Off the Wall

Verkar som att Aftonbladets Kulturblogg har hittat hit. Kul! (även om det inte var jag som skrev den arga kommentaren).

Jag vill passa på att tipsa om min favoritsida just nu: A gallery of walls with stuff written on it. Helt fantastisk. När kommer den svenska versionen? Nästan så att man skulle ge sig ut med en kamera, eller varför inte en sprayburk?

Och förresten. Ni kan väl fråga Åsa om hon vill skicka mig en dikt. Så har jag något att berätta för barnbarnen.

Socialismen

“En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.” Lars Forsell


Hur nära är socialismen?

“Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
“Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
“Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.


Av Petter Bergman




Befrielsen

så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

Av Tio meter över havet

Två berättelser om Sverige

Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.

I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:

"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.

[...]

Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."

Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.

I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.



Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:

Grey is beautiiful
och gråhet är vår arvedel:
gråhet är vår klasskamrat.
Grey is beautiful
och grått som stenhällar och vadmal,
grått som stenblandad åkerjord,
grått som en gammal mjölkpall
det ursinne som slog den danske fogden på käften.
Grey is beautiful, grått är arbetets färg.
Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå
garnet det starkaste, den grå stenen gatans.
Grå häst är arbetshäst.

[...]

Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket
som demokratins grundlag blivit formulerad:
“Votering är begärd
och skall verkställas.”
Och fråga oss sedan
vad som är vackrare än “du gamla du fria”.
Svaret är grått.

Votering, varje votering, varje votum.
Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala
men våga
tala.

Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.

Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.

Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?

För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.

Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?

När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.

***

Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.

Den 20 december 1967

"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, psikorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.


Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.




Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.




Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.


Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005

Solidaritet på rikitgt

Det är klart man borde ha varit med på
företagsledningens senaste sammanträde
i ASEA
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att arbetarna har lägre löner än direktörerna

Det är klart att man borde ha varit med
när nazisterna rensade ghettot i Warsawa
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att inte judarna sköt det första skottet

Det är klart att man borde ha varit med
när Gustav V beställde en transitering av krigsmaterial
på Stockholms slott
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att han inte trodde att det gällde nötboskap

Det är klart att man borde ha varit med
när amerikanska bomber rensat upp bland bönderna
i Vietnam
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att de inte är kineser

Det är klart att man borde ha varit Franco själv
för att kunna protestera när Alvarez satt i fängelse
i Cáceres
Hur skulle man annars kunna vara säker på
att Alvarez hade rätt att protestera mot Grimaus
likvidering

Eller hur, bolagsdirektörer, politiker, presidenter
och andra experter och makthavare?
Visst måste man själv ha upplevt ansvaret inifrån?
Visste måste man bilda sig ett omdöme på platsen?
Annars är man en verklighetsfrånvänd moralist?

Svar: När Carlos Alvarez kom till Köpenhamn den
6 oktober 1967
sa han på presskonferensen:

Era protester i Skandinavien är orsaken till att jag
kan befinna mig här idag!

Sens moral - eller tendensten frilagd:
Världen vore sämre om amatörerna höll käften


Av Björn Håkansson
Tillfällighetsdikt skriven till en uppläsningsafton med Carlos Alvarez 16/10 1967

Julian Grimaus var en spansk kommunist som avrättades av Franco och hans fascistregim 1963. Vem Carlos Alvarez var vet jag inte, kanske någon därute som vet mer?















Han













Inte han

Strange Fruit

I en tidigare post nämnde jag Nina Simone, då i samband med hennes version av Pirate-Jenny. Samme Simone har spelat in andra politiska sånger, här tänker jag framför allt på Strange Fruit.

Strange Fruit är en dikt skriven av Abel Meeropo (1903-1986), mera känd under pseudonymen Lewis Allan. Han skrev dikten i ett uttryck för den avsky han kände efter att ha sett Lawrence Beitlers berömda foto av Thomas Ship och Abram Smith, två svarta män som blev lynchade i staden Marion, Indiana den 7 augusti 1930. När Meeropol första gången såg fotot 1937 uppgav han att "it haunted me for days". Ship och Smith hade blivit arresterade dagen innan lynchning, anklagade för att ha mördat en vit man och ha våldtagit hans flickvän. En stor mobb bröt sig in i häktet och misshandlade dem innan de hängde dem i ett träd. En tredje man, den blott 16-årige James Cameron, stod också anklagad men lyckades undkomma mobben.




Strange Fruit
av Abel Meeropo (Lewis Allen)

Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant south,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolias, sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh.

Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.


Dikten kontrasterar den amerikanska söderns lantliga idyll med dess skrämmande rasism. Den publicerades första gången i The New York Teacher, en fackföreningstidskrift. Meeropol hade tidigare bett musiker att tonsätta hans dikter, men till Strange Fruit skrev han själv musiken. James Cameron, pojken som överlevde den fruktansvärda lynchningen dömdes senare till fem års fängelse för medhjälp till brotten. Åtta personer var inblandade i utredningen kring lynchningen, två åtalades men frikändes senare. Cameron, som dog så sent som 2006, dedikerade hela sitt liv i kampen för USA:s svarta genom sitt arbete i bl.a. NAACP. 1988 öppnade han Americas Black Holocaust Museum i syfte att dokumentera den historiska orättvisa som drabbat människor av afrikanskt ursprung.

Billie Holiday var den första stora artisten som sjöng i sången på skiva (1939) och den blev genast en stor succé och fanns med Holiday i resten av hennes karriär.



Jag tycker dock (likt Esbatis kommentarer) att det är Nina Simone som gör den vassaste versionen (Simone ändrar några ord i texten dock):



Abel Meeropo var kommunist, även om han inte kom ut ur garderoben (av förklarliga skäl). Pseudonymen Lewis Allan tog han efter sina två dödfödda barn. En annan intressant anektod om författaren är att han tillsammans med sin fru adopterade paret Rosenbergs två barn när föräldrarna avrättades. Kommunisterna Julius och Ether Rosenburg anklagades och dömdes år 1953 för spioneri och för att ha överlämnat information om de amerikanska atombomberna till Sovjetunionen.


Foton:
Abel Meeropol
Lawrence Beitler foto av Thomas Ship och Abram Smith
Paret Rosenberg efter att ha mottagit sina dödsdomar

Poesiutmaningen

Poesiutmaningen går vidare in på det nya året! Tio meter över havet skickar vidare till Bengtssons Frestelser som tillsammans med Frasses Blogg får frågan, som vanligt: Vilken dikt har inspirerar dig? Skriv gärna en motivering och skicka vidare utmaningen!

Att leva är att ta ställning

Om att vara reformist

Man måste vara kritisk
Se saken från båda sidorna
Mänskliga rättigheter är ju viktigt
De måste till en dialog
Jag kan ju inte stödja det fullt ut
Ytrandefriheten hotas
Nåt finns det väl ändå att kritisera
Det går för snabbt
Samhället polariseras
De borde ta det lugnt
Lär av historien

Så många ord, så lite handling.
Rädd för att smutsa ner händerna?

Vad fan hände med proletära internationalismen?

Två dikter om hyckleri och solidaritet:

***



ANTINGEN ELLER

REVOLUTIONER, SOLIDARITET och FNL står det ovanför bås 1.
REFORMER, RÄNTABILITET och FN står det ovanför bås 2.
Välj ett av dessa två bås, samvetsömt västerländska marsvin!
för något tredje eller fjärde ges inte längre,
ges inte än på länge.
Intellektuellt förnerdrande? Ja, det är möjligt.
Att vägra välja överhuvudtaget?
Nej, det är omöjligt. Då väljer ni ändå.

Av Göran Palm Fragment ur Ord och bild nr 7:1967




Bönen

Varje gång en svensk tiger, neutral,
beredd att medla, stödd på Hammarskjöld

trycker fem Volkswagenägare på gaspedalen,
två barn leker krig, i ärvda könsorgan, och

agmatin och putrescin erhålls av arginet
Då fryser jag i solen, enligt statistiken

Jag är neutral, dvs. min talan förs av fakta
Mina förklaringar är liknelser och inga bomber

Men hur länge orkar jag resa mig upp lugnt
och metodiskt, och förklara: hoppet står till FN!

Jag är neutral, dvs. min rädsla sköter andra
varje gång en fredsaktion fälls ut från CIA

Orörd av världen, men full av dess säd:
hjälp mig att skilja falskhet från överflöd!


Av Björn Håkansson ur Kärlek i Vita Huset (1967)

Adelante

Hay hombres que luchan un día y son buenos.
Hay otros que luchan un año y son mejores.
Hay quienes que luchan muchos años y son muy buenos.
Pero hay los que luchan toda la vida: esos son los imprescindibles.

Lärandets lov

Jag har alltid gillat nyårsafton då det utgör ett sorts bokslut över året som gått, och framförallt, ett tillfället att blicka framåt mot det som komma ska. Till nyår hör nyårslöften. I år har jag haft en massa löften på lager - de flesta av den typen man kan hitta i en dussinhandbok av Dalai Lama. Men löften är som bekant svåra att hålla, jag menar, hur många kommer seriöst ihåg vad man sade förra året?

Jag kom fram till en kompromiss med mig själv: jag lovar sluta köpa böcker i tid och otid. Under året har bokhyllorna svällt ordentligt vilket har inneburit en schysst samling men också en ständig påminnelse om de faktiskt ska läsas någon gång. Så därför gör jag denna listan, 25 böcker som ska vara utlästa om ett år. Ta mig på orden, och påminn mig gärna om jag skulle glömma av det på tröskeln till 2009. Freudianska tolkningar får jag av min hjärnskrynklare, så bry er inte om analysen.

Läs:
Motståndets estetik av Peter Weiss (läs ut)
Morten Röde av Martin Andersen Nexö
Röda rummet av August Strindberg
Den materialistiska historieuppfattningen av Nikolaj Bucharin
Filosofi från en proletär klasståndpunkt av Louis Althusser
Brecht – liv och teater av Herbert Grevenius
Alexandra Kollontaj – revolutionens ambassadör av Gustav Johansson
Rebellerna I-V av Fredrik Ström
Svart hud, vita masker av Franz Fanon
Maj. En kärlek av Jan Myrdal
Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent av Andreas Malm
Svinalängorna av Susanna Aloski
Imperialismen som kapitalismens högsta stadium av VI Lenin
Kapitalism och underutveckling i Latinamerika av André Gunder Frank
Imperialismens politiska ekonomi av Harry Magdoff
När kapitalet tar till vapen av Andreas Malm
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury
Kvinnoförtryck av Michelle Barrett
Kapitalet av Karl Marx
Socialpolitik och socialism av Kurt Sjöström
Jämlikhetsmyt och klassherravälde av Lundberg, Selander & Öhlund (red.)
Vävarnas barn av Per Anders Fogelström
Soul on Ice av Eldridge Cleaver
Socialdemokratins kris av Rosa Luxemburg
Mig äger ingen av Åsa Linderborg

2008

Nytt år, nya tag.

Jag har stora förhoppningar på 2008, tror det kan bli det bästa året på väldigt länge. Försöker i alla fall intala mig det. Det finns mycket att göra och idag är jag på ett bra mycket bättre ställe än för ett eller två år sedan. Klokare, smartare, snyggare (nåja..). Kom igen bara!




Min dikt ska bryta väg
genom seklers bergsmassiv
komma till er
över huvudet på poeter och regeringar.
Min vers skall komma till er
men inte romantiskt svamlande
som den poetiska lustan
som pilar iväg från Amors bågsträng
och inte som det slitna myntet
till en myntsamlare
eller som det omkringirrande ljuset
från slocknade stjärnor.
Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler
förblir kraftfull
hård och väsentlig
som en vattenledning in i våra dagar
byggd för länge sedan av romerska slavar.
I böcker där gamla dikter ligger begravna
kan ni plötsligt finna
några skarpa spjutspetsförsedda rader,
lyft dem med aktning och vördnad
ur graven.
De är gamla men fruktansvärt farliga vapen.
Jag är inte van att smikra;
och anstränger mig inte heller att genera
någon ung papiljottlockig flicka.
Mina strofer är trupper som paraderar.
Jag går framför fronten och inspekterar.
Gjutna i bly står mina dikter
beredda till strid dessa modiga gynnare.
I stram givakt sida vid sida
står rubrikernas gapande gevärsmynningar.
Mina vapen är av älskvärdaste slag
men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop,
min kvickhets kavalleri står med höjda rim
som vässade lansspetsar.
Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna.

Ur För full hals av Vladimir Majakovskij


Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land,
för landet där borta i morgonens brand,
för frihetens rike, för folkets vår,
för upprorets sång genom seklernas år,
för det heliga hatet som tänder och slår!
Det unga, det nya står hand i hand
så långt solen går:
är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!

Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak!
Min fiende är under samma tak.
Mitt fattiga liv och min rika tro
för marken där framtidens bröd ska gro,
för de fattigas längtan ur nödens bo –
Mitt liv för den ungdom som evigt rak
Reser bragders bro
och törs dö för en helig och hatad sak!

ur I fiendeland av Ture Nerman

Vi valde handlingen

Frihet och Framsteg lämnar sitt bidrag till Poesiutmaningen! Jag tycker att den är så bra att den får avsluta året som gått och samtidigt utgöra en påminnelse under året som kommer.

Gott nytt år allesammans!
/Fiendeland

***

"När jag häromåret satt och grottade i gamla arkiv, för att forska om vårt partis historia sprang jag på Ragnar Jändels prolog som lästes upp för delegaterna på Svenska Socialdemokratiska Vänsterpartiets konstituerande kongress våren 1917. Jag skrev av den, och sparade, då för att jag tänkte att man förmodligen skulle kunna få användning av den i något sammanhang. Och för varje gång jag läser den, känner jag starkare och starkare för den. Hyllningen till vårt parti, vår rörelse och alla de människor som utgör och utgjort den. Jag vet inte vad den heter exakt, i kongressboken från kongressen har den bara överskriften "Prolog". Och det är därifrån jag skrivit av den. Här är dikten:"


Väl mött, kamrater, som komma till bragdernas brinnande år,
ni alla som stritt för och siat om upprorets resande vår!
Väl mött till de enade kämparnas ting – ett ting där det är oss fritt,
att giva det svarta sitt rätta namn och kalla det vita för vitt.

Vi äro den röda fylkingens smädade kvinnor och män,
därför att löftet vi gav en gång för oss är detsamma än.
Vi stodo där stenarna regnade mest och det var vårt största fel,
att efter orden vi krävde handlingen full och hel!

Minnets hyllning åt alla dem som grånat i kämparnas led,
dem som ärligt ha gett sin eld men svalnat och brunnit ned!
Men dagens hyllning, till dagens män, åt handlingens män som bär,
frihetens fana med säker hand till frihetens brinnande här!

Var vi för snabba och ljöd rösten för trotsig och vred,
för att vi längre skulle få stå kvar i de tröttas led,
- väl! – så äro vi starka nog att smida en egen ring,
enade nog för att samlas idag, hit till eget ting!

Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd,
svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför en värld i brand frälsningens vårhögtid
- utanför väntar historiens största och stoltaste strid.

Så låt oss smida vår kedja fast och binda oss samman hårt,
vänner i helig förvissning om att landet vi drömt om blir vårt!
Varje man i vår här kamrat och varje kamrat en tolk,
åt allt det bästa som känts och drömts av Sverges förtappade folk.

Jämlikhet, frihet och broderskap vinner – de äro där,
stjärnorna som skola lysa upp ”splittrarnas” enade här!
Giv att de alltid lysa klart ner över våra slag,
så som de lyst oss i gångna år och så som de lysa idag!

Sjörövar-Jenny

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957



Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me




Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****

Meta

Majakovskij

satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stabbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna palats:
dikter med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångande ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.


Av Artur Lundkvist (1906-1991)
ur Majakovskij. Ett moln i byxor. FIB:s lyrikklubb Stockholm: 1958

En revolutionär poesikanon

These Exiled Years svarar på poesiutmaningen i stor stil: inte mindre än tre dikter levererar han på sin blogg. Ett utdrag ur Majakovskijs Ett moln i byxor, Brechts Lärandets lov (jag trodde att valet skulle falla på något från exilen!) och Dan Anderssons Milrök I.

Jag saxar helt enkelt in inlägget in extento.

***

"Vilken dikt har inspirerat eller berört mig? Ingen lätt fråga att besvara, helt enkelt eftersom det finns så oerhört många. Jag ska begränsa mig till tre poeter som betytt mycket för mig som poesiälskare och politisk aktivist.

Den förste och självskrivne är naturligtvis Vladimir Majakovskij. Frågan är bara vilken dikt jag ska välja? Fiendeland har redan publicerat den fantastiska "150 000 000" (Nu viker snöstormens vitgardister!). Vid Vänsterpartiets 90-årsfirande i Uppsala hade jag nöjet att få deklamera "För full hals". Slutligen väljer jag ändå ett stycke ur "Ett moln i byxor" som jag tycker fångar Majakovskijs rödglödgade (sovjetknasterröda för att citera poeten själv) revolutionära vrede och himlastormande energi:

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en kniv, en bomb eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!

Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!

"om ni vill/kan jag uppträda lungt och belevat/ -inte en karl utan ett moln i byxor"

Jag tror för övrigt att det är från detta stycke som jag hämtat mitt ofta använda uttryck "våra höga herrar". Bra poesi ska ge oss ord och etiketter att sätta på våra tankar.

