Arbetaridealet I

Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.

Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.

Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?

Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.



En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:

"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.

Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."

Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.

Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.

När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.

När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.

Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.