From the waxcabinet

Note to self: Kom ihåg Gustav Johansson.

[...]

Vid seklets början gjorde sig bred
en ny och bekväm teori,
som varje slöfock i blusmännens led
fann särskilt behag uti.
Man ska rösta, men kampen fly,
så växte man in efterhand,
direkt, utan bråk eller huvudbry
i de stekta sparvarnas land.

Nu återstår tomma ruiner blott
av detta lärosystem.
En världsbrand och klasskrig av väldiga mått
har medfört nya problem.
Men varje bekvämlighetslärans profet
förseglar sin almanack.
När kriget bröt ut över vår planet
deras hjärnor slog stopp och back.

[...]

Men kunde den inte beviljas, min bön,
begärde jag strax biljett
till den evigt brinnande svavelsjön
eller himmelens änglabalett.
Det är bättre att hängas som käck rebell
under brackornas dumma hån
än att hamna i väntan på levnadens kväll
i ett andligt Panoptikon.

Läs vidare på Röda Raketer!

Poesiutmaningen

Nystartade Rödtjut, my brother in arms (obs! male bonding! do not disturbe!) och These Exiled Years, "ett brutalt, ouppfostrat kommunistsälle"(skrälle?) får härmed poesiutmaningen skickad till sig. Ta er tid, låt julefriden verka (inte värka som Myrdal så vänligt påpekade). Jag ser fram emot era bidrag!


Jan Myrdal, en sort ikon

Den deliberativa demokratens våta dröm

Hos Röda Raketer hittar jag en fantastisk kuplett skriven av Gustav Johansson (som tidigare funnits med på bloggen).

Klara strupen, gesäller!
Sjung om demokratin
en klang- och jubel- och solskenssång
så rörande och fin.
Alla tongångar skvallrar
om vårt demokratiska nit.
Det är så stämman dallrar
en verkligt känslig bit.

Säg, varför ska klasserna kivas?
I folkhemmet bör dom väl trivas.
Lyss till mitt rop:
slå er ihop
hand i hand!
Det är fattigt och trist för dom flesta
men tyder man allt till det bästa,
så går proletärn
och mångmiljonärn
hand i hand.

Fantastisk rolig och träffande. Läs fortsättningen! En annan blogg, som likt Röda Raketer ägnar sig åt folkbildning 2.0, skrev för inte så länge sedan ett inlägg som tangerade andemeningen i Johanssons dikt. Politics and Philosophy skriver:

"[...] Ofta, speciellt på senare tid, har jag träffat människor som av ett eller annat skäl tyckt att vårt raison de etré är toleransen, samarbetet, solidariteten. Det är en av de mest missuppfattade sakerna i vår politiska verklighet, och den mest skadliga. Att vara socialist handlar aldrig om att vara snäll mot barn och djur. Det har ingenting att göra med någon människokärlek att göra. Att vara socialist handlar om att inse sin plats i samhällsstrukturen och därmed ha ett klassmedvetande.

Liberalismens intolerans ligger i dess kvävande filt av tolerans - men en tolerans som bara är till för att marginalisera och tysta. 'Tolerans' som bygger på den härskande klassens hegemoni. En tolerans som säger till oss på botten att vara snälla och goda. En tolerans som vänder vänstern mot de som känner innerligt, synnerligt klasshat. Förklädda liberaler vandrar i arbetarrörelsens mötesrum och salar. All revolutionär verksamhet, alla konfliktperspektiv kvävs. Och med detta kvävs varje strävande som vi har. När man inte längre får kämpa, när man inte längre får inse motsättningarnas natur har man också avväpnat klassen."

Också är rekomenderar jag fortsatt läsning och att ni gör som jag, lägg ett bokmärke och följ även framöver.

Ur Tyska Marginalia 1938

Av Bertholt Brecht

DE UTSVULTNAS BRÖD HAR TAGIT SLUT

Kött känner man inte längre till. Förgäves
har folket svettats.
Lagerkransarna är torra.
Rök stiger mot himlen
från ammunitionsfabrikerna.

ARBETARNA SKRIKER EFTER BRÖD

Köpmännen skriker efter marknader.
Händerna som vilar i skötet rör sig.
De gör granater.

DE MÄKTIGA SÄGER:

Fred och krig
Vävs inte av samma tyg.
Men deras fred och krig
är som vind och storm.

Kriget växer fram ur deras fred
som sonen ur modern
och bär
deras rysliga drag.

Deras krig dödar
vad deras fred
lämnat kvar.

PÅ VÄGGEN STOD DET MED KRITA:

De vill ha krig.
Den som skriver det
har redan stupat.

KONSTRUKTÖRERNA SITTER BÖJDA

över sina ritningar.
En felaktig siffra, och fiendens städer
förblir oförstörda.

GENERAL, DIN TANK ÄR EN STARK VAGN
Den bryter ned skogar och smular sönder människor.
Men den har ett fel:
Den behöver en chaufför.

General, ditt bombplan är starkt.
Det flyger snabbare är stormen och bär mer än elefanten.

Men det har ett fel:
Det behöver en montör.

General, människan är mycket användbar.
Hon kan flyga, och hon kan döda.
Men hon har ett fel:
Hon kan tänka.

ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

En liten portion sorg i allt julmys

"Sonja Åkesson är en poet jag dras till. Vemod, insikt och galjhumor kännetecknar Åkesson. Hon är krass, hon väjer inte för katastrofen. Jag väljer denna dikt, just för att den får mig att tänka på Sonja och hennes - allt för korta - liv. En liten portion sorg i allt julmys."

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.
(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

ur sista diktsamlingen, Hästens öga (1977)


Vänster svarar på Poesiutmaningen med en dikt av Åkesson. Kanske det kan behövas lite blues för att dämpa sockerrushen från julgodiset, små kusiner runt benen och Lotta Bromé som julvärd på TV (the horror!). Vad vet jag.

Till sist en uppmaning: strunta i julrimmet och skicka mig en dikt istället. God jul på er.

Kampen är inte lätt

Av Bertholt Brecht

Du säger att du hoppades
allt för länge
orkar inte hoppas längre

Men vad var det du hoppades?
Att kampen var lätt?

Så är det inte

Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det
att om vi inte kan åstadkomma
det omöjliga är vi förlorade

Om vi inte kan göra vad ingen
kan kräva av oss
går vi under

När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast!

Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget

***

Jag går i en studiecirkel. Vi är åtta personer som har hållit på i tre månader nu, tre gånger i månaden, måndagar kl. 18.30. Kapitalet ska knäckas, ta den tid det tar (framåt industrisemestern beräknar vi gå i mål). En av deltagarna i cirkeln, som dessutom är en god vän och kamrat, säger om cirkeln att det är att ta tillbaka människovärdet, bit för bit, som ständigt tas ifrån en i detta samhället. Visst är det så. Teori och praktik. Han är klok. Knappt torr bakom öronen första gången jag träffade honom, men med ett glödande patos, ett gigantiskt driv och en klokhet som är få förunnade.

Ibland är det tungt. Ibland tappar jag lusten totalt. Arbete, studier, engagemang, organisera. Tid, tid, tid, aldrig har man tid. Ibland får jag intrycket av att min rumskamrat är svartsjuk på politiken som tar all den tid där vanliga människor hade suttit framför tv:n och kollat på säsong två av Heroes. Tankar som rör sig i huvudet: Sliter jag ut mig själv? Går jag i i väggen igen? Tjänar det något till?

Luther sitter på axeln och har sitt svar klart. Men jag lyssnar inte på honom. Han vet inte vad han snackar om.



Nej, kampen är inte lätt. Jag skulle kunna ta mig upp i detta samhället och få ett bra jobb och tjäna en jävla massa pengar, det vet jag, men det skulle inte betyda någonting. Så sant, Stefan! Vi får inte bli trötta. Kampen är inte lätt, men utan kampen skulle ingenting vara någonting värt.

Var landar vi? På fötterna, på offensiven, ständigt på offensiven. Vi jobbar och sliter och kämpar och kanske en dag kan vi säga att vi gjort någonting här i världen.

Till mitt parti

Av Pablo Neruda

Du har givit mig broderskap också med dem jag inte känner.
Du har tilldelat mig styrkan hos alla som lever.
Du har återgivit mig fosterlandet som genom en födelse.
Du har skänkt mig friheten som den ensamme inte äger.
Du har lärt mig att tända godheten likt en brasa.
Du har givit mig den rätlinjighet som trädet behöver.
Du har lärt mig att se enheten och åtskillnaden mellan människorna.
Du har visat mig hur den enskildes smärta har dött i allas seger.
Du har lärt mig att sova i mina bröders hårda sängar.
Du har fått mig att bygga verkligheten som på en klippa.
Du har gjort mig till skurkens fiende och frenesins mur.
Du har fått mig att se världens klarhet och glädjens möjlighet.
Du har gjort mig oförstörbar därför att med dig slutar jag inte i mig själv.


Pablo Neruda (1904-1973)


Pablo Neruda är en av de största. Den här dikten gör tydligt var organisering betyder. Den styrkan skojar man inte bort.

I sina memoarer skriver han "Det har fallit på min lott att lida och kämpa, älska och dikta; jag har tilldelats både segrar och nederlag, känt smaken av både bröd och blod. Vad kan en diktare mer begära? Och alltsammans, från gråten till kyssarna, från ensamheten till folket, fortlever i min diktning, och den har understött min kamp. (...) Min belöning är detta mitt livs stora ögonblick i solen vid den brännande sodagruvan i Lota, då en man kommer upp från sitt hål i bottenschaktet som om han stigit upp från helvetet, med ansiktet förvridet och frätt av det omänskliga arbetet, med ögonen rödsvidande av dammet, och räcker mig sin hårda näve med hela pampans karta i valkarna och vecken, ser på mig med sina brinnande ögon och säger: "Jag har känt dig sedan länge, broder." Detta är min diktnings äremoment: den tröstlösa pampans gruvhål, ur vilket det kommer upp en arbetare som många gånger har hört Chiles vind och mörker och stjärnor säga: "Du är inte ensam, det finns en diktare som tänker på dina smärtor."
Jag gick in i Chiles Kommunistiska Parti den 15 juli 1945."

Salvador Allende & Neruda

***

Tio meter över havet har lämnat ett blytungt bidrag till poesiutmaningen. Jag tror jag tidigare skrivit några rader om just gemenskapen som finns i kampen och i ställningstagandet. Anledningen till att hjärtat dunkar extra hårt när jag läser dikter från andra tider och andra platser är för att det är ett uttryck för det band som knyter oss samman. Inte för att orden är fina. Neruda talar till oss från en annan kontinent och en annan tid, men det har skriver har giltighet överallt där kampen pågår. För mig är kampdikten ett sätt att knyta an till vår historia: stolt, värdig och mäktig, men också krokig, komplex och motsägelsefull.

Tankar om landslyktens varktighet

Av Bertholt Brecht

1.
Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder imorgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.
Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!


ur Sånger mellan krigen FIB:s lyrikklubb. Stockholm: 1955

EFTERÅT JUST NU JAG SÄGER

Av Bodil Malmsten

När vi alltid gör det ingen kan
begära
När vi alltid håller våra löften åt
varandra
När vi alltid är den andre andra
När vi alltid nöjer oss orimligt
När vi alltid böjer oss omåttligt
När vi alltid

När vi alltid stöder det som skört är
När vi alltid blöder med det störda
När vi alltid gör det
När vi alltid

När vi alltid är den som skall lära
När vi alltild är den som skall älska
När vi alltid måste mest av allt och alla

När vi går i krossglaset på gatan barfot
När vi går på händerna med brutet löfte
När vi ändå inte mördar
När vi inte gör det
När vi alltid

När vi alltid ser med vördnad
bördan
När vi alltid vägt och mätt och vet –
det är omöjligt
När vi ändå inte mördar
När vi inte gör det
När vi alltid

När vi alltid möter bödlarna med
öppna ögon När vi alltid vänder till den
andra kinden
När vi alltid ändå inte
När vi alltid

När vi alltid –
All Tid
i det enda ögonblicket
Just Nu
sliter skydden från och står
otroligt modig

LIVSFARA! GÅ INTE NÄRA MÄNNISKAN!
TÄNK OM DEN FALLER OCH BLOCKERAR VÄGEN
VARNING!

När vi ändå alltid
När vi alltid
trotsar hotet
finns vi älskling


Ur Samlade Dikter, 1996

Bodil Malmsten (1944-)

"EFTERÅT JUST NU JAG SÄGER lästes och älskades under ett par intensiva vintrar på den skolas golv där jag då befann mig. Därför bifogar jag denna dikt"

Så skriver Politik och Poesi om Bodil Malmstens dikt i sitt bidrag till Poesiutmaningen. Tack för dikten, den hade jag inte hittat på egen hand!

Poesiutmaningen

Det har varit lite dålig fart på poesiutmaningen sen sist, jag väntar ivrig på eventuella bidrag från de som redan fått den skickad till sig.

I väntan på det passar jag på att skicka iväg två nya utmaningar. Det är till två vassa bloggar som jag har följt med intresse ett bra tag nu, Politik och Poesi och Vänster. Den första drivs av Helena Duroj och har ett minst sagt lovande namn. På den andra skriver Hanna Löfqvist initierat och uppkäftigt om bl.a. EU-frågor, feminism, Kuba, klassamhället osv.

Frågan är lika enkel som den är rak: vilken dikt har inspirerat dig?

Och som vanligt, glöm inte att skicka utmaningen vidare!

Maskinerna mår bra

Angående människovärdet
Av Stig Sjödin

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.

På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.

Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.


Ur Klarspråk (1971), hittad här.

Jag kommer att tänka på vad en vän berättade på en studiecirkel i förra veckan. Han jobbade tidigare skift på en margarinfabrik i ett par år. Skiftet gjorde att man gick av och på utan att hinna byta mer ett ett par ord med dem som kommer efter. Varför, frågade man sig, kunde man inte stanna maskinerna för ett litet tag? Svaret kom naturligt, utan direkt eftertanke:
-Maskinerna mår bäst av att vara igång hela tiden, sa chefen.

***

Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.
Maskinerna mår bra.

Så ska det stå på min gravsten. Som en påminnelse till dig som lever om tusen år, i en ljusare, bättre tid än vår, så att ni inte ska glömma hur sjukt ett samhälle var en gång i tiden.

Oktoberdikter

Av Lars Forsell

Den första maj är i många länder dagen för mycken revolutionär retorik. Verkligheten i andra länder har ingen retorik. Där växer revolten ur en verklighet som är stum och talande. Dess namn är inte pråligt. Det är nöd.

Jag hör röster som säger: den kommer aldrig!
och andra öron hör den ständigt banka på dörren
Revolten kommer. Av nödvändighet. Den ger inga odds

Jag ser somliga plantera tulipanarosor under solen
Under månen smyger andra fram och skär ner dem
Framtiden odlas inte i rabatter!

Det finns inga skäl för optimism
Det finns inga skäl för pessimism
Det finns skäl för revolution

Vi har inget behov av muntra profetior
Vi har inget behov av undergångsvisioner
Vi har behov av bröd

Revolutionen är nödvändig
Bröd är en nödvändighet
De varken gråter eller skrattar

De som drömmer om blodiga gryningar
och de som sveper sig i skymningsdrömmar
må ta kål på varandra gärna för mig

Må somliga slitas mellan hopp och förtvivlan
Må andras hopp och förtvivlan slita sönder varandra
Ingetdera är bröd. Allt det där är privat.

Möt oss hånfullt, verklighet,
eller le mot oss inställsamt
Vi kommer ändå

Du har ingen talan
Du är vår
Du har inget ansikte, här har du vårt!

Förändras du
förändras vi
Vi har dig i vårt våld.


Ur Oktoberdikter 1971. Bonniers: Stockholm

Inget riktigt klasshat?

Denna dikt är en av de verkliga klassikerna i den svenska arbetarrörelsen. Författare är KJ Gabielsson (1861-1901) som skrev under signaturen Karolus.

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, “av nåd”, man mig lät
få plats - man visste min flit -
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.


Hämtad hos Enn Kokk

Jag håller på att läsa Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909 (1964) av Axel Uhlén som är en gedigen genomgång späckad med fakta och anekdoter. Det är också en lektion i den svenska socialdemokratins hegemoniska stävanden i historieskrivningen. Väldigt förenklar kan man säga att historieskrivning beskriver arbetarklassen som skötsam, rationell, fredlig och framför allt reformistisk, kort sagt socialdemokratisk. Klasshatet passar dåligt in i denna beskrivning. Gabrielsson skriver i sista versen att

Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.

















Det glödande hatet är inte skötsam, rationellt, fredligt eller reformistiskt, tvärtom revolutionärt, oborstat och irrattionellt. Därför känner sig Uhlén tvungen inflika följande stycke efter dikten:

"Som vi ser utnyttjar Gabrielsson även hatmotivet – det motiv alltså, som för många andra arbetardiktare, såväl intellektuella som autodidakter, varit en eggande inspirationskälla. Man kan säga om samtliga att källan inte var ett klasshat i verklig bemärkelse, och man kan säga det med hundraprocentigt berättigande, när det gäller Gabrielsson. Hans hat var uteslutande hatet mot våldet, förtrycket och orättvisorna, hägnande av samhällssystemet […] Man kan inte någonstans hos Gabrielsson finna uttryck för klasshat detta ords egentliga bemärkelse”

Genomgående i hela boken kämpar Uhlén för att betona den svenska arbetarrörelsens benhårda reformistiska inställning från första stund, och går därför noggrant igenom allt från Norköpingskongressen 1891, Axel Danielssons ”omvändelse” och uteslutningen av ungsocialisterna osv. Dikter som ger uttryck för ett revolutionärt patos, och speciellt en känsla av hat är egentligen något helt annat, ett missförstånd eller obetänksamhet, verkar Uhlén säga oss. Särskilt tydligt blir det när de andra ska beskrivas; de som inte är skötsamma och fredligt reformistiska: anarkister, kommunister och syndlikalister. Vi ska lite längre fram se det i beskrivningen av Leon Larsson och hans Hatets sånger till exempel.


Kampen för hegemoni inom arbetarrörelsen var länge något centralt för socialdemokratin och om detta har Åsa Liderborg skrivit en utmärkt avhandling, Socialdemokratin skriver historia - historieskrvningen som en ideologisk maktresurs (2001). För att behålla den krävdes det att en del historia helt enkelt skrevs om i efterhand (så är t.ex. fallet med skotten i Ådalen). I fallet med arbetardikterna har denna process pågått genom årtiondena. Dikter och sånger har ändrats, skrivits om, verser har strukits, titlar har byts ut och de som ändå inte passat in har helt enkelt försvunnit ut ur samlingarna.

När nu socialdemokratin har hamnat så långt från sina rötter verkar det inte längre har någon betydelse huruvida dikterna handlar om hat eller inte. Man är så fjärmad från sin historia att man inte kan identifiera kampdikterna med en politisk praktik och verklighet. De hotar inte längre förståelsen av sig själv och av den reformistiska delen av arbetarrörelsen. Fältet lämnas då öppet för att återupptäcka det revolutionära arvet i den tidiga arbetardikten. Jag är övertygad att under ett århundrade av damm och hegemoniska strider ligger dikter begravna som återigen kan kan få tala för sig själv utan att blir inpressade i en trång tolkningsram.

Huruvida KJ Gabrielsson var reformist eller revolutionär i själ och hjärta vet jag inte. I senare litteratur om arbetardikt (så t.ex. Arbetets ansikten) har Uhléns tolkning tagits för given. Uhlén nöjer sig inte med det ovan citerade försöket att vederlägga Gabrielssons icke-reformistiska utan anför ett annat citat av Gabrielsson:

Vi bygga i glädje, vi bygga i sorg,
Vi bygga för framtidens lycka,
Vi resa i höjden en ett fäste, en borg
Mot allt som vill släktet förtrycka.
Att redlighet trygga
Vi bygga, vi bygga.

”Att redlighet trygga! (Kursiveringen av order redlighet är G:sons egen.) Så ville han tydligen helst karaktärisera såväl sin egen som arbetarrörelsens strävan. För att trygga redlighetens dominans i samhällssystemet, i allt samarbete och allt umgänge människor emellan, kämpande, stred och diktade han.”



Att stycket ovan är skriven i ljuset av folkhemmets klassamarbete är tydligt. Om dagens karta och gårdagens verklighet inte stämmer överens, då måste verkligheten anpassas. Fortsatt kan man fundera över varför Uhlén inte med ett ord nämner följande dikt.

Allmän rösträtt
Mel: Arbetets sönder

Framåt mot ljuset, framåt mot målet,
fram öfver våldet till lycka och rätt,
länge med ränker, med fjättrar, med stålet
listigt vi kufvats på tusende sätt;
se hur den rubbas den åldriga sed,
se hur de tätna alltmer våra led;
visshet och hopp uti blickarne glimma,
båda en fridens och ärones dag,
båda åt släktet förlossningens timma,
båda att rättvisa skall blifva lag.

Hvart man än lyssnar, hvart man än spanar
finner man skaror, som rusta till strid.
Kanske det börjar förr än man anar,
bäst är att hålla sig redo därvid.
Kan det få aflöpa lugnt, är det väl,
bättre begär ej den längtande träl;
men om man spänner tills bågen vill brista,
fortfar med nej’en och dömer med väld
faller till sist nog den tändande gnista,
som gifver lif åt förödelsens eld.

Herrar, som stiften regler och lagar,
skänken gehör, låten rätt blifva spord,
gifven oss ännu i fredliga dagar,
oss som arbeta, i rådet ett ord.
Än ha ni makten att allt göra väl,
meddelen rösträtt åt manvorden träl.
Eljest då stormarne hvina och knaka,
om det går illa blir skulden blott er.
Hållen, ack hållen ej längre tillbaka,
gifven oss rösträtt och rättvisa sker.


Hittad via Projekt Runeberg tillsammans med andra dikter av Gabrielsson. Andra versens millitans är bara för mycket antagligen.

Jag kommer att återkomma till hur man med hjälp av arbetardikten konstruerar och omformulera historien i hegemoniska syften.

Bilder: Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm, Axel Danielsson, Branting och Gustav V

Motoffensiven

En del inom rörelsen har svårt att relatera till tidigare generationers kamp. De förstår inte hur man kan sjunga Warsawjanka på årsmötet och tycker att arbetardikter från förra seklets början är hopplöst omoderna. Jag är inte en av dem, tvärtom. Jag tror att vi i arbetarrörelsens kulturarv finner broar till tidigare generationer, där finns gemenskapen och sammanhållningen som härdats genom kampen. Där kan vi hämta inspiration till att kämpa igen och igen och igen.

På Tio meter över havet läser jag ett stycke som är så bra att jag är så fräck att jag publicerar det i sin helhet här:

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där

trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka

för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven

bara vänta och se


än är inte sista ordet sagt

***

Dikterna om arbete och kamp är inga döda ord skrivna på gulnande papper. De är uttryck för samma kamp - nu som då.

Ge dom jävlarna på käften.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte

Av Håkan Boström

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte.
där klasskampen för första gången
visade sig i terminsavgifter
och där den från början knappa
procenten av arbetarbarn
årligen reducerades.

Dett är anteckningar
där klasstillhörigheten
redan tidigt uppenbarades.
Anteckningar
där barnet skulle svälja förtreten
och lära sig ett yrke.
"Ty det du en gång
lärt dig med dina händer,
kan ingen ta ifrån dig.
Det sitter bättre än boklig bildning."


Detta är anteckningar,
framsprungna utan tanke
på den tidlösa oändligheten
men bundna i sin tillhörighet
till alla som inte rår över sin tid.

Detta är anteckningar från ett protokollfört möte
bundet till en rörelse
som ständigt för kampen vidare.
Där vi reser oss,
säger vårt ord
och kan gå.
Bundna men icke livegna.


Detta är anteckningar från de tystas protokollförda möte.
Den som existerar, som enbart finns.
Så är dessa anteckningar mötesförda protokoll
för alla dem som
förlorar sin möjlighet
att leva
genom att satsa sin arbetsförmåga.
De som satsat sitt liv
och vunnit sin värkbrutna kropp
i förhopningen att överleva.

Detta är anteckningar,
mötesförda som
de förnekade generationernas skyldigheter,
för de kommande generationernas rättigheter.

Anteckningar,
vars giltighet alltid måste ifrågasättas.

Anteckningar,
skrivna för dem
som aldrig läser några dikter om näckrosbollar
och själens vandringar i tysta mörkret.
Anteckningar,
för dem där dikt
betyder en novell i Hemmets Veckotidning
och verkligheten
att köttfärsen stigit
35 öre kilot i Konsum.

Det är för de tysta dessa sånger skrivits.
De som existerar,
bundna men icke livegna.
För dem som kan säga sitt ord och gå,
utan tanke på den oändliga tidlösheten.


Ur Arbetets Ansikten - Arbetardikt i Sverige under ett sekel Lars Furuland (red.) En bok för alla, 1998