Av Ture Nerman
Till dig som lever om tusen år
I en jusare, bättre tid än vår!
De kunde ej häjda makternas spel.
För det hävdernas mörkaste blad som blev vårt.
Det är sant, två män dött för hans hand.
Går en mördares drömmar till hem och bo?
har sänt fem fransmän till dödens tull.
från en halvskriven bok om ”Evig fred”.
Tre tyska mödrar har han jort kval.
en ensam och vithårig sjuk gammal mor.
Dessa mördande män från Don och Marne,
för fem år sen var de lekande barn.
döm blitt, döm milt vårt vanvetts strid!
Man sövde vår själ med falska ord.
i namn av det käraste: härd och hem.
Man hetsade oss till helvetes brand
Man läran om hat och om fosterland.
och läser de ord här skrivna står,
medan tåget mej åter mot Norden bär:
i ångest och skam för min samtids brott.
Men jag vet, att det töar en vår en gång.
Men en gång gror dock samman det jupast sår.
det hävdernas mörkaste blad som blev vårt!
ur ”I fiendeland” Tidens Förlag, Stockholm: 1916
På antikvariatet på St Petri Kyrkogata i Lund, strax mittemot Stadsbiblioteket hittar jag Nermans diktsamling. En liten men omsorgsfullt inbunden bok : läderpärmen med titeln och författare tryckt i guld säger mig att förhållandet till böcker har ändrats över åren. I fiendeland, tryck mitt under brinnande krig 1916 har undertiteln ”dikter till det första världskriget”. En sober och anspråkslös typografi, tryckt på gulnade sidor, 35 kr – sänkt från 150. Han talar till oss från en annan tid, om inte tusen år borta så i alla fall nittio. Han vill förklara, ställa saker till rätta, berätta för oss. Och genom dikten gör han just det, från en plats långt borta.
Länge har dikten funnits med i arbetarrörelsen. Dikten sätter ord på kampen, på hoppet, på viljan. På segern och på förlusten, på visionen och på det vardagliga slitet. Dikten sätter ord på det allmänna, det som formats genom gemensamma erfarenheter. Författaren inpräntar såväl sig själv, sin tid och sin rörelse i dikten och, när det blir bra, lyckas fånga essensen, kärnan i en företeelse eller ett uttryck. Dikten för oss över kontinenter, genom tid som varit och korsar alla språkbarriärer. Den finns för att berätta något för kommande generationer, som för Nerman, och för att lära något om det som varit, som för mig.
Arbetets och kampens dikter har betytt mycket för mig. I den finner jag vår historia och vårt arv, ögonblick av stolthet och förbittring. Men dikterna har inte kommit till mig serverade på ett fat, nej, tvärtom har jag kämpat för att hitta varenda en av dem. Och jag letar fortfarande. På en hylla i antikvariat hittade jag en lite bok med en stor skatt, hur många sådana finns det därute?
Syftet med denna bloggen är att hitta de där dikterna, att återupptäcka arbetarrörelsens arv. För vissa kommer det att vara gammal skåpmat, för andra kommer de förhoppningsvis ge en inblick i det som varit och det som kommer. Jag vill samla dikter från hela rörelsen, bortom och över parti och strömningar. Med dikterna vill jag också samla det förhållande vi har till dikterna, vad det betyder för var och en. Jag hoppas att jag inte behöver göra jobbet själv, utan att det ska utvecklas till en kollektiv process där många erfarenheter samlas på ett ställe. Kanske kan vi en dag skicka det vidare till någon som lever om åter tusen år i en bra mycket ljusare tid.
I inledningen till ”I fiendeland” står ett kort citat av Heinrich Heine tryckt: Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.
Det får avsluta detta första inlägget, med löftet om att fler är på väg. Trevlig läsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar