Deklaration.

Av Arnold Ljungdal

Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.

Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.


Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928