Jenny Wrangborgs debut Kallskänken tror jag att få av denna bloggens läsare har missat; diktsamlingen om livet och kampen i en kallskänk på ett Göteborgskafé har höjts till skyarna av en tämligen samstämmig kritikerkår. På Aftonbladet Kultur skrev Jenny Tunedal en mycket uppskattande recension som tog upp ett tema som jag här skulle vilja spinna vidare på. Hon skriver:
Det är en intressant frågeställning som Tunedal tar upp, vad det ur ett politiskt perspektiv innebär att vara människa. Idén om mänskliga rättigheter har de senaste tjugo åren helt kommit att dominera mycket av den politisk-teoretiska debatten. För oss marxister är hela mänskliga rättigheter-diskursen en på många sätt problematiskt utgångspunkt. Vem har givit människan rättigheter? När man i debatten behandlar konventionen om de mänskliga rättigheterna som en orörbar kanon som stigit ner från himlen är blir det nästan komiskt när man funderar på att den blivit framförhandlad mellan stridande parter i en diplomatiskt fulspel i kalla krigets början. Ni får yttrandefrihet om vi får rätt till utbildning osv. Och att, som Tundal mycket riktigt påpekar, tala om “alla människors lika värde” är ju egentligen helt absurt med tanke på hur världen ser ut.
Så hur ska vi egentligen se på detta att att vara “människor/med en dröm om att ses som/människor”. Var ska vi börja gräva? Att söka svaret i människans natur för att hitta någon sorts naturrätt är uppenbarligen en återvändsgränd - det finns ett uppenbart godtycke och det bortser från de mest basala makt- och konfliktperspektiven.
Marx talade om att det som skiljer oss från djuren är vår medvetna och produktiva aktivitet, nämligen arbetet. Det är genom arbetet vi förverkligar oss själva, som just människor. Det är en syn som idag är ganska främmade - det som ses som mänsklig aktivitet är väl snarare det man gör när man inte arbetar - när vi äter, leker, badar, sover, har sex,. Men dessa aktiviteter, hur trevliga och åtrovärda de än är, är ju sådant som vi har gemensamt med resten av varelserna som befolkar vårt jord. Att äta, sova och ha sex är någonting vi har gememsamt med djuren, man skulle kunna kalla det för vår djuriska sida eller aktivitet. Så uppochnervänd har vår värld blivit att vi dykar det djuriska som det högst mänskliga och den mänskliga som det vi gör för att kunna leva ut det djuriska. Att befrielsen, brottet med den alienation som plågar mänskligheten, ligger i arbetet, eller genomförs genom arbetet är en tanke som är ett arvegods från den tidiga arbetarrörelsen. Antagligen kan man spåra denna syn från dåtidens så kallade arbetararistokrati som var yrkesutbildade arbetare med en viss självständighet och yrkesidentitet. Skomakaren, hantverkaren, slaktaren eller smeden var under den föregående perioden en person som i sitt arbete fann ett förverkligande som är långt från dess samtida manufakturer eller mörka industri. Här fanns mening och ett helhetsperspektiv, här fanns handlingsfrihet och plats för individuella drag.
Ett annat perspektiv är att det i det kapitalistiska samhället är genom arbetet som vi människor binds samman. Ett samhälle utgörs ju inte av en grupp människor inom ett geografiskt område - grunden för samhället, det som binder oss samman är istället de långt dragna arbetsdelning och den församhälligade produktionen. Det innebär att vi är ömsesidigt beroende av varandra genom arbetet. Den medeltida bonden producerade vad han behövde på gården och var i sin produktiva verksamhet inte beroende av någon. Ett samhälle definierades då på andra sätt och enligt andra mekanismer. I vår tidsålder är vi människor bunda vid varandra just för att vi saknar det som den medeltida bonden har; arbetsdelningen innebär en skenbar splittring - jag svetsar, du vårdar gamlingar, hon kör buss - utan inbördes beroendeförhållande, men hela grundvalen för arbetsdelningen är ju samarbetet. Utan svetare, inga hemtjänstbiträden, utan hemtjänstbiträden, inga busschauförer, utan busschaufförer, inga svetsare. Det är genom arbetet som som vi finner en plats en den mänskliga tillvaron och som vi möter andra människor i ett ömsesidigt beroendeförhållande.
Frågan man kan ställa sig idag är om det ens är möjligt att uppnå en befrielse, inte från arbetet utan just genom arbetet? Kan vår medvetna och produktiva verksamhet omskapas på ett sådant sätt att det erbjuder identitet, gemenskap, sammanhang och ett kollektivt såväl som ett individuellt förverkligande? Frågan är reell. Finns det förutsättningar för att arbetarna på ett callcenter - underbetalda och med osäkra anställningar, tvingade att utföra ett totalt meningslöst arbete - kan finna förverkligande i sitt arbete? Eller fabriksarbetaren vars rörelsemönser har brutits ner i tusendelar av en sekund och satts ihop igen bara för att effektivisera och rationalisera processen? Har arbetsdelningar gått så långt att det i egentlig mening inte finns någonting kvar att återgå till, någonting att återerövra?
Marx talar i Kapitalets första band om formell respektive reell subsumption när han beskriver hur kapitalet erövrar nya områden. Subsumtion i betydelsen att underordna någonting sin egen logik. Den formella subsumptionen innebär att kapitalet lägger under sig en ny produktionsgren eller tillverkningsprocess utan att egentligen gripa in i densamma. Reell supsumption är den process där kapitalet går i i själva produktionsprocessen och underordnar den kapitalistiska principer, där utsugandet av mervärde är den högsta. Processerna är kronologiska men försiggår hela tiden parallellt i samhället. Ett tydligt exempel på formell subsumption är när offentlig verksamhet, t. ex. ett sjukhus eller varför inte ett apotek, överförs till privat ägo. Ett exempel på reell sumsuption är när kapitalet går in i verksamheten och omformar den för att passa dess eget behov - indragna kafferaster, stämpelklocka, övervakning, tidsstudier osv osv. Frågan är om denna reella subsumption som inom vissa brancher har pågått i gott och väl 100 år helt enkelt har gått för långt för att kunna vända tillbaka? Kan en arbetsprocess som styckats upp 1000 gånger och återigen 1000 gånger erbjuda någon form av meningsfullhet?
I böckerna “Ett år på LM” och “Bokslut from LM” tar författaren och poeten Göran Palm upp frågan om arbetets vara till diskussion. Han gör det genom att i mitten av 1970-talet ta anställning på LM Ericssons fabrik vid Midsommarkransen i Stockholm. I första boken redogör han för sina observationer, tankar, samtal med kollegor, fackmöten, chefer osv, han skildrar helt enkelt livet på en fabrik. I den andra boken diskuterar han hur arbetets vara och ställer konkreta förslag på hur arbetet skulle kunna omorganiseras för att erbjuda en gnutta mer gemenskap, självständighet, omväxling, ansvar osv. En intressant diskussion han för i boken är hur arbetarrörelsen - fack och parti - helt gett upp hoppet om att någonsom förändra just arbetet. Fritidskrav kallar han de s.k. arbetskrav som arbetarrörelsen driver; det är egentligen inga krav på att få makten över arbetet, inflytande över arbetsprocessen organisering, utan snarare krav som syftar till att underlätta flykten från arbetet: längre semester, kortare arbetstid och högre lön för att kunna köpa ny TV eller sommarstugan för att andligen eller rent fysiskt kunna fly från arbetets vardag. Den andra boken fick i sin andra upplaga också titeln “Flykten från arbetet”. Palms böcker är sympatiska och inspirerande men frågan fortsätter att gnaga: kan vi uppnå förverkligande genom arbetet i en samtid där kapitalet snart sagt har underordnat alla livets områden? Inte bara arbetsprocessen utan också anställningsformen, arbetarens fysiska uppenbarelse, hennes vara (tänk på t.ex. IKEA:s företagskultur där “medarbetarna” är den i en stor “famlij” och vilken inverkan det har på arbetarens identitet) - det har gått så långt att arbetaren utsugs av kapitalet till och med när hon inte arbetar (t.ex genom privata arbetsförmedlingar). Flykten från arbetet verkar har blivit så normaliserad att den inte ses som en flykt längre. Den mest mänskliga aktiviteten av dom alla ses som den omänskligaste.
Det ser onekligen dystert ut. Hur kan vi komma ut denna nattsvarta pessimism? Jag tror att ett vanligt fel är att man underskattar den subjektiva, handlande, faktorn. För precis lika lite som det “att vara människa” eller en “mänsklig rättighet” är någonting objektivt och för en gång fastslaget faktum, är den motverkande tendensen - det som berövar oss “människovärdet” - någonting statiskt och allrådande. Människans medvetande, hennes föreställningar om sig själv och om omvärlden, förändras och är i ständig rörelse. Saker som igår sågs som omöjliga ses idag som självklara (och tvärtom). Poängen är att det inte går att sätta upp en historisk skala och jämföra hur människor genom tiderna varit alienerade, förfrämligade från sig själv, sin omgivning och sin aktivitet. Det finns egentligen inget egentligt världe i att jämföra en fabriksarbetare idag och hans like för 100 år sedan för att därigenom kunna fastställa, rent objektivt, att den reella subsumtionen har gått så långt att hon upplever en större plåga. Eller att en städare än mer allienerad än en reklamare som åtnjuter långt större frihet i sitt arbete. Det är också här som den subjektiva faktorn spelar in, att det är genom vårt aktiva handlande och ställningstagande som man kan få en glimt av vad det skulle kunna vara på andra sidan. Att det är i kampen mot det som förvägrar oss vårt människovärde som vi återtar det som gått förlorat. Att finna ett “vi” - inte objektivt utan i motsättning till “dom” (ett nödvändigt “dom”). Jenny Wrangborg skriver i dikten “Fördomar” att
det tog ett tag innan
vi hittade varandra i ett “jävla helvete”
uppe i kallskänken
vi hade lika mycket fördomar om varandra
som andra hade om oss
vi var unga
skulle bara jobba lite extra
blonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom
vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier
nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan
nästa år skulle vi hitta drömjobbet
komma in på universtetet
få vår bok utgiven
nästa år
som kom och gick med julruschen
och underbemanning
vi var oupptäckta superstjärnor
bortglömda författare
genier
men fyra dagar efter skitsnacket i kallskänken
var vi tre medlemmar
som bestämt oss för att vara det vi var bäst på
människor
med en dröm om att ses som
människor
Ur de enskilda individerna stiger en kollektiv vilja och kraft. Kanske är det just i processen av att ställa frågan om vad det är att vara människa som svaren blir tydliga? Kanske är det i kampen för denna den mänskligaste av aktiviteter som vi finner nyckeln till frigörelsen?
Eftersom det är tillsammans som vi är starka, är det logiskt att den här dikten arbetar med stora gester och ord, söker uttryck och värden som många kan samlas kring: ”människor / med en dröm om att ses som / människor”.
Men som så ofta i den politiska retoriken förblir det lite luddigt för mig vad det här med att vara ”människa” (och dess förlängning i fraser som ”alla människors lika värde”) egentligen innebär. Vi lever så oerhört långt ifrån ”alla människors lika värde” att jag inte ens förstår den utopin. Och ordet ”människa” blir i Kallskänken lite som en såpbubbla, det flyger omkring i dikten och glänser positivt, utan att jag riktigt får fatt i det. Vad det egentligen innebär att ses som en människa definieras framför allt negativt: att inte osynliggöras, inte utnyttjas, inte användas för att sedan kastas bort – att inte vara en maskin.
Det är en intressant frågeställning som Tunedal tar upp, vad det ur ett politiskt perspektiv innebär att vara människa. Idén om mänskliga rättigheter har de senaste tjugo åren helt kommit att dominera mycket av den politisk-teoretiska debatten. För oss marxister är hela mänskliga rättigheter-diskursen en på många sätt problematiskt utgångspunkt. Vem har givit människan rättigheter? När man i debatten behandlar konventionen om de mänskliga rättigheterna som en orörbar kanon som stigit ner från himlen är blir det nästan komiskt när man funderar på att den blivit framförhandlad mellan stridande parter i en diplomatiskt fulspel i kalla krigets början. Ni får yttrandefrihet om vi får rätt till utbildning osv. Och att, som Tundal mycket riktigt påpekar, tala om “alla människors lika värde” är ju egentligen helt absurt med tanke på hur världen ser ut.
Så hur ska vi egentligen se på detta att att vara “människor/med en dröm om att ses som/människor”. Var ska vi börja gräva? Att söka svaret i människans natur för att hitta någon sorts naturrätt är uppenbarligen en återvändsgränd - det finns ett uppenbart godtycke och det bortser från de mest basala makt- och konfliktperspektiven.
