Två berättelser om Sverige

Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.

I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:

"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.

[...]

Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."

Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.

I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.



Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:

Grey is beautiiful
och gråhet är vår arvedel:
gråhet är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

[...]

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.

Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.

Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?

För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.

Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?

När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.

***

Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.

Den 20 december 1967

"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, psikorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.


Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.




Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.




Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.


Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005