Som ni kanske har märkt har det varit dåligt med samtida dikter här på bloggen (med några lysande undantag). Det beror inte på nostalgi eller ett förskönande av fornstora dagar. Ett faktum är att arbetardiktningen (och den politiska dikten i allmänhet) idag upplever en svacka. Den svenska arbetardiktens hittillsvarande guldåldrar inföll i samband med arbetarrörelsens genombrott vid förra seklets början och kring den allmänna samhällsradikaliseringen på 1960-talet. Att urvalet har en slagsida åt dessa perioder har därför sin naturliga förklaring.
Det relativa uppsvinget för arbetarlitteratur som vi idag ser tar sig inte uttryck i poesin utan i romanform, precis som under mellankrigstiden då framstående arbetarförfattare etablerade sig (Moberg, Fridegård, Martinsson osv.).
Björnpoesi tipsar i alla fall om en samtida dikt där något så ovanligt som en dagsaktuell samhällsfråga kombineras med ett explicit ställningstagande. Det är pseudonymen Papillon som står för följande dikt.
En minnesplats för Anna Lindh
Jag ser att Anna Lindh skall hedras
med en egen plats -
hennes minne skall bestå.
För min del är det onödigt.
Jag minns alldeles utmärkt
hur hon förpassade
en asylsökande medmänniska
till tortyrhålorna i Egypten.
Den pinsamma frågan om hur
transporten skulle ordnas
löstes behändigt med hjälp
av slöddret från CIA:s
flygande verksamhet.
Skall det ordnas en minnesplats -
lägg den då på Bromma.
Jag är ibland lättrörd -
men jag gråter inte
på befallning.
Jag kommer att tänka på slutstycket i Karl Vennbergs decenniumskifte (1970):
Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet. Då kan själva drömmen
vara som ett isbelagt nattmoln.
Välkommen till 00-talet. Tänk vad en ny guldålder hade kunnat åstadkomma i dagens rövarsamhälle...
Relaterat:
Saknad efter arbete av Susanna Alakoski i Dagens Arbete
Nu är jag trött på tjatet! av Göran Greider i Aftonbladet
Kommer Greiders förstafemma växa upp? av Jesper Weithz i Flamman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att du har rätt, men kan det kanske också vara så att vi under tidigare "poetiska stortider" hade bättre redskap för att lyfta fram våra författare? Förlag och tidningar till exempel. Dessutom, om man kollar på poetryslam scenen idag så kryllar det av politiskdikt, dock inte av arbetardikt.
Både i samband med utbrottet av Irak-kriget och efter demonstrationerna i Göteborg 2001 gavs det ut poesiantologier kopplade till dessa teman, med enbart svenska författare. Så den politiska dikten lever, men du har ju rätt i din fråga; var kan hitta arbetardiktningen?
Den politiska diktningen finns absolut där, men den når sällan bortom de innersta kretsarna. Ta Vennbergs dikt tex, den gav upphov till en stor debatt när den publicerades i Aftonbladet. När hände något liknande sist?
Jag tror dock att det är fruktlöst att peka finger mot den ena eller andra och dela ut skuld; den politiska diktningen motsvarar en underliggande rörelse i samhället. Arbetarrörelsens relativa styrka ligger som en sorts resonansbotten för den politisk dikten. Men det politiska uppsvinget kommer med nödvändighet och med det det kulturella (om detta läs Magnus Granberg i senaste SocialistiskDebatt där han skriver väldigt bra om strejkvågor). Frågan är vad vi gör i väntan på revolutionen.
Skicka en kommentar