Marx talade om att det som skiljer oss från djuren är vår medvetna och produktiva aktivitet, nämligen arbetet. Det är genom arbetet vi förverkligar oss själva, som just människor. Det är en syn som idag är ganska främmade - det som ses som mänsklig aktivitet är väl snarare det man gör när man inte arbetar - när vi äter, leker, badar, sover, har sex,. Men dessa aktiviteter, hur trevliga och åtrovärda de än är, är ju sådant som vi har gemensamt med resten av varelserna som befolkar vårt jord. Att äta, sova och ha sex är någonting vi har gememsamt med djuren, man skulle kunna kalla det för vår djuriska sida eller aktivitet. Så uppochnervänd har vår värld blivit att vi dykar det djuriska som det högst mänskliga och den mänskliga som det vi gör för att kunna leva ut det djuriska. Att befrielsen, brottet med den alienation som plågar mänskligheten, ligger i arbetet, eller genomförs genom arbetet är en tanke som är ett arvegods från den tidiga arbetarrörelsen. Antagligen kan man spåra denna syn från dåtidens så kallade arbetararistokrati som var yrkesutbildade arbetare med en viss självständighet och yrkesidentitet. Skomakaren, hantverkaren, slaktaren eller smeden var under den föregående perioden en person som i sitt arbete fann ett förverkligande som är långt från dess samtida manufakturer eller mörka industri. Här fanns mening och ett helhetsperspektiv, här fanns handlingsfrihet och plats för individuella drag.
Ett annat perspektiv är att det i det kapitalistiska samhället är genom arbetet som vi människor binds samman. Ett samhälle utgörs ju inte av en grupp människor inom ett geografiskt område - grunden för samhället, det som binder oss samman är istället de långt dragna arbetsdelning och den församhälligade produktionen. Det innebär att vi är ömsesidigt beroende av varandra genom arbetet. Den medeltida bonden producerade vad han behövde på gården och var i sin produktiva verksamhet inte beroende av någon. Ett samhälle definierades då på andra sätt och enligt andra mekanismer. I vår tidsålder är vi människor bunda vid varandra just för att vi saknar det som den medeltida bonden har; arbetsdelningen innebär en skenbar splittring - jag svetsar, du vårdar gamlingar, hon kör buss - utan inbördes beroendeförhållande, men hela grundvalen för arbetsdelningen är ju samarbetet. Utan svetare, inga hemtjänstbiträden, utan hemtjänstbiträden, inga busschauförer, utan busschaufförer, inga svetsare. Det är genom arbetet som som vi finner en plats en den mänskliga tillvaron och som vi möter andra människor i ett ömsesidigt beroendeförhållande.
Frågan man kan ställa sig idag är om det ens är möjligt att uppnå en befrielse, inte från arbetet utan just genom arbetet? Kan vår medvetna och produktiva verksamhet omskapas på ett sådant sätt att det erbjuder identitet, gemenskap, sammanhang och ett kollektivt såväl som ett individuellt förverkligande? Frågan är reell. Finns det förutsättningar för att arbetarna på ett callcenter - underbetalda och med osäkra anställningar, tvingade att utföra ett totalt meningslöst arbete - kan finna förverkligande i sitt arbete? Eller fabriksarbetaren vars rörelsemönser har brutits ner i tusendelar av en sekund och satts ihop igen bara för att effektivisera och rationalisera processen? Har arbetsdelningar gått så långt att det i egentlig mening inte finns någonting kvar att återgå till, någonting att återerövra?
Marx talar i Kapitalets första band om formell respektive reell subsumption när han beskriver hur kapitalet erövrar nya områden. Subsumtion i betydelsen att underordna någonting sin egen logik. Den formella subsumptionen innebär att kapitalet lägger under sig en ny produktionsgren eller tillverkningsprocess utan att egentligen gripa in i densamma. Reell supsumption är den process där kapitalet går i i själva produktionsprocessen och underordnar den kapitalistiska principer, där utsugandet av mervärde är den högsta. Processerna är kronologiska men försiggår hela tiden parallellt i samhället. Ett tydligt exempel på formell subsumption är när offentlig verksamhet, t. ex. ett sjukhus eller varför inte ett apotek, överförs till privat ägo. Ett exempel på reell sumsuption är när kapitalet går in i verksamheten och omformar den för att passa dess eget behov - indragna kafferaster, stämpelklocka, övervakning, tidsstudier osv osv. Frågan är om denna reella subsumption som inom vissa brancher har pågått i gott och väl 100 år helt enkelt har gått för långt för att kunna vända tillbaka? Kan en arbetsprocess som styckats upp 1000 gånger och återigen 1000 gånger erbjuda någon form av meningsfullhet?
I böckerna “Ett år på LM” och “Bokslut from LM” tar författaren och poeten Göran Palm upp frågan om arbetets vara till diskussion. Han gör det genom att i mitten av 1970-talet ta anställning på LM Ericssons fabrik vid Midsommarkransen i Stockholm. I första boken redogör han för sina observationer, tankar, samtal med kollegor, fackmöten, chefer osv, han skildrar helt enkelt livet på en fabrik. I den andra boken diskuterar han hur arbetets vara och ställer konkreta förslag på hur arbetet skulle kunna omorganiseras för att erbjuda en gnutta mer gemenskap, självständighet, omväxling, ansvar osv. En intressant diskussion han för i boken är hur arbetarrörelsen - fack och parti - helt gett upp hoppet om att någonsom förändra just arbetet. Fritidskrav kallar han de s.k. arbetskrav som arbetarrörelsen driver; det är egentligen inga krav på att få makten över arbetet, inflytande över arbetsprocessen organisering, utan snarare krav som syftar till att underlätta flykten från arbetet: längre semester, kortare arbetstid och högre lön för att kunna köpa ny TV eller sommarstugan för att andligen eller rent fysiskt kunna fly från arbetets vardag. Den andra boken fick i sin andra upplaga också titeln “Flykten från arbetet”. Palms böcker är sympatiska och inspirerande men frågan fortsätter att gnaga: kan vi uppnå förverkligande genom arbetet i en samtid där kapitalet snart sagt har underordnat alla livets områden? Inte bara arbetsprocessen utan också anställningsformen, arbetarens fysiska uppenbarelse, hennes vara (tänk på t.ex. IKEA:s företagskultur där “medarbetarna” är den i en stor “famlij” och vilken inverkan det har på arbetarens identitet) - det har gått så långt att arbetaren utsugs av kapitalet till och med när hon inte arbetar (t.ex genom privata arbetsförmedlingar). Flykten från arbetet verkar har blivit så normaliserad att den inte ses som en flykt längre. Den mest mänskliga aktiviteten av dom alla ses som den omänskligaste.
Det ser onekligen dystert ut. Hur kan vi komma ut denna nattsvarta pessimism? Jag tror att ett vanligt fel är att man underskattar den subjektiva, handlande, faktorn. För precis lika lite som det “att vara människa” eller en “mänsklig rättighet” är någonting objektivt och för en gång fastslaget faktum, är den motverkande tendensen - det som berövar oss “människovärdet” - någonting statiskt och allrådande. Människans medvetande, hennes föreställningar om sig själv och om omvärlden, förändras och är i ständig rörelse. Saker som igår sågs som omöjliga ses idag som självklara (och tvärtom). Poängen är att det inte går att sätta upp en historisk skala och jämföra hur människor genom tiderna varit alienerade, förfrämligade från sig själv, sin omgivning och sin aktivitet. Det finns egentligen inget egentligt världe i att jämföra en fabriksarbetare idag och hans like för 100 år sedan för att därigenom kunna fastställa, rent objektivt, att den reella subsumtionen har gått så långt att hon upplever en större plåga. Eller att en städare än mer allienerad än en reklamare som åtnjuter långt större frihet i sitt arbete. Det är också här som den subjektiva faktorn spelar in, att det är genom vårt aktiva handlande och ställningstagande som man kan få en glimt av vad det skulle kunna vara på andra sidan. Att det är i kampen mot det som förvägrar oss vårt människovärde som vi återtar det som gått förlorat. Att finna ett “vi” - inte objektivt utan i motsättning till “dom” (ett nödvändigt “dom”). Jenny Wrangborg skriver i dikten “Fördomar” att
det tog ett tag innan
vi hittade varandra i ett “jävla helvete”
uppe i kallskänken
vi hade lika mycket fördomar om varandra
som andra hade om oss
vi var unga
skulle bara jobba lite extra
blonda idioter
klarade oss bäst själva
facket kostade bara pengar
ingen var intresserad ändå
hade fullt upp med annat
skulle snart slå igenom
vi var alltid på väg någon annanstans
utomlands
tv-studios
studier
nästa år skulle
vi slippa
torka bord
bre mackor
och ta skit i kassan
nästa år skulle vi hitta drömjobbet
komma in på universtetet
få vår bok utgiven
nästa år
som kom och gick med julruschen
och underbemanning
vi var oupptäckta superstjärnor
bortglömda författare
genier
men fyra dagar efter skitsnacket i kallskänken
var vi tre medlemmar
som bestämt oss för att vara det vi var bäst på
människor
med en dröm om att ses som
människor
Ur de enskilda individerna stiger en kollektiv vilja och kraft. Kanske är det just i processen av att ställa frågan om vad det är att vara människa som svaren blir tydliga? Kanske är det i kampen för denna den mänskligaste av aktiviteter som vi finner nyckeln till frigörelsen?
