Arbetaridealet I

Vem är arbetaren? Under årens lopp har den frågan ställts om och om igen och svaret på frågan har givits både från höger och vänster. Inom borgerligheten tävlar man om att ännu en gång dödförklara arbetaren och den klass som han är en del av och som konstituerar hans vara. Inga konstigheter där - det är business as usual.

Över då till arbetarrörelsen - hur karaktäriseras arbetaren där? Historieböckerna karaktäriserar arbetaren som en grovarbetande man i blåställ. Strävsam och fundersam, förändringsvänlig men passiv, antiauktoritär men med respekt för auktoriteter, kraftfull men med handen i fickan, ensam i sig själv men kollektiv i en rörelse. En disparat bild där den skötsamma arbetaren utgör en del av flera.

Beskrivningen av arbetaren i arbetardikten är såklart färgat av detta. Dikterna Arbetare av Elmer Diktonius och Arbetare av Stig Sjödin är exempel på dikter som är tydligt märkta av tiden. Båda är oerhört starka, känslofyllda och vackra dikter som inte under några omständigheter hade kunnat skrivas idag. Varför?

Jo, grovarbetaren ju är socialdemokrat. Under hela det socialdemokratiska partiets historia är det han som har stått som representant för arbetarrörelsen. Mycket riktigt har en stor del av arbetarklassen utgjorts av industriarbetare. Men denna arbetare tappade väldigt tidigt makten över det parti som sade sig representera honom. Han blev passificerad och kidnappad, idoliserad och ignorerad.



En kamrat skrev följande för inte så länge sedan i frågan:

"Socialdemokratin har som vi alla vet alltid haft arbetararistokratin som sin bas sen den förrådde socialismen. Men för att arbetararistokratin skall kunna ha hegemoni över arbetarklassen till sin helhet måste den göras identisk med arbetarklassen. Därför är sossarnas bild av en arbetare en person som är fast anställd och medlem i ett av de bättre bemedlade LO-förbunden.

Denna bild är såklart falsk, och kommunalstrejker och allt vad det kan vara visar på att sossarnas försök att sätta likhetstecken mellan arbetare och arbetararistokrati kräver ett hårt och skoningslöst kväsande av den grovarbetardelen av klassen."

Detta gick bra så länge socialdemokratin var en rörelse som faktiskt rörde på sig. När sedan denna rörelse stannade av på 1960-talet och gick in i ett par decennier av ytterligare förborgerligande blev bilden av grovarbetaren överflödig - dagens socialdemokrati pallar inte ens låtsas att den representarar arbetarklassen.

Paradoxalt nog är idag den industriarbetande mannen fruktansvärt osynlig. Inte nog att det inte skrivs några dikter om honom, han syns varken i TV eller i tidningarna. På 1970-talet gjorde Göran Palm två reportageböcker där han helt enkelt tog anställning på LM Ericsson under ett år ("Ett år på LM" & "Bokslut från LM") och skildrade arbetaren som han såg honom. Sara Lidman träffade gruvarbetare i Kiruna och skrev intervjuboken "Gruva", och båda böckerna skapade debatt. Det känns fjärran idag.

När industriarbetaren väl omnämns så är det som en trög knös från Metall som motsätter sig kvinnopotter och jämställdhet. Eller som nu i dagarna när varslet från Volvo slog ner som en bomb. Maud Olofsson sitter och säger att metallarna ska bli småföretagare. Ridå.

När industriarbetaren inte längre är sosse verkar han inte vara intressant längre.

Jag har tänkt komma tillbaka med några korta poster om arbetaridealet i veckan. Håll utkik.

Arbetare

Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.

Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.

Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.

Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?

Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare


Av Stig Sjödin

Den osynlige mannen

Av Pablo Neruda

Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,



ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,



varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,



flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.




Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.



Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.


Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk

Nitlotten

På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:

"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.

Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."

Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.

Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.

Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:

"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:

Nitlotten

När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Författade av Aspes.

(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).

Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.

Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.

Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:

"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"

Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!

Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.

Maskinerna mår bra

Angående människovärdet
Av Stig Sjödin

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.

Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.


Ur Klarspråk (1971), hittad här.

Jag kommer att tänka på vad en vän berättade på en studiecirkel i förra veckan. Han jobbade tidigare skift på en margarinfabrik i ett par år. Skiftet gjorde att man gick av och på utan att hinna byta mer ett ett par ord med dem som kommer efter. Varför, frågade man sig, kunde man inte stanna maskinerna för ett litet tag? Svaret kom naturligt, utan direkt eftertanke:
-Maskinerna mår bäst av att vara igång hela tiden, sa chefen.

***

Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.

Så ska det stå på min gravsten. Som en påminnelse till dig som lever om tusen år, i en ljusare, bättre tid än vår, så att ni inte ska glömma hur sjukt ett samhälle var en gång i tiden.

Arbetare

Av Elmer Diktonius

Män rör sig
på isigt plåttak
50 m. över jorden.
Med tunga zinkskivor
i frusna nävar
de viga kattor likt
pressar fötterna
mot starkt sluttande plan,
hoppar över avgrunder
där döden ruvar
i form av tom luft
och jordens dragningskraft –
på fotsbred takås går de nu
rakryggiga
med blåfrusna ansiktet grinande
i röda vintersolljuset.
Gudar? filmartister? profeter
som gör nya underverk
för moderna biblar? –
nej: arbetare
som utför sitt vanliga jobb
för en ringa penning.


Fler än en gång har jag hamnat i diskussioner kring klass och klassbegreppet. I samband med fackliga konflikter eller i tider då nya avtal ska skrivas och de ekonomiska gudarna skriker ut hur oansvariga arbetarna är som kräver högre löner (det hotar ju samhällsekonomin) får jag höra någon som säger nåt i stil med varför ska gruvarbetarna klaga, de tjänar ju skitbra med pengar! Personer som säger så skulle själv aldrig någonsin kunna tänka sig att ta ett kroppsarbete och har föräldrar som spenderat sitt liv på ett kontor. En god vän till mig, som på nära håll har sett hur det hjärnlösa slavandet i en fabrik kan bryta ner en människa, brukar då ställa en enkel fråga: när såg du senast en snickare uppe på en ställning som är över 55 år gammal? Tystnaden brukar vara kompakt, klassföraktet pyser fram.

Själv kan jag relatera till Arbetare på ett väldigt personligt plan. Såväl min far som min farfar var plåtslagare (min farfars fars yrke känner jag inte). Kanske, om saker och ting skulle tett sig annorlunda, hade det varit jag som stått på ett isigt tak, 50 meter över jorden.

Arbetarna, på byggställningar, i gruvorna, på fabrikerna, på sjukhusen, på dagiset. De har förtjänat varenda krona som de får i lön. Den som påstår något annat bör nog bege sig upp på byggnadsställningen för en dos av det vi kallar verkligheten.

Tipstack till Björnpoesi!













Elmer Diktonius 1896-1961. Finlandssvensk författare