came
And sent no explanation for the delay.

The fourth year of the sanctions
They said: The Americans will come
They will come with hope, sugar, and warm feelings
The year passed with its long seasons
The Americans never came
And sent no explanation for the delay.

The fifth year of the sanctions
They said: The opposition will come
They will come with victories, water, and air
The year passed with its long seasons
The opposition never came no explanation for the delay.

The sixth year of the sanctions
They said: We will sell whatever is extra
We will be frugal until relief comes
The year passed with its long seasons
The Iraqis sold all unnecessary things
Relief never came
And sent no explanation for the delay.

The seventh year of the sanctions
They said: We will give up our semi-necessities
We will be patient until we get support
The year passed with its long seasons
The support never came
And sent no explanation for the delay.

The eighth year of the sanctions
They said: We will sell some of our organs
We will be strong until the coming of justice
The year passed with its long seasons
Justice never came
And sent no explanation for the delay.

The ninth year of the sanctions
They said: We will sell some of our children
We will sacrifice until the coming of mercy
The year passed with its long seasons
Mercy never came
And sent no explanation for the delay.

The tenth year of the sanctions
They said: We will emigrate
To the wide world of Allah
We will entertain ourselves with hope
Until the coming of the gods’ orders
The Iraqis separated east and west
The year passed with its long seasons
The gods’ orders never came
And sent no explanation for the delay.

The eleventh year of the sanctions
They said: The best thing for us is to die
We will stay settled in our graves
Until the coming of the day of judgement
The year passed with its long seasons
Cancer, tuberculosis, and leukæmia consumed their bodies
The day of judgement never came
And sent no explanation for the delay.

The twelfth year of the sanctions
The Iraqis found nothing to wait for
They said: Now is the time
For the earth’s worms to devour us
They might rescue us from this hell
Where we are turning over like skewered fish.

Det är dikter som bränner hål i pappret de är skrivna på. Det är osäkert hur många som laddade ner och tryckte upp samlingen, tidningen The Times rapporterade att det var i alla fall flera hundra tusen.

Det tredje exemplet jag vill lyfta upp är alla de poesisamlingar som gavs ut mot kriget (här är en lista på några). I Sverige utkom Poeter mot krig (red. Tomas Ekström) där utdraget ur den översta dikten är tagen. Kända namn som Mikael Wiehe, Göran Greider och Thomas Tranströmmer medverkar vid sidan av ännu okända poeter. Samlingen är gavs ut strax att kriget hade avslutats och säger sig vara en protest, inte bara mot Irakkriget, utan kriget i ett bredare perspektiv. Jag har själv faktiskt inte läst den, men ser att den går att beställa hos Yelah.net för 35 kr inklusive frakt [Butiken hos Yelah har stängt, men boken kan köpas lite varstans]

Ovan ser vi flera exempel på hur den politiska dikten, och den politiska diktaren, har tagit steget ut ur den inskränkta litteratursfären och gått rakt in i stridslinjen. Det är glädjande att se vilken roll dessa dikter har spelat; som inspiration för fortsatt kamp, solidaritet och motstånd, som bränsle på hatet mot förtyckare och förbrytelser. Det behövs, ni behövs!