Var är arbetardikten?

Som ni kanske har märkt har det varit dåligt med samtida dikter här på bloggen (med några lysande undantag). Det beror inte på nostalgi eller ett förskönande av fornstora dagar. Ett faktum är att arbetardiktningen (och den politiska dikten i allmänhet) idag upplever en svacka. Den svenska arbetardiktens hittillsvarande guldåldrar inföll i samband med arbetarrörelsens genombrott vid förra seklets början och kring den allmänna samhällsradikaliseringen på 1960-talet. Att urvalet har en slagsida åt dessa perioder har därför sin naturliga förklaring.

Det relativa uppsvinget för arbetarlitteratur som vi idag ser tar sig inte uttryck i poesin utan i romanform, precis som under mellankrigstiden då framstående arbetarförfattare etablerade sig (Moberg, Fridegård, Martinsson osv.).

Björnpoesi tipsar i alla fall om en samtida dikt där något så ovanligt som en dagsaktuell samhällsfråga kombineras med ett explicit ställningstagande. Det är pseudonymen Papillon som står för följande dikt.

En minnesplats för Anna Lindh

Jag ser att Anna Lindh skall hedras
med en egen plats -
hennes minne skall bestå.

För min del är det onödigt.
Jag minns alldeles utmärkt
hur hon förpassade
en asylsökande medmänniska
till tortyrhålorna i Egypten.

Den pinsamma frågan om hur
transporten skulle ordnas
löstes behändigt med hjälp
av slöddret från CIA:s
flygande verksamhet.

Skall det ordnas en minnesplats -
lägg den då på Bromma.

Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.


Jag kommer att tänka på slutstycket i Karl Vennbergs decenniumskifte (1970):

Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet. Då kan själva drömmen
vara som ett isbelagt nattmoln.

Välkommen till 00-talet. Tänk vad en ny guldålder hade kunnat åstadkomma i dagens rövarsamhälle...

Relaterat:
Saknad efter arbete av Susanna Alakoski i Dagens Arbete
Nu är jag trött på tjatet! av Göran Greider i Aftonbladet
Kommer Greiders förstafemma växa upp? av Jesper Weithz i Flamman