Poesiutmaningen

Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten.

"Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht. Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.

Brecht lyckas ofta träffa precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.

Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."


Till en kamrat
av Bertolt Brecht

Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre
Du är förbi förmår i
nte mer
utmattad
orkar inte längre

Du har giltigt förfall säger du
Man kan inte kräva mer av dig
Orkar du inte längre blir du liggande
Ingen kommer till dig och säger:
Det har varit revolution!
Fabrikerna väntar på dig!
Varför skulle det ha varit revolution?

När du dör begravs du
Oavsett vems skulden är
när du inte orkar kämpa går du under
Du säger att du hoppades allt för länge
Orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?
Men så är det inte
Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det,
att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

Nitlotten

På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:

"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.

Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."

Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.

Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.

Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:

"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:

Nitlotten

När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Författade av Aspes.

(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).

Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.

Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.

Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:

"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"

Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!

Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.

Två berättelser om Sverige

Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.

I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:

"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.

[...]

Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."

Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.

I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.



Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:

Grey is beautiiful
och gråhet är vår arvedel:
gråhet är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

[...]

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.

Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.

Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?

För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.

Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?

När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.

***

Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.

Den 20 december 1967

"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, psikorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.


Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.




Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.




Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.


Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005

Adelante

Hay hombres que luchan un día y son buenos.
Hay otros que luchan un año y son mejores.
Hay quienes que luchan muchos años y son muy buenos.
Pero hay los que luchan toda la vida: esos son los imprescindibles.

Vi valde handlingen

Frihet och Framsteg lämnar sitt bidrag till Poesiutmaningen! Jag tycker att den är så bra att den får avsluta året som gått och samtidigt utgöra en påminnelse under året som kommer.

Gott nytt år allesammans!
/Fiendeland

***

"När jag häromåret satt och grottade i gamla arkiv, för att forska om vårt partis historia sprang jag på Ragnar Jändels prolog som lästes upp för delegaterna på Svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiets konstituerande kongress våren 1917. Jag skrev av den, och sparade, då för att jag tänkte att man förmodligen skulle kunna få användning av den i något sammanhang. Och för varje gång jag läser den, känner jag starkare och starkare för den. Hyllningen till vårt parti, vår rörelse och alla de människor som utgör och utgjort den. Jag vet inte vad den heter exakt, i kongressboken från kongressen har den bara överskriften "Prolog". Och det är därifrån jag skrivit av den. Här är dikten:"


Väl mött, kamrater, som komma till bragdernas brinnande år,
ni alla som stritt för och siat om upprorets resande vår!
Väl mött till de enade kämparnas ting – ett ting där det är oss fritt,
att giva det svarta sitt rätta namn och kalla det vita för vitt.

Vi äro den röda fylkingens smädade kvinnor och män,
därför att löftet vi gav en gång för oss är detsamma än.
Vi stodo där stenarna regnade mest och det var vårt största fel,
att efter orden vi krävde handlingen full och hel!

Minnets hyllning åt alla dem som grånat i kämparnas led,
dem som ärligt ha gett sin eld men svalnat och brunnit ned!
Men dagens hyllning, till dagens män, åt handlingens män som bär,
frihetens fana med säker hand till frihetens brinnande här!

Var vi för snabba och ljöd rösten för trotsig och vred,
för att vi längre skulle få stå kvar i de tröttas led,
- väl! – så äro vi starka nog att smida en egen ring,
enade nog för att samlas idag, hit till eget ting!

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd,
svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför en värld i brand frälsningens vårhögtid
- utanför väntar historiens största och stoltaste strid.

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt,
vänner i helig förvissning om att landet vi drömt om blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk,
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtappade folk.

Jämlikhet, frihet och broderskap vinner – de äro där,
stjärnorna som skola lysa upp ”splittrarnas” enade här!
Giv att de alltid lysa klart ner över våra slag,
så som de lyst oss i gångna år och så som de lysa idag!

Sjörövar-Jenny

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957



Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me




Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****

På tal om August Strindberg

Har precis sett första delen i SVT:s julserie August med valda delar av släkten. Intrycket är blandat, den var inte så bra som den hade kunnat vara, scenografin var rent förskräcklig, skrattretande.

Någon sade efter programmet att det var ju lite mycket med socialism och sådär. Jodå.

Jag har själv inte läst Strindberg (note to self: skärp dig om du inte vill bli avslöjad av den bokläsande klassen), dock med ett lysande undantag: Liten katekes för underklassen (skriven 1884 eller 1885). En fantastisk, fantastisk liten skrift som du läser igenom på tio minuter (finns här i pdf). Do it! Några meningar nämndes i programmet. Jag klipper in valda delar nedan:


Ur Liten katekes för underklassen
Av August Strindberg

Vad är överklass?
De tärande, de styrande.

Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det. Jämför de kungliga personernas ideliga jaktpartier , baler, resor och andra förlustelser.

Vad är underklass?
De närande, de styrda.

De som med sina händer frambringar mat, kläder, bostäder och bränsle är de arbetande, de närande.

Vilka medel begagnar överklassen för att hålla underklassen under sig?
Religion, Politik, Lagar, Vetenskaper, Konster och Moral.

Alla dessa konster har utvecklat sig ur mer eller mindre articifiella behov, men i det hela under överklassens kontroll och i syfte att gagna och stadsfästa dess makt.

*

Vad är politik?
Statskonst, eller överklassens konst att hålla underklassen under sig. Med politik menas även bedrägligt förfarande.

Vilka medel har underklassen att bevaka sina intressen genemot överklassen?
Rösträtt, där den finns.

Har den inga andra medel?
Revolution.

När är revolutionen laglig?
När den lyckas.

*

Vad är lagar?
Överklassens uppfinningar för att på laglig väg hålla underklassen under sig.

Har överklassen skrivit lagarna?
Jaa!

I sitt intresse mot underklassen?
Ja, naturligtvis!

*

Vad är ekonomi?
En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.

*

Vad är filosofi?
Ett sökande efter sanningen.

Hur kan då filosofin vara överklassens vän?
Jo, överklassen betalar filosoferna för att de endast skall upptäcka beghagliga sanningar.

Om några obehagliga upptäcks då?
Så kallas de för lögner, och filosofen betalas inte.

***

Och så vidare. Läs, läs, läs. Ett asgarv från 1800-talet som räcker väl in i det tjugoförsta århundradet.

A working class hero is something to be
August Strindberg (1849-1912)

Den deliberativa demokratens våta dröm

Hos Röda Raketer hittar jag en fantastisk kuplett skriven av Gustav Johansson (som tidigare funnits med på bloggen).

Klara strupen, gesäller!
Sjung om demokratin
en klang- och jubel- och solskenssång
så rörande och fin.
Alla tongångar skvallrar
om vårt demokratiska nit.
Det är så stämman dallrar
en verkligt känslig bit.

Säg, varför ska klasserna kivas?
I folkhemmet bör dom väl trivas.
Lyss till mitt rop:
slå er ihop
hand i hand!
Det är fattigt och trist för dom flesta
men tyder man allt till det bästa,
så går proletärn
och mångmiljonärn
hand i hand.

Fantastisk rolig och träffande. Läs fortsättningen! En annan blogg, som likt Röda Raketer ägnar sig åt folkbildning 2.0, skrev för inte så länge sedan ett inlägg som tangerade andemeningen i Johanssons dikt. Politics and Philosophy skriver:

"[...] Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen."

Också är rekomenderar jag fortsatt läsning och att ni gör som jag, lägg ett bokmärke och följ även framöver.

Kampen är inte lätt

Av Bertholt Brecht

Du säger att du hoppades
allt för länge
orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen var lätt?

Så är det inte

Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det
att om vi inte kan åstadkomma
det omöjliga är vi förlorade

Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast!

Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

***

Jag går i en studiecirkel. Vi är åtta personer som har hållit på i tre månader nu, tre gånger i månaden, måndagar kl. 18.30. Kapitalet ska knäckas, ta den tid det tar (framåt industrisemestern beräknar vi gå i mål). En av deltagarna i cirkeln, som dessutom är en god vän och kamrat, säger om cirkeln att det är att ta tillbaka människovärdet, bit för bit, som ständigt tas ifrån en i detta samhället. Visst är det så. Teori och praktik. Han är klok. Knappt torr bakom öronen första gången jag träffade honom, men med ett glödande patos, ett gigantiskt driv och en klokhet som är få förunnade.

Ibland är det tungt. Ibland tappar jag lusten totalt. Arbete, studier, engagemang, organisera. Tid, tid, tid, aldrig har man tid. Ibland får jag intrycket av att min rumskamrat är svartsjuk på politiken som tar all den tid där vanliga människor hade suttit framför tv:n och kollat på säsong två av Heroes. Tankar som rör sig i huvudet: Sliter jag ut mig själv? Går jag i i väggen igen? Tjänar det något till?

Luther sitter på axeln och har sitt svar klart. Men jag lyssnar inte på honom. Han vet inte vad han snackar om.



Nej, kampen är inte lätt. Jag skulle kunna ta mig upp i detta samhället och få ett bra jobb och tjäna en jävla massa pengar, det vet jag, men det skulle inte betyda någonting. Så sant, Stefan! Vi får inte bli trötta. Kampen är inte lätt, men utan kampen skulle ingenting vara någonting värt.

Var landar vi? På fötterna, på offensiven, ständigt på offensiven. Vi jobbar och sliter och kämpar och kanske en dag kan vi säga att vi gjort någonting här i världen.

Motoffensiven

En del inom rörelsen har svårt att relatera till tidigare generationers kamp. De förstår inte hur man kan sjunga Warsawjanka på årsmötet och tycker att arbetardikter från förra seklets början är hopplöst omoderna. Jag är inte en av dem, tvärtom. Jag tror att vi i arbetarrörelsens kulturarv finner broar till tidigare generationer, där finns gemenskapen och sammanhållningen som härdats genom kampen. Där kan vi hämta inspiration till att kämpa igen och igen och igen.

På Tio meter över havet läser jag ett stycke som är så bra att jag är så fräck att jag publicerar det i sin helhet här:

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där

trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka

för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven

bara vänta och se


än är inte sista ordet sagt

***

Dikterna om arbete och kamp är inga döda ord skrivna på gulnande papper. De är uttryck för samma kamp - nu som då.

Ge dom jävlarna på käften.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte

Av Håkan Boström

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte.
där klasskampen för första gången
visade sig i terminsavgifter
och där den från början knappa
procenten av arbetarbarn
årligen reducerades.

Dett är anteckningar
där klasstillhörigheten
redan tidigt uppenbarades.
Anteckningar
där barnet skulle svälja förtreten
och lära sig ett yrke.
"Ty det du en gång
lärt dig med dina händer,
kan ingen ta ifrån dig.
Det sitter bättre än boklig bildning."


Detta är anteckningar,
framsprungna utan tanke
på den tidlösa oändligheten
men bundna i sin tillhörighet
till alla som inte rår över sin tid.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte
bundet till en rörelse
som ständigt för kampen vidare.
Där vi reser oss,
säger vårt ord
och kan gå.
Bundna men icke livegna.


Detta är anteckningar från de tystas protokollförda möte.
Den som existerar, som enbart finns.
Så är dessa anteckningar mötesförda protokoll
för alla dem som
förlorar sin möjlighet
att leva
genom att satsa sin arbetsförmåga.
De som satsat sitt liv
och vunnit sin värkbrutna kropp
i förhopningen att överleva.

Detta är anteckningar,
mötesförda som
de förnekade generationernas skyldigheter,
för de kommande generationernas rättigheter.

Anteckningar,
vars giltighet alltid måste ifrågasättas.

Anteckningar,
skrivna för dem
som aldrig läser några dikter om näckrosbollar
och själens vandringar i tysta mörkret.
Anteckningar,
för dem där dikt
betyder en novell i Hemmets Veckotidning
och verkligheten
att köttfärsen stigit
35 öre kilot i Konsum.

Det är för de tysta dessa sånger skrivits.
De som existerar,
bundna men icke livegna.
För dem som kan säga sitt ord och gå,
utan tanke på den oändliga tidlösheten.


Ur Arbetets Ansikten - Arbetardikt i Sverige under ett sekel Lars Furuland (red.) En bok för alla, 1998

Mitt liv för mitt land

Av Ture Nerman

Mitt liv för mitt land – var det så ni sa?
Mitt liv för mitt land – om ni sjunger bra!
För bolagens land och för bankernas land,
för landet av brännvin och jobbarband,
från en bit av en karta från Skånes strand
och till Lapplands fjäll – var det så det va?
Karl XII:s land
och Hedins – ja, som sagt, om ni sjunger bra!

Mitt liv för mitt land – vad har jag för land?
Jag ägde en gång en skog och en strand,
där jag stultade kring och lekte och log
och trodde på sagor som aldrig dog.
Ett bolag har huggit min barndoms skog,
en fabrik står svart över hemmets strand,
och min faders plog
den är skrot, och mull är min moders hand.

Mitt liv för mitt land – ånej, ånej!
För en furste skulle jag offra mig,
för fattighushöst efter livslångt slit
och för Luthers katkes och tullar och sprit,
för en löjtnantspojk och en fanduksbit –
som en slav, en betjänt, en köpt lakej,
för en trustkungs profit –
Nej, mitt blod är för gott, jag betackar mig!

Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916