Murambatsvina is coming to town

På tal om en notis (Kim Möller skriver kort om den).



Natthärberget

Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.

Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.

Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!

Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.

Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998


* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...

Poesiutmaningen

Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten.

"Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht. Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.

Brecht lyckas ofta träffa precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.

Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."


Till en kamrat
av Bertolt Brecht

Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre
Du är förbi förmår i
nte mer
utmattad
orkar inte längre

Du har giltigt förfall säger du
Man kan inte kräva mer av dig
Orkar du inte längre blir du liggande
Ingen kommer till dig och säger:
Det har varit revolution!
Fabrikerna väntar på dig!
Varför skulle det ha varit revolution?

När du dör begravs du
Oavsett vems skulden är
när du inte orkar kämpa går du under
Du säger att du hoppades allt för länge
Orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?
Men så är det inte
Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det,
att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

Till dem som ska komma efter oss

Jag publicerar här ännu en av Brechts dikter. Till dem som ska komma efter oss är skriven i mitten av det mörka 1930-talet där det kommande kriget hängde som en billa över Europas öde och fascismens människoförakt kidnappade kontinenten. Föurutom avslutningen är det ett par passager som fastnar:

Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

En karaktäristik av Brecht och alla de i hans generation som deltog i den heroiska och djupt tragiska kampen mot fascismen i Tyskland, Spanien, Italien osv. Ord som etsar sig fast.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.

Så sant. Here it is.


Till dem som ska komma efter oss
Av Bertholt Brecht

1.

I sanning: jag lever i onda tider!
Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken
på sinnets hårdhet. Om någon skrattar
så visar det att han inte har hört
den skrämmande nyheten.

Vad är det för tider säg
när ett samtal om träd nästan är ett brott
därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar!
Mannen som går där så tryggt över gatan -
kan det vara så att han inte är anträffbar
för sina vänner i nöd?

Själv har jag ju ännu bröd för dagen.
Men tro mig: det är en tillfällighet. Inget
av det som jag gör berättigar mig att äta mig mätt.
Av en slump har jag blivit skonad. (Om turen sviker
är det ute med mig.)

De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
brödet jag äter är stulet från en som svälter
och glaset jag dricker ur slits från den törstiges mun?
Och ändå äter jag och dricker.


Också jag skulle gärna vara vis.
I gamla böcker står det vad vishet är:
att dra sig tillbaka från världens kiv och leva
sin korta tid utan fruktan.
Att avstå från våld,
att vedergälla ont med gott,
att inte sträva efter att tillfredställa sina begär:
allt det är krav som ställs på den vise
och inget av dem är jag i stånd att uppfylla!
I sanning, jag lever i onda tider!

2.

Till städerna kom jag i oordningens tid
när hungersnöd rådde.
Till människorna kom jag i upprorens tid
och jag slöt mig till dem som gjorde uppror.
Så förgick min tid
som givits mig på jorden.

Min mat åt jag i avbrotten mellan striderna.
Om nätterna sov jag i sällskap med mördare.
Älskog övade jag som det föll sig
och på naturen såg jag med otålighet.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde ut i förvildningens träsk.
Mina ord väckte slaktarens misshag.
Mycket förmådde jag inte: dock var det mitt hopp
att de maktägande utan mig skulle ha suttit säkrare.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.

Min kraft var ringa, målet
låg alltför långt borta.
Och fast jag tydigen kunde se det
var utsikterna att nå det små.
Så förgicks min tid
som givits mig på jorden.



3.

Ni som sen vi förgåtts
kommer att dyka upp ur djupet
tänk
innan ni dömer över oss
också på den onda tid
som ni sluppit undan.

Hur ofta tvangs vi inte att fly från land till land
vandrande genom klassernas krig i misströstan
därför att vi såg orättfärdigheten kring oss
min inget uppror.

Ändå vet vi ju:
också hatet mot orätten
förvrider ansiktsdragen.
Också förbittringen över onskan
gör rösten gäll.
Ack, vi som ville bereda väg för godheten
visste själva inte vad godhet är.
Ni dock som fötts i en tid
när människan blivit människa till stöd
tänk på oss med
misskund.

ur Bertholt Brecht Dikter 1918-1956 i tolkning av Arnold Ljungdal. Bonniers. Stockholm: 1964

Adelante

Hay hombres que luchan un día y son buenos.
Hay otros que luchan un año y son mejores.
Hay quienes que luchan muchos años y son muy buenos.
Pero hay los que luchan toda la vida: esos son los imprescindibles.

Sjörövar-Jenny

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957



Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me




Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****

En revolutionär poesikanon

These Exiled Years svarar på poesiutmaningen i stor stil: inte mindre än tre dikter levererar han på sin blogg. Ett utdrag ur Majakovskijs Ett moln i byxor, Brechts Lärandets lov (jag trodde att valet skulle falla på något från exilen!) och Dan Anderssons Milrök I.

Jag saxar helt enkelt in inlägget in extento.

***

"Vilken dikt har inspirerat eller berört mig? Ingen lätt fråga att besvara, helt enkelt eftersom det finns så oerhört många. Jag ska begränsa mig till tre poeter som betytt mycket för mig som poesiälskare och politisk aktivist.

Den förste och självskrivne är naturligtvis Vladimir Majakovskij. Frågan är bara vilken dikt jag ska välja? Fiendeland har redan publicerat den fantastiska "150 000 000" (Nu viker snöstormens vitgardister!). Vid Vänsterpartiets 90-årsfirande i Uppsala hade jag nöjet att få deklamera "För full hals". Slutligen väljer jag ändå ett stycke ur "Ett moln i byxor" som jag tycker fångar Majakovskijs rödglödgade (sovjetknasterröda för att citera poeten själv) revolutionära vrede och himlastormande energi:

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en kniv, en bomb eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!

Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!

"om ni vill/kan jag uppträda lungt och belevat/ -inte en karl utan ett moln i byxor"

Jag tror för övrigt att det är från detta stycke som jag hämtat mitt ofta använda uttryck "våra höga herrar". Bra poesi ska ge oss ord och etiketter att sätta på våra tankar.

Nästa poetval blir också rätt förutsägbart för en marxistisk poesiläsare. Det är Brecht (naturligtvis) och av honom har jag valt "Lärandets lov". Den här dikten talar till mig inte bara som kommunist utan också som en vänsterintellektuell (förhoppningsvis) och vänsterakademiker verksam inom skolan. Jag har förövrigt läst den här dikten för en årskull studenter när jag var elevrådsordförande på gymnasiet.

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Alfabetisering a la Misión Robinson (Venezuela)

Den sista diktaren är kanske inte lika självklar i en marxists poesikanon, det är nämligen ingen mindre än Dan Andersson. Men för mig, som för väldigt många andra, så var det Dan Andersson som i de tidiga tonåren väckte intresset för poesi. I en viss ålder bör man läsa Dan Andersson om man ska bli riktigt riktig som människa. Vissa kan nog mena att man sedan lägger bort hans dikter för andra, mer vuxna poeter. I sådana fall vill inte jag bli stor.

Dan Andersson tillhör inte de mest politiska bland de svenska arbetarförfattarna (även om han har agitatoriska dikter, läs t ex "Till dem som tänkte tanken om borgargardet") utan hans författarskap präglas av naturskildringar och existentiella/religiösa grubblerier. Ändå har hans dikter en politisk och social klangbotten. Fattigdomen, eländet, stoltheten, ja alla erfarenheter hos den klass han kom från finns alltid närvarande.

Denna dikt, "Milrök I", som jag så att säga "återfann" efter att ha lyssnat på Sofia Karlssons underbara inspelning på skivan "Visor från vinden", skrevs kanske inte som en politisk dikt. Men det hindrar ju verkligen inte att man läser den politiskt.

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Dan Andersson (1888-1920)

Ur Tyska Marginalia 1938

Av Bertholt Brecht

DE UTSVULTNAS BRÖD HAR TAGIT SLUT

Kött känner man inte längre till. Förgäves
har folket svettats.
Lagerkransarna är torra.
Rök stiger mot himlen
från ammunitionsfabrikerna.

ARBETARNA SKRIKER EFTER BRÖD

Köpmännen skriker efter marknader.
Händerna som vilar i skötet rör sig.
De gör granater.

DE MÄKTIGA SÄGER:

Fred och krig
Vävs inte av samma tyg.
Men deras fred och krig
är som vind och storm.

Kriget växer fram ur deras fred
som sonen ur modern
och bär
deras rysliga drag.

Deras krig dödar
vad deras fred
lämnat kvar.

PÅ VÄGGEN STOD DET MED KRITA:

De vill ha krig.
Den som skriver det
har redan stupat.

KONSTRUKTÖRERNA SITTER BÖJDA

över sina ritningar.
En felaktig siffra, och fiendens städer
förblir oförstörda.

GENERAL, DIN TANK ÄR EN STARK VAGN
Den bryter ned skogar och smular sönder människor.
Men den har ett fel:
Den behöver en chaufför.

General, ditt bombplan är starkt.
Det flyger snabbare är stormen och bär mer än elefanten.

Men det har ett fel:
Det behöver en montör.

General, människan är mycket användbar.
Hon kan flyga, och hon kan döda.
Men hon har ett fel:
Hon kan tänka.

ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

Kampen är inte lätt

Av Bertholt Brecht

Du säger att du hoppades
allt för länge
orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen var lätt?

Så är det inte

Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det
att om vi inte kan åstadkomma
det omöjliga är vi förlorade

Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast!

Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

***

Jag går i en studiecirkel. Vi är åtta personer som har hållit på i tre månader nu, tre gånger i månaden, måndagar kl. 18.30. Kapitalet ska knäckas, ta den tid det tar (framåt industrisemestern beräknar vi gå i mål). En av deltagarna i cirkeln, som dessutom är en god vän och kamrat, säger om cirkeln att det är att ta tillbaka människovärdet, bit för bit, som ständigt tas ifrån en i detta samhället. Visst är det så. Teori och praktik. Han är klok. Knappt torr bakom öronen första gången jag träffade honom, men med ett glödande patos, ett gigantiskt driv och en klokhet som är få förunnade.

Ibland är det tungt. Ibland tappar jag lusten totalt. Arbete, studier, engagemang, organisera. Tid, tid, tid, aldrig har man tid. Ibland får jag intrycket av att min rumskamrat är svartsjuk på politiken som tar all den tid där vanliga människor hade suttit framför tv:n och kollat på säsong två av Heroes. Tankar som rör sig i huvudet: Sliter jag ut mig själv? Går jag i i väggen igen? Tjänar det något till?

Luther sitter på axeln och har sitt svar klart. Men jag lyssnar inte på honom. Han vet inte vad han snackar om.



Nej, kampen är inte lätt. Jag skulle kunna ta mig upp i detta samhället och få ett bra jobb och tjäna en jävla massa pengar, det vet jag, men det skulle inte betyda någonting. Så sant, Stefan! Vi får inte bli trötta. Kampen är inte lätt, men utan kampen skulle ingenting vara någonting värt.

Var landar vi? På fötterna, på offensiven, ständigt på offensiven. Vi jobbar och sliter och kämpar och kanske en dag kan vi säga att vi gjort någonting här i världen.

Tankar om landslyktens varktighet

Av Bertholt Brecht

1.
Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder imorgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.
Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!


ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

Morgondagens segrare

Av Bertholt Brecht

Orätten skrider i dag fram med taktfasta steg.
Förtryckarna inrättar sig för tiotusen år
och våldet försäkrar: så som det är, förblir det.
Ingen röst ljuder utom de härskandes röst,
och på torget säger utsugarna: Nu först är det vår tur!
Men bland de förtryckta finns många som säger:
Vad vi vill får vi inte.

Men den som ännu lever skall inte säga aldrig.
Det säkra är inte säkert
och som det är förblir det inte.
När de mäktiga talat
skall de maktlösa tala.
Vem vågar säga aldrig?
På vem beror det att förtrycket fortsätt? På oss!
På vem beror det om oket bryts sönder? Också på oss!
Den som är förlorad ska kämpa!
Vem kan hejda den som vet sin belägenhet?
Ty de besegrade idag är morgondagens segrare
och av aldrig! blir det i dag!

Ur Arbetarrörelsens krönika i ord och bild 1939-1970 av Gunnar Gunnarsson (red.) Tidens Förlag. Stockholm:1970






















Bertholt Brecht (1898-1956)

Kommunismens lov

Av Bertholt Brecht

Den är förnuftig
Alla förstår den
Den är klar
Du är ingen utsugare
Du kan förstå den
Den är bra för dig
Sök reda på vad den vill
De dumma må kalla den dum
Och de smutsiga kalla den smutsig
Den kämpar mot all smuts och den kämpar mot dumhet
Utsugarna må kalla den brottslig
Men vi vet bättre: den gör slut på alla brotten
Den är ingen dårskap
Den är slut på all dårskap
Den är inget kaos
Den skapar ordning

Den är det enklaste
Som är det svåraste

Ur pjäsen ”Modern” (hittad via Röda Raketer)

Jag har Brechts dikt upptejpad på kylskåpet. Jag ser nog den här dikten hundra gånger om dagen. Saker, lappar, meddelanden och reklamslogans som man ser dagligen sjunker in i bakgrunden efter ett tag, man märker dem inte. Därför är det så intressant att komma hem till någon första gången och se en plats med nya ögon, allt det som inte syns för någon annan sticker nu rakt ut.

Kommunismens lov vägrar sjunka in.

Människor som är hemma hos mig för första gången fastnar framför kylskåpet. Det spelar ingen roll vem det är, det alltid samma sak. Krökt huvud, intensivt läsande och ett hmm när sidan är slut. Det är inte många som frågar, eller ens kommenterar dikten, men ändå ser jag att den har lämnat ett avtryck. Trots att jag själv har sett den varje dag i något år nu så fastnar och också ibland. I sin enkelhet är dikten stor, mäktig. Har man väl läst den en gång måste man börja om från början igen. Repetera. Upprepa orden tyst för sig själv. Du kan förstå den.

Dikten förklarar. Inte genom att krångla till det, nysta ut samband eller gräva djupare.

Försöken att förklara genom att rättfärdiga ser vi igenom. Vi behöver er inte. Det ni säger gör ni utifrån ert intresse. Men vi vet bättre. Vi känner våra intressen.