En sång för Fidel

Fidel har lämat posten som president och det skulle väl inte förvåna någon om han snart lämnar jordelivet bakom sig. Om någon människa ska väljas ut för att karaktärisera 1900-talet så är det nog Fidel; ett människoöde format av de stora linjerna i klasskampen på internationell skala. En person som för oändligt många människor representerar hoppet om upproret, kampen och segern. Hatat som få i borgarklassens salonger.

Tveklöst har dock hans livsverk stagnerat. Den kubanska revolutionen går på knä; rent materiellt är man påväg att återhämta sig, men moraliskt, i anden, är den nya generationen vansinnigt trött.

Kinas före detta preminärminister Cho En Lai svarade en gång frågan om vad han ansåg om den franska revolutionen med att säga att det är alltför tidigt att avgöra. Med Fidels efterbörd är det betydligt lättare; den vänstervåg som vi nu ser i Latinamerika med epicentrum i Venezuela hade inte varit möjlig utan Kuba. Det måste upprepas: Utan Kuba, inget Venezuela. Det visar sig alltså att den revolution som startade 1959 med guerillans seger nu fullföljs på fastlandet.

Här kommer en sång för Fidel.

Canto a Fidel

Kom nu ivriga gryningsprofet,
längs avlägsna och omärkta stigar
att befria den gröna kajman som du älskar så.
När första skottet ljuder
och hela djungeln vaknar i jungfrulig förvåning,
där, vid din sida står vi
lugna stridsmän.
När din röst ljuder i alla väderstreck
jordreform, rättvisa, bröd och frihet,
där vid din sida med samma tonfall
står vi.
Och när slutet är slaget för
upprensningsaktionen mot tyrannen kommer,
där vid din sida, redo för sista striden
står vi
och om din stig blockeras av järn,
ber vi om en skrud av kubanska tårar
att skylla gerillans ben
på väg mot Amerikas historia.
Inget mer.


Av Ernesto Che Guevara

den gröna kajmanen = Kuba