Människan finns i människan
men jag ser henne inte
Jag ser en hand som knyts om plogskaftet
Ögon av obeskrivlig trötthet
En mungipa med seg saliv
där spriten gråter droppvis
Den börjda ryggen över vaggan
och en tuss, fuktad i brännvin,
inkörd i en barnamun
Överallt människor
Överallt
men människor ser jag inte
Måtte hon födas
den friska ur den sjuka
den okuvliga ur den kuvade
och ur henne som piskrappen tystat
hon som skriker i uppror
Födas så smärtfritt som möjligt
med liten blodspillan
fast litet blod krävs alltid
Människan ur människan
som ett skepp skjuter ut
ur människohamn
Dödskri och födsloskri
Vagga dem båda
och förpinade döda
och det nyfödda liv som hon fött på trots
Döp upproret efter människan
Glöm inte att ge det
ett människonamn
Ur Oktoberdikter 1971. Bonniers: Stockholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar