Anteckningar

vad gör man när det kostar dyrt att vara fattig?
vad gör man när man börjar pruta på sin framtid?
vad gör man här i världen om man inte gör någon skillnad?
vad händer om det man trodde skulle hända inte gör det?
vad gör man om man inget kan göra?
vad gör man med ett hav av kval
när man varken kan driva med vågorna
eller simma mot strömmen?

vad händer med en människa
på insidan
när någonting är sönder
inte som en pinnstol som fallit i bitar
utan som ett färsk träd,
avbrutet
fibrerna förvridna
eller som ett fult köttsår
felläkt
ärrvävnad som spretar

vilka svar får man om man ifrågasätter det förflutna
och framtiden
allt i ett

finns det en plats för oss
kanske utanför stan där
markpriset är lågt
en stormarknad för oss utvalda som
stolt, bittert och uppriktigt
deklarerar
"jag säljer min själ
men ingen vill köpa"

Arbetare

Arbetare. Så lyder ordet.
Inte jobbare, knegare eller slav.
Inte heller träl. Inprägla ordet med syra och torrnål,
stansar och pressverktyg.

Sjuttiofem års möda skulle,
om den komprimerades i en arbetarhand, en enda näve,
väga tyngre än den sammanlagda massan av en galax.
Det räcker inte med snus, brännvin och dynamit
för den som vill spränga ljus kring ordet arbetare
och därmed skingra det töcken historien består oss med.
Hugg en arbetare i marmor och stenen gråter.
Vad jag behöver är en generationers insikt, stor styrka,
en lyftkrok och en arkimedisk punkt.
Så kan en arbetare börja.

Jag använder isotoperna som styr det reversibla
kallvarvsverkets mätinstrument, så lyhörda att de avgör
världens knappa toleranser när det gäller stål.
Jag brukar bullret i renserierna i massafabrikerna,
dånet i pappersbrukens maskinsalar,
kulsinterverkets åska, malmkrossarnas vrede,
jag tar de kompakta fattiglukterna i statarlängorna,
bruksbarackerna, uthusen, vebodarna, labbena,
jag smörjer in mig med olja, vaselin, grafit,
sågspån, syra, och smärglar mina öron och ögon,
jag sätter sandblästern på full styrkamot mitt hjärta,
jag hänvisar till motorsågens hackhosta
den smällkalla vinterdagen,
jag anropar slipskivor, pluggar, dornar, punsar om bistånd,
likaså timmersvansar, filar, skränktänger, spadar, plogar,
högafflar, sekatörer, saxar, redskap och verktyg av alla slag,
såsom miktometrar och knoster, mejslar och tumstockar,
yxor och hammare, bultpistoler och kärror,
stabbläggarputor,
ja, mårdhårspenslar och kompressorer behöver jag,
för att kunna ge dig en föreställning om en enda rynka
eller fåra i arbetarens ansikte.
Valkarna, enbart valkarna i handflatan kräver tillgång
på fjäll, berg, och åsar och skogsbryn.
Blåställstwills, storvästar och träskor så att det räcker
flera varv kring jordens mage tarvas,
svetsaggregat, balkar och fartygsplåt, profiler,
stag, stativ och armeringsjärn, tombolor som blandar bruk och betong måste jag skaffa om jag ska kunna antyda
hur arbetaren ser ut i helfigur.

Har du sett trådvalsarens rörelseekonomi
när han skiftar tag med tången och fångar tråden?

Med en sådan hushållning, en sådan ekonomi
vore det möjligt att skapa en energisk bild av arbetaren.
Några miljoner fackföreningsböcker, som beskriver
arbetarnas rörelse framåt, steg för steg,
tillsammans i organisationen, utgör fundament för mig,
när jag skriver ut ordet på det enda sätt det kan stavas:
Arbetare


Av Stig Sjödin

Lägesrapport

Du måste vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej


Och jag tänker
på allt som har hänt
- kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka människor böjs inte
De bryts

och brister

ur "Århundradets kärlekshistoria" av Märta Tikkanen

En vacker bisak

Som ni kanske har märkt har inläggen kommit allt glesare de senaste veckorna. Dels har det berott på skola, jobb och politik, men främst på inspirationslöshet.

När jag startade bloggen för inte så länge sen hade inte läst poesi alls och hade kanske 5-6 dikter på lager. Det var nyfikenheten på den politiska poesins värld som lockade. Efter att ha plöjt ett antal antologier och ha skrivit ett 70-tal inlägg har jag insett vilken fantastisk skatt som väntar på den som tar sig tid att upptäcka den. Jag har hela tiden skrivit ur ett aktivistperspektivet och försökt undvika de akademiska litteraturkrumbukterna som jag själv har så svårt för.

För visst har den kampdikten en enigmatisk tilldragelse. I en mening, ett stycke kan en Brecht, en Majakovsij eller varför inte en Nerman uttrycka känslor och förhoppningar, ilska och hat, indignation och uppgivenhet, glädje och stolthet, som annars kan fylla en tegelsten.

Men nu har jag inte samma lust att skriva länge och går vidare till nåt nytt projekt. Tack till er som läst och kommenterat (även om de flesta kommentarer kommer från en och samma kallskänkerska:).

If you build it, they will come

I första inlägg avslutade jag med att citera Heinrich Heine och då passar det väl att avsluta med samma sak:

Vill ni ha mej till vapenbroder i den heliga kampen, då räcker jag er med glädje min hand. Poesin är dock till sist bara en vacker bisak.

Vi ses på barrikaderna!

/Olof

Allting tyder på

Av Mohamed Omar

Vi har baser i Kuwait
Vi har baser i Qatar
Vi har baser i Kabul
Vi har baser i Bagdad
Vi har baser som ingen känner till
Vi har ockuperat Irak
Vi har ockuperat Palestina
Vi har ockuperat Afghanistan
Vi har köpt Mubarak
Vi har köpt Karimov
Vi har köpt Kaddafi
Vi har dödat miljoner
Vi har fördrivit miljoner
Vi har spärrat in tiotusentals
Vi har mätt dem, vägt dem och registrerat dem

Allting tyder på
att muslimerna håller på att ta över världen.

Hittad här. Så jävla nödvändigt! Att läsa Omars dagsvers hjälper mig ännu en gång att inse att det inte är jag som är galen, utan alla andra.

Arbetarkonsten

Inläggen har blivit allt glesare den senaste veckorna. Anledningen är framför allt att andra uppgifter har pockat på min uppmärksamhet samtidigt som inspirationen har gått på sparlåga. Intresset för arbetarrörelsens kultur består dock och därför vill jag passa på att tipsa om en blogg värt att hålla ett öga på. Det är Konstfreds blogg Arbetarkonst som fått en nystart. På många sätt ser jag Arbetarkonst som en parallell till denna bloggen.

Nu senast kan man läsa följetången På spaning efter arbetarkonsten (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6) som utlovar dagliga inlägg om arbetarkonstnärer och teoretiska/historiska aspekter på arbetarkonst. Intressant och bildande - ytterligare en blogg att följa i fortsättningen!

Goyas Tredje maj. Knappast arbetarkonst, men väl kampkonst.

Ur Ethundraett stycken

Inte tillräcklingt
har jag gått in
i kritiken
av detta samhälle
detta samhälles hemskheter, vad
det gör med
dom som kommer underst
dom som långsamt eller snabbt
krossas, förintas
Inte som människor
För det är
dom som är människorna

Ur Ethundraett stycken av Göran Sonnevi

Bokrean igen

De bästa klippen under årets bokrea finns på nätet. På bokus.se hittar jag följande titlar:

Arbetarklassens bästa partytricks av Tony Samuelsson 55:-
Rapport från ett dödsblock av Mumia Abu Jamal 19:-
Den onödiga samtiden av Jan Myrdal och Lars Gustavsson 19:-
En orättvis betraktelse av Göran Palm 19:-
Det är rätt att göra motstånd av Åsa Linderborg och Erik Wijk 44:-
Planhushållning och demokrati av Paul W. Cockshott 19:-
Göteborgskravallerna och processerna av Erik Wijk 23:-
Flickan och skulden av Katarina Wennstam 33:-
Tala om klass av Anneli Jordahl (red) 41:-

men framför allt:

Bakom TV'n ändrades ljuset av Göran Greider (red.) 49:-


Från mig till er.

Ännu ett barn är begravet i Gaza

Ett barn är begravet i Gaza.
En yttersta deportation.
Hans kropp ligger svept i en trasa.
Han avled av ockupation.

Med samma förlamande fasa
som barnen vid Auschwitz´station
han såg när de började gasa
och skjuta helt utan pardon

Så lätt kan ett livsprojekt rasa
Så krossas en världsillusion
Ett barn är begravet i Gaza
förgjort av en herrenation.

Denna dagsvers, skriven av Mats Nörklint i DN, hittar jag via Pablo Pissoffi. Vad som just nu pågår på Gazaremsan är obeskrivbart. Över sjuttio palestinier har blivit mördade. En tredjedel av dessa är barn, den yngsta bara två dagar gamla. Hur kan man fördöma någon sorts motstånd mot denna typen av bestialiteter?

Vi får aldrig glömma vem som bär ansvaret för detta folkmord. Staten Israel genomför sedan femtio år tillbaka i tiden ett ständigt pågående brott mot mänskligheten. Lars Ohly säger som det är när han i ett pressmeddelande kräver att de ansvariga ställs inför rätta:

Israel fortsätter att döda palestinier. Blockaden mot Gaza svälter ut människor samtidigt som direkta attacker dödar civila, varav många är barn. Raketer skickas mot flyktingläger där människor inte kan gömma sig och inte försvara sig.

Israels agerande är vidrigt och avskyvärt, säger vänsterpartiets ordförande Lars Ohly i en kommentar. Nu måste omvärlden reagera mot ockupationsmaktens uppenbara likgiltighet för palestinska liv.

Palestinska LO i Gaza har bombats, deras byggnader har totalförstörts. Bland annat svenska biståndsmedel ha byggt upp den palestinska fackföreningsrörelsen.

- Detta borde vara tillräckligt för att den svenska biståndsministern skulle reagera med avsky mot Israels agerande, men Gunilla Carlsson är tyst, fortsätter Lars Ohly.

- Israels attacker är tydliga och grova brott mot den fjärde Genève-konventionen. Så länge inte omvärlden reagerar med styrka kommer brotten att fortsätta. Alla länder har möjlighet att ställa individer som gjort sig skyldiga till grova brott mot Genève-konventionen inför rätta. Nu är det hög tid att de ansvariga i Israel får svara för sina övergrepp. Jag kräver därför att Sveriges regering agerar så att de ansvariga ställs inför rätta, avslutar Lars Ohly.

Jag läser också att vänsterpartiet har beslutat att förstamajinsamlingen ska gå till en sjukvårdsorganisation i Gaza.

Jinge lägger upp några fruktansvärt starka bilder från Gaza, Fredrich Legnemark lägger upp en video på samma tema.

Författare för en kämpande litteratur

På denna bloggen skriver jag om politisk poesi, om arbetets och kampens dikter. Min utgångspunkt när jag läser poesi - eller någonting annat för den delen - är i första hand politisk, eller lite annorlunda uttryckt: jag är en revolutionär som började läsa dikter, inte en diktläsare som blev revolutionär. Vad som intresserar mig är det politiska uttrycket och hur det tar form i kulturen - vare sig det är poesi, prosa eller teater. Detta innebär inte att kulturer kan eller bör passas in i en platt protekultmall - inte alls - utan snarare det enkla konstaterande att kulturen formas i ett spänningsfält av de sociala konfilkter som präglar vår tid och vårt samhälle.

Jag har tidigare skrivit om när den politiska dikten - eller den politiska diktaren - ställt sig mitt i korselden och aktivt tagit del i den sociala kampen. Det kan handla om poeter som protesterar mot Irakkriget eller en dikt som ger ett avtryck i den offentliga debatten. Det är när kulturen ger sig upp på barrikaden som det blir rikitgt intressant.

Just därför blir jag väldigt glad när jag i veckans nummer av Flamman läser om författarturnén som arrangeras i samarbete med ABF, Författare för en kämpande litteratur. Under mars och april kommer 13 arbetarförfattare att ge sig ut på en landsomfattande turné och genomföra protestläsningar mot den borgerliga regeringen. De medverkande författarna har enats kring ett manifest som går under titeln Läs mot högern - sätt fart på rörelsen. Man skriver:

• Vi är en grupp författare som tror på ordets makt att förändra.
• Vi accepterar inte den högerstyrda alliansregeringens utförsäljning av skolor, sjukhus, statliga företag och allmänna bostäder.
• Vi tycker det är alldeles för tyst när högern slår till mot sjuka och arbetslösa.
• Vi accepterar inte högerregeringens fientliga och okunniga hållning mot kulturarbetare.
• Vi accepterar inte en kulturpolitik vars främsta ambition är marknadsanpassning och lönsamhetstänkande.
• Vi vill ha en kulturpolitik som värnar om de allmänna biblioteken istället för att lägga ned dem.
• Vi vill ha satsningar som En Bok för Alla och andra läsfrämjande insatser för barn och vuxna.
• Vi vill ha en kulturpolitik som inser behovet och värdet av de fria teatergruppernas arbete.

"Utifrån dessa ståndpunkter går vi författare som står arbetarrörelsen nära från ord till handling. Vi ger oss ut på en riksomfattande turné där vi ger uttryck för möjligheternas estetik. Men vi vill också sätta fart i de egna leden. Vi som arbetar med orden kommer att läsa högt tills makthavarna hör. Kom och lyssna och delta! "

De medverkande författarna är:

Ann Charlotte Alverfors
David Ericsson
Monika Zak
Ove Allansson
Håkan Boström
Torgny Karnstedt
Bernt-Olov Andersson
Lena Kallenberg
Torbjörn Lundgren
Aino Trosell
Tony Samuelsson
Mats Berggren
Arne Andersson

I LO-tidningen fortsätter David Ericsson:
– Vi som hör till arbetarklassen – det är vi som är nytänkande. Dom där ultraliberalerna har ju alltid funnits.

Turnén ska gå från Luleå i norr till Malmö i söder och gå i mål i Stockholm den 1 maj. Det verkar inte finnas något spikat program ännu, men för allt i världen - missa inte detta!

Läs:
Pressmeddelande från ABF
Manifestet

Bokrea

Årets bokrea har dragit igång och jag har redan hunnit med en sväng bland bokborden. Bland hyllvärmarna finns det en del intressant att lägga märket till. Jag köpte fyra böcker: Åsa Linderborgs Mig äger ingen (59:-), Karin Boyes Dikter i urval (69:-) samt CH-biografin och Sonnevisamlingen som omtalas nedan.

Hos Akademibokhandeln kan man hitta två politiska biografier om personer med stort intresse för oss till vänster: Werner Schmidts CH Hermansson och Anders Ehnmarks Stad i ljus (båda 89:-). Båda böckerna bör dock läsas med ett kritiskt öga.

Schmidts Hermanssonbiografi är starkt färgad av författarens egna ståndpunkter. Ali Esbati skrev i Flamman när det begav sig att de frenetiskt drivna teserna skymmer sikten, både för den politiska analysen av vänsterrörelsen och för förståelsen av människan CH Hermansson – oupplösligt förenad med och outplånligt bidragande till denna rörelse."

Stad i ljus handlar om Antonio Gramsci [Gramsji]: teoretiker, medgrundare av Italienska kommunistpartiet, medlem av Kominternexekutiven och fängslad av Mussolini ("Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta under tjugo år") under en stor del av sitt liv. Nämnde Linderborg skriver att Ehnmark saknar det som gjorde att fascisterna försökte få Gramscis hjärna att sluta fungera: ett öppet sinne och en knuten näve. En sjuk detalj är för övrigt att Akademibokhandeln kallar Gransci för anarkist [!] i reklambladet.

Mitt främsta tips är, kanske inte helt överraskande, en diktsamling. För ynka 69:- hittar man Göran Sonnevis Dikter i urval. Över 500 sidor av författarens produktion som sträcker sig över drygt fyrtio år. Göran Palm skrev 1974 om Sonnevi att äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn. För Sonnevi skriver i högsta grad explicit politiskt; en snabb genombläddring av Dikter i urval förstärker intrycket av en poet med ett patos.

En av Sonnevies kanske kändaste dikter är den som inleds med meningen Bakom tv'n ändrades ljuset. Den kommer från dikten OM KRIGET I VIETNAM och om ni känner igen meningen är det kanske för att den har fått ge namn åt en diktantologi som tidigare figurerat här på bloggen (red. Göran Greider).



Göran Sonnevi (f. 1939) var tjugofem år gammal när dikten publicerades i BLM år 1965. Vid denna tid var Vietnamnkriget fortfarande fjärran för det flesta och ett ställningstagande för FNL resulterade då i ett bemötande som antagligen påminner om det vi inom den antiimperialistiska Iraksolidariteten möter idag: förakt och misstänkliggörande. I numret efteråt var debatten i full gång och den smittade även av sig på kultursidorna där man diskuterade den politiska poesins roll. Greider kallar dikten en vattendelare, att det efter Sonnevi kom en flod av politisk poesi i den guldålder som varade 10-15 år fram i tiden.


OM KRIGET I VIETNAM

Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i - Lund
med omnejd - blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam - han steg
ut eller in i en bil - faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”


Dikten är såklart fantastisk och följs av fler. År 2005 släpptes hans senaste diktsamling Oceanen (som också finns på bokrean) och där fortsätter han i samma spår och följer upp dikten om vietnamkriget:

nya siffror kommer om antalet om antalet döda i kriget i Irak 100.000 döda enligt en undersökning som publiceras i den brittiska tidskriften Lancet
Detta ifrågasätts nu Men jag börjar förstå, att i varje fall storleksordningen
är riktig de döda läggs till de döda Krig läggs till krig Det är mycket vidrigt
Jag fortsätter denna krönika, om också med osäkra siffror Också det virvlar i sin förbländning

Så spring och köp, du kommer knappast att ångra dig!

Båda dikterna finns med i Göran Sonnevi, Dikter i urval av Marie Silkeberg, Albert Bonniers Förlag 2008

En sång för Fidel

Fidel har lämat posten som president och det skulle väl inte förvåna någon om han snart lämnar jordelivet bakom sig. Om någon människa ska väljas ut för att karaktärisera 1900-talet så är det nog Fidel; ett människoöde format av de stora linjerna i klasskampen på internationell skala. En person som för oändligt många människor representerar hoppet om upproret, kampen och segern. Hatat som få i borgarklassens salonger.

Tveklöst har dock hans livsverk stagnerat. Den kubanska revolutionen går på knä; rent materiellt är man påväg att återhämta sig, men moraliskt, i anden, är den nya generationen vansinnigt trött.

Kinas före detta preminärminister Cho En Lai svarade en gång frågan om vad han ansåg om den franska revolutionen med att säga att det är alltför tidigt att avgöra. Med Fidels efterbörd är det betydligt lättare; den vänstervåg som vi nu ser i Latinamerika med epicentrum i Venezuela hade inte varit möjlig utan Kuba. Det måste upprepas: Utan Kuba, inget Venezuela. Det visar sig alltså att den revolution som startade 1959 med guerillans seger nu fullföljs på fastlandet.

Här kommer en sång för Fidel.

Canto a Fidel

Kom nu ivriga gryningsprofet,
längs avlägsna och omärkta stigar
att befria den gröna kajman som du älskar så.
När första skottet ljuder
och hela djungeln vaknar i jungfrulig förvåning,
där, vid din sida står vi
lugna stridsmän.
När din röst ljuder i alla väderstreck
jordreform, rättvisa, bröd och frihet,
där vid din sida med samma tonfall
står vi.
Och när slutet är slaget för
upprensningsaktionen mot tyrannen kommer,
där vid din sida, redo för sista striden
står vi
och om din stig blockeras av järn,
ber vi om en skrud av kubanska tårar
att skylla gerillans ben
på väg mot Amerikas historia.
Inget mer.


Av Ernesto Che Guevara

den gröna kajmanen = Kuba

I rosens namn

Behåll dina rosor
duka av bordet istället
Behåll dina rosor
ljug lite mindre istället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället
älska mig mindre
tro på mig mer
Behåll dina rosor

"Dikten är Märta Tikkanens 30 år gamla men fortfarande lika aktuella beskrivning på heteronormens trånga skal och inneboende maktstrukturer. Att kapitalismen samverkar med andra förtryck och normerande praktiker är ingen nyhet. Hudkrämer med blekande effekt säljer som smör i Asien. Volvos senaste reklamslogan är “hur Vi är du?” MQs budskap i juletider var fnissande heteropar till Mariah Careys “All I want for christmas is you”. Prostitution och pornografi är de yttersta exemplen på hur människor och relationer förtingligas i vår senkapitalistiska samtid. Ett annat är Alla hjärtans dag. Heteronorm och profittörst i en minst sagt ohelig allians..."

Vänsterns Studentförbund, mitt kära förbund, har börjat blogga! Och bra är det. Läs hela! Och försäkra er om att följa bloggen i fortsättningen.

Teknikaliteter

Den senaste tiden har varit en tid av tekniskt strul. Först en sen två krachade datorer har bidragit till att bloggandet har bedrivits på sparlåga de senaste veckorna. En ny dator har nu åtgärdat detta problem och i samma veva har jag gjort ett nytt försök att få ordning på RSS-feeden (tror den ska funka nu?). Bloggen ligger numera även hos Bloggvänstern. Vi får hoppas på ljusare tider!

Jubileum/årsdag

En bloggkamrat uppmärksammar att det idag den 15 februari 2008 är precis fem år sedan de stora antikrigsdemonstrationerna anordnades i protest mot USA:s imperieambitioner och planerna på kriget i Irak.

Jag vill inte vara sämre och hänger på. Det har skrivits en oerhört massa dikter om kriget och dess fasor. Jag väljer en som jag hittar i Fanorna av Arnold Ljungdal. Dikter heter Aldrig mera krig och är skriven tio år efter första världskriget, ett krig som mer än något annat formade det förra århundradet och markerade början på det "korta nittonhundratalet". Den har ett starkt patos en och avslutning som manar till handling - just det som vi borde lära av historien.

Aldrig mera krig.

1.
Minns ni kamrater?
För tio år sedan -

Kanonerna hade nyss tystnat,
jorden drack blod
av millioner mördade,
och ur skyttegravarnas hål
kröpo vi fram på nytt -
hundratusen plundrade människortrasor,
som efter fyra års slaktande
skulle återvända igen
till "civilisationen" och arbetet.
Då reste sig våra sinnen i hat,
och ur våra såriga strupar
steg som ett enda förtvivlat skri
våra lärdomar från fasornas år,
mänsklighetens nya lösen:

Aldrig mera krig!

2.
Aldrig mera?
Och nu? Var står vi?
Det rustas på nytt.
Det hetsas.
Korparna skrika efter rov.
På avrustningskonferenser och diplomatmiddagar
hör du deras kraxande,
där de köpslå om folkens frihet
och schackra i själar och människoliv.
Våra ögon har täppts, och som blinda
jaga vi hän mot avgrunden.

3.
Skall det då få bryta lös igen?
Skall jorden på nytt få förvandlas
till ett stinkande slagfält?
Skall än en gång vanvettet
få triumfera över förnuft och mänsklighet
och millionernas blod slumpas bort
för jobbarnas börsnoteringar
och räntan på dollar och pund?
Ni är det som skall svara på den frågan.
Så svara, kamrater,
svara, arbetets män och kvinnor.
Svara om ni är villiga
att än en gång marchera ut
under ärorika fanor
för att som avskräde fejas undan
i krevadernas järnstorm
och namnlösa ruttna bort i ett dike -
till skydd för vem?
För att värna vad?
Svara -
och låt ert svar höras en gång
kring hela jorden.
Låt det stiga mot skyn
som ett tecken, en ed,
som ett handlingens löfte för framtiden:

Aldrig - mera - krig!

Av Arnold Ljungdal Fanorna Albert Bonniers, Stockholm: 1928