Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.
Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.
Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar