På en fotbollsstadion i Santiago de Chile sitter han. Inte på läktaren, påhejandes sitt favoritlag. Han sitter mitt ute på planen, omringad av andra människor, ihopförsta som boskap. Misshandlade, torterade, förnedrade. Där skriver han sin sista dikt. Victor Jara var en man av folket. Han växte upp under fattiga förhållanden på den chilenska landsbygden. Tidigt fann han musiken, gitarren och kulturen. Efter sin militärtjänstgöring flyttade han till huvudstaden och började studera skådespeleri och regi. Efter hand beslutade sig Victor Jara för att satsa på regisörsyrket och under 1960-talet satte han upp flera pjäser som rönte stor framgång och som gav honom ryktet som ett framtidsnamn.
Länge var han inblandad i politiken. Som uppväxt under fattiga förhållanden hade han det sociala patoset och i det alltmer politiserade klimat som uppstod i slutet av 1960-talet, inte minst på universitetet där han var verksam, tog han ställning och blev medlem i Chiles Kommunistiska Parti. Ju närmare sextiotalet närmade sig sitt slut, desto mer drogs Jara till musiken. Som folkmusiker sjöng han om kärlek och politik, om solidaritet och om det Chile han älskade.
Med musiken drogs han in i den politiska process som 1970 ledde fram till att socialisten Salvador Allende valdes till president och väl där påbörjade ett program som hade genomgripande samhällsförändringar för ögonen.
El Derecho de Vivir en Paz - Rätten till ett eget liv (i Cornelis översättning)
Som vi alla vet störtades Allende och Unidad Populars regering av fascisterna. Den 11 september 1973 är ett datum som ristats med blod och våld i varje socialists hjärta.
Victor Jara, som var en känd vänsterpersonlighet, plockades upp av militären strax efter kuppen och fördes till nationalstadion. Efter flera dagar av tortyr mördades hans slutligen den 16 september och hans kropp dumpades vid en väggren. Det sista han skrev var dikten nedan. I brist på penna och papper fick vänner och kamrater han träffade inuti stadion memorera dikten för att senare rekonstruera den. Den fick inget namn men kallas Estadio Chile efter namnet på stadion.
Estadio Chile
Av Victor Jara
Vi är fem tusen
i den här lilla delen av staden.
Vi är fem tusen.
Jag undrar hur många vi är totalt
i städerna och i hela landet?
Ensamma här
Är tio tusen händer som sår fälten
och håller igång fabrikerna.
Så mycket mänsklighet
utsatta för hunger, kyla, panik, smärta,
press, terror och galenskap!
Sex av oss förlorades
uti tomma intet.
En död, en annan misshandlad så grovt jag inte kunde föreställa mig
att en människa kunde bli slagen.
De övriga fyra ville göra slut på terrorn –
en kastade sig ut i tomheten,
en annan slog sitt huvud mot väggen,
men alla med döden i blicken.
Vilken skräck fascismens ansikte skapar!
De genomför sina planer med knivskarp precision.
Ingenting betyder någonting för dem.
För dem är blod lika med medaljer.
Mördandet är ett hjältedåd.
Gud, är det denna värld du har skapat,
för detta, dina sju dagar av underverk och arbete?
Inom dessa fyra väggar existerar det bara en siffra
Som inte förändras
om långsamt önskar sig mer död.
Men plötsligt vaknar mitt medvetande till liv
Och jag inser att detta tidvatten saknar hjärtslag,
endast pulsen hos en maskin
och militärerna som visar upp sina barnmorskors ansikten
söta och fina.
Låt Mexico, Kuba och världen
visa sin avsky mot detta brott!
Vi är tio tusen händer
Som inte kan producera någonting.
Hur många är vi i hela landet?
Blodet från vår president, vår kamrat,
Kommer att slå med en kraft större än bomber och maskingevär!
Våra nävar kommer att knytas igen!
Det är svårt att sjunga
När jag tvingas sjunga om skräcken.
Skräcken jag genomlever.
Skräcken som dödar mig.
Att se mig själv bland så mycket
och så många ögonblick av oändlighet
som i tystnad och skrik
är meningen med min sång.
Det jag ser, har jag aldrig sett.
Vad jag har känt och vad jag känner
Kommer att ge stunden liv…
Egen översättning från engelska/spanska. Hämtad från
Orden ringer i mina öron. På spanska och engelska finns det en distans. Jag översatte dikten till svenska där orden blir verkligare. Vilken skräck fascismens ansikte skapar! Fascismen var nära och fascismen är nära idag. Victor Jaras sista ord finns i mitt huvud när jag tänker på Venezuela. Läser att högern och CIA har långtgående planer på att ännu en gång störta regeringen, denna gång i samband med folkomröstningen den 2 december. Erfarenheter har man förvärvat i Chile och i resten av Latinamerika. De genomför sina planer med knivskarp precision.
Här hemma skrivs det lögner, på tv:n sprider man lögner som gödsel. Inte ens vänstern orkar stå upp för revolutionen i Venezuela, trots varningarna om att kontrarevolutionen är nära finns där. Ibland har jag lust att gå fram till människor som talar sig varm om hur hemsk Chilekuppen var men som samtidigt inte ger Venezuela samma solidaritet i denna svåra stund. Jag har lust att be dem dra åt helvete med sin hycklarkärlek. Fattar de inte att vi inte behöver fler martyrer? Fattar ni inte att Victor Jara talar till oss? Fattar ni inte att valet står mellan socialismen och fascismen?
Till tjugoårsminnet av kuppen döptes stadion om till Estadio Victor Jara. Såren är inte läkta, långt därifrån. Och trots att mycket vatten runnit under broarna sedan dess kvarstår ännu faktumet att i Latinamerika ligger fascismen vilande under ytan. Idag, precis som 1973 är det en strid på liv och död. Men denna gången kan ingen säga att de inget visste.
Det är svårt att sjunga
När jag tvingas sjunga om skräcken.
Skräcken jag genomlever.
Skräcken som dödar mig.
Portavoz - Estadio Chile.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar