Nitlotten

På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:

"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.

Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."

Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.

Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.

Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:

"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:

Nitlotten

När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Författade av Aspes.

(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).

Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.

Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.

Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:

"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"

Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!

Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.