2008

Nytt år, nya tag.

Jag har stora förhoppningar på 2008, tror det kan bli det bästa året på väldigt länge. Försöker i alla fall intala mig det. Det finns mycket att göra och idag är jag på ett bra mycket bättre ställe än för ett eller två år sedan. Klokare, smartare, snyggare (nåja..). Kom igen bara!




Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.
I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna.

Ur För full hals av Vladimir Majakovskij


Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur I fiendeland av Ture Nerman

Mitt liv för mitt land

Av Ture Nerman

Mitt liv för mitt land – var det så ni sa?
Mitt liv för mitt land – om ni sjunger bra!
För bolagens land och för bankernas land,
för landet av brännvin och jobbarband,
från en bit av en karta från Skånes strand
och till Lapplands fjäll – var det så det va?
Karl XII:s land
och Hedins – ja, som sagt, om ni sjunger bra!

Mitt liv för mitt land – vad har jag för land?
Jag ägde en gång en skog och en strand,
där jag stultade kring och lekte och log
och trodde på sagor som aldrig dog.
Ett bolag har huggit min barndoms skog,
en fabrik står svart över hemmets strand,
och min faders plog
den är skrot, och mull är min moders hand.

Mitt liv för mitt land – ånej, ånej!
För en furste skulle jag offra mig,
för fattighushöst efter livslångt slit
och för Luthers katkes och tullar och sprit,
för en löjtnantspojk och en fanduksbit –
som en slav, en betjänt, en köpt lakej,
för en trustkungs profit –
Nej, mitt blod är för gott, jag betackar mig!

Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916

I fiendeland

Av Ture Nerman

Till dig som lever om tusen år
I en jusare, bättre tid än vår!

Du får ej tro, det var folkens fel.
De kunde ej häjda makternas spel.

Du får inte döma oss allt för hårt
För det hävdernas mörkaste blad som blev vårt.

Sammy, som sover i Yperns sand –
Det är sant, två män dött för hans hand.

Men han hade en flicka han gett sin tro.
Går en mördares drömmar till hem och bo?

Herrman, som bor i Vogesernas mull,
har sänt fem fransmän till dödens tull.

Men han gick till striden, som Tyskland stred,
från en halvskriven bok om ”Evig fred”.

Nikolaj sitter tokig på hospital.
Tre tyska mödrar har han jort kval.

Men han kysste i tårar i Tomsk när han for
en ensam och vithårig sjuk gammal mor.

Dessa mördande män från Don och Marne,
för fem år sen var de lekande barn.

Du broder i jusare, sällare tid,
döm blitt, döm milt vårt vanvetts strid!

Vi hatade ej, vi ville ej ha mord.
Man sövde vår själ med falska ord.

Man krävde liv och man krävde lem
i namn av det käraste: härd och hem.

Man hetsade oss till helvetes brand
Man läran om hat och om fosterland.

Du som lever i fjärran om tusen år
och läser de ord här skrivna står,

de dikter jag sitter och samlar här,
medan tåget mej åter mot Norden bär:

Till dej är de skrivna, till dej ha de gått
i ångest och skam för min samtids brott.

Det vintras på nytt. Den vintern blir lång.
Men jag vet, att det töar en vår en gång.

Såren ska gapa i långa år.
Men en gång gror dock samman det jupast sår.

Vi har lidigt nog. Döm ej allt för hårt
det hävdernas mörkaste blad som blev vårt!

ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916

På antikvariatet på St Petri Kyrkogata i Lund, strax mittemot Stadsbiblioteket hittar jag Nermans diktsamling. En liten men omsorgsfullt inbunden bok : läderpärmen med titeln och författare tryckt i guld säger mig att förhållandet till böcker har ändrats över åren. I fiendeland, tryck mitt under brinnande krig 1916 har undertiteln ”dikter till det första världskriget”. En sober och anspråkslös typografi, tryckt på gulnade sidor, 35 kr – sänkt från 150. Han talar till oss från en annan tid, om inte tusen år borta så i alla fall nittio. Han vill förklara, ställa saker till rätta, berätta för oss. Och genom dikten gör han just det, från en plats långt borta.

Länge har dikten funnits med i arbetarrörelsen. Dikten sätter ord på kampen, på hoppet, på viljan. På segern och på förlusten, på visionen och på det vardagliga slitet. Dikten sätter ord på det allmänna, det som formats genom gemensamma erfarenheter. Författaren inpräntar såväl sig själv, sin tid och sin rörelse i dikten och, när det blir bra, lyckas fånga essensen, kärnan i en företeelse eller ett uttryck. Dikten för oss över kontinenter, genom tid som varit och korsar alla språkbarriärer. Den finns för att berätta något för kommande generationer, som för Nerman, och för att lära något om det som varit, som för mig.

Arbetets och kampens dikter har betytt mycket för mig. I den finner jag vår historia och vårt arv, ögonblick av stolthet och förbittring. Men dikterna har inte kommit till mig serverade på ett fat, nej, tvärtom har jag kämpat för att hitta varenda en av dem. Och jag letar fortfarande. På en hylla i antikvariat hittade jag en lite bok med en stor skatt, hur många sådana finns det därute?

Syftet med denna bloggen är att hitta de där dikterna, att återupptäcka arbetarrörelsens arv. För vissa kommer det att vara gammal skåpmat, för andra kommer de förhoppningsvis ge en inblick i det som varit och det som kommer. Jag vill samla dikter från hela rörelsen, bortom och över parti och strömningar. Med dikterna vill jag också samla det förhållande vi har till dikterna, vad det betyder för var och en. Jag hoppas att jag inte behöver göra jobbet själv, utan att det ska utvecklas till en kollektiv process där många erfarenheter samlas på ett ställe. Kanske kan vi en dag skicka det vidare till någon som lever om åter tusen år i en bra mycket ljusare tid.

I inledningen till ”I fiendeland” står ett kort citat av Heinrich Heine tryckt: Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.

Det får avsluta detta första inlägget, med löftet om att fler är på väg. Trevlig läsning!