Arbetare

Av Elmer Diktonius

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m. över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansiktet grinande
i röda vintersolljuset.
Gudar? filmartister? profeter
som gör nya underverk
för moderna biblar? –
nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.


Fler än en gång har jag hamnat i diskussioner kring klass och klassbegreppet. I samband med fackliga konflikter eller i tider då nya avtal ska skrivas och de ekonomiska gudarna skriker ut hur oansvariga arbetarna är som kräver högre löner (det hotar ju samhällsekonomin) får jag höra någon som säger nåt i stil med varför ska gruvarbetarna klaga, de tjänar ju skitbra med pengar! Personer som säger så skulle själv aldrig någonsin kunna tänka sig att ta ett kroppsarbete och har föräldrar som spenderat sitt liv på ett kontor. En god vän till mig, som på nära håll har sett hur det hjärnlösa slavandet i en fabrik kan bryta ner en människa, brukar då ställa en enkel fråga: när såg du senast en snickare uppe på en ställning som är över 55 år gammal? Tystnaden brukar vara kompakt, klassföraktet pyser fram.

Själv kan jag relatera till Arbetare på ett väldigt personligt plan. Såväl min far som min farfar var plåtslagare (min farfars fars yrke känner jag inte). Kanske, om saker och ting skulle tett sig annorlunda, hade det varit jag som stått på ett isigt tak, 50 meter över jorden.

Arbetarna, på byggställningar, i gruvorna, på fabrikerna, på sjukhusen, på dagiset. De har förtjänat varenda krona som de får i lön. Den som påstår något annat bör nog bege sig upp på byggnadsställningen för en dos av det vi kallar verkligheten.

Tipstack till Björnpoesi!













Elmer Diktonius 1896-1961. Finlandssvensk författare