Till mitt förbund

Nyss hemkommen från en kongress överväldigas jag ännu en gång av den värme, gemenskap och glädje som mina kamrater ger mig. Vissa är gamla betrodda, andra är nya bekantskaper. Där finns retorikern, organisatören, teoretikern, arbetshästen, agitatorn, fixaren, stadgenörden, ironikern, cynikern, radikalisten, den brinnande revolutionären, den eftertänksamma, den trofasta, veteranen, ordvrängaren, konspiratorn... alla finns de där och alla är de mina kamrater. Det går inte att ta miste att ta miste på kraften i en kollektiv vilja, att när du du sträcker ut en hand finns det något som fattar den.

Det är med våra kamrater vi går skuldra vid skuldra, beslutsamma och kampvilliga. Men det är också vid en kamrats axel vi kan luta oss och säga "jag mår skit". Det är tillsammans vi kämpar och det är tillsammans vi vinner. Inte alltid, kanske inte ens särskilt ofta. Men när min kamrat med ett leende på läpparna berättar om de 3000 utdelade flygbladen som resulterade i en ny medlem känner jag bara kärlek. Vetskapen om att tillsammans kan vi göra vad som helst.

Men också svaret på mailen: "Ta den tid du behöver för att komma tillbaka. Kamrater är vi i vått och torrt. Säg till om du behöver hjälp så fixar vi det". Eller "sitt inte ensam, hör av dig så hittar vi på något. Du kan alltid ringa". Eller "behöver du låna till hyran?". Tillsammans är vi inte bara starka, vi kan också vara svaga och små. När livet ger dig en örfil och du inte pallar vända andra kinden till finns det någon där.

Pablo Neruda har skrivit en dikt som jag tidigare haft med på bloggen och detta känns som ett bra tillfälle att läsa den igen:

Till mitt parti

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.

---

Det är i stunder som dessa som min hjärtat klappar lite extra hårt. Tillsammans, tillsammans...