Bönderna och arbetarna

Kamrat Kajsa från Die Genossen skickar en dikt skriven av Artur Lundkvist på temat vi och dom (ett nödvändigt vi och dom). En arbetardikt med en fantastisk avslutning som förtjänar att upprepas:
Men arbetarna, bönderna söker i gryningen sina våta cycklar, sina kalla redskap. De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.

Bönderna och arbetarna

är verkliga som brödet och hammaren,
de nödvändiga människorna som alltid har rätt
men alltid får orätt.
Bönderna
blickar ner i källor där stjärnorna kretsar
och färdas med de gräsklädda hjulen.
Arbetarna betjänar sig av eldar
och känner styrkan av vattnets björn i bur.
Bönderna, arbetarna
vet att dagen inte faller från ovan:
den måste grävas fram ur jorden,
hamras ut ur järnet, skärpas vid slipstenar.
Deras ögon är ljusa av mjölken de dricker,
de luktar av gödsel och rök
så att snuvan flyr,
de är verkliga som gräset och stenarna.
Men de andra är overkliga, frånvarande,
dessa med handskar och långa naglar
och mycket bruk av siffror.
Deras svarta gardiner utestänger morgonen,
de är främmande för mjölken och kolen.
De bor högt ovan marken och spottar ner
i trädkronor.
De seglar i solen med utbredda tidningar,
de diktar inskrifter över sig själva
och formulerar lagar av luft.
De flyger fram på rullskridskor över marmorn
och låter havet bevakas av soldater.
De döljer sig under sina ögonlock
och trycker på knappar i drömmen.
Men arbetarna, bönderna
söker i gryningen sina våta cycklar,
sina kalla redskap.
De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.


Av Artur Lundkvist ur Liv som gräs (1954)

Meta

Majakovskij

satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stabbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna palats:
dikter med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångande ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.


Av Artur Lundkvist (1906-1991)
ur Majakovskij. Ett moln i byxor. FIB:s lyrikklubb Stockholm: 1958