Nästa poetval blir också rätt förutsägbart för en marxistisk poesiläsare. Det är Brecht (naturligtvis) och av honom har jag valt "Lärandets lov". Den här dikten talar till mig inte bara som kommunist utan också som en vänsterintellektuell (förhoppningsvis) och vänsterakademiker verksam inom skolan. Jag har förövrigt läst den här dikten för en årskull studenter när jag var elevrådsordförande på gymnasiet.

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Alfabetisering a la Misión Robinson (Venezuela)

Den sista diktaren är kanske inte lika självklar i en marxists poesikanon, det är nämligen ingen mindre än Dan Andersson. Men för mig, som för väldigt många andra, så var det Dan Andersson som i de tidiga tonåren väckte intresset för poesi. I en viss ålder bör man läsa Dan Andersson om man ska bli riktigt riktig som människa. Vissa kan nog mena att man sedan lägger bort hans dikter för andra, mer vuxna poeter. I sådana fall vill inte jag bli stor.

Dan Andersson tillhör inte de mest politiska bland de svenska arbetarförfattarna (även om han har agitatoriska dikter, läs t ex "Till dem som tänkte tanken om borgargardet") utan hans författarskap präglas av naturskildringar och existentiella/religiösa grubblerier. Ändå har hans dikter en politisk och social klangbotten. Fattigdomen, eländet, stoltheten, ja alla erfarenheter hos den klass han kom från finns alltid närvarande.

Denna dikt, "Milrök I", som jag så att säga "återfann" efter att ha lyssnat på Sofia Karlssons underbara inspelning på skivan "Visor från vinden", skrevs kanske inte som en politisk dikt. Men det hindrar ju verkligen inte att man läser den politiskt.

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Dan Andersson (1888-1920)

Lenin x2

Jag hade Leninskräck en gång i tiden. Det är helt normalt, ja, det skulle vara väldigt märkligt om jag hade haft några andra känslor för denna man än just fruktan. Skolan, media, historieböckerna - alla vrålar de ursinnigt om Lenins ursinne. Han var själva arketypen för den frustande besten: blodtörstig, hänsynslös, kallblodig.

Lenin var säkert hänsynslös. Kallblodig blev han kanske, blodtörstig var han definitivt inte. På någon sätt tycker jag att det är irrelevant att försöka avgöra hans psykologiska kvalitéer; jag menar, vad säger det oss egentligen? Ghandi var kanske en dryg jävel, förändrar det hans eftermäle? Reinfeldt kanske köper kravmärkta gurkor och pantar mera, kanske är han en riktigt sympatisk kille. Men det förändrar inte det faktum att han är borgarklassens främsta parlamentariska spjutspets, en kapitalets lydiga drönare. De var, och är, alla del av olika rörelser som syftar till olika mål.

Lenin levde i de värsta av tider. Döm honom efter dessa. Lenin var ledare för ett land och en rörelse som gick igenom helvetets portar och kom levande tillbaka. Beskyll honom för det. Lenin och hans parti valde handlingen där andra valde sveket. Så är det.

Vad som skedde efter Lenin vet vi alla. Sovjetunionen degenererade, där håller jag med Trotsikj. Det revolutionära arvet kunde man aldrig skaka av sig, men vi kan med säkerhet säga att Lenin och hans livsverk blev förfalskat.

Vilket ansvar har Lenin för det Sovjetunionen som föll i samman 1989-1991? Jag tänker inte svara på frågan, den frågan är alldeles för omfattande, men kan upprepa det som någon en gång sade: Bolsjevikerna handlade utefter de historia erfarenheter som förelåg för stunden. Man hade kännedom om hela den revolutionära historien upp till den stunden (från den engelska revolutionen på 1600-talet till den stora franska revolutionen på 1780 och -90-talet och Pariskommunen under 100 vårdagar 1871. Cromwell, Robespierre, Danton, Marat, Hébert och Blanqui var alla närvarande då vinterpalatset stormades). Mer hade man inte. Idag, nittio år efter den ryska revolutionen pch 218 år efter den franska, har den revolutionära arbetarrörelsen samlat på sig så otroligt mycket mer erfarenhet att när vi gör revolution nästa gång kommer vi att ha oändliga mängder erfarenhet att ösa ur. Det måste vara utgångspunkten. När framtidens revolutionärer bedömmer oss och vår tid kan vi ingenting annat begära än att de gör det utifrån de förutsättningar vi hade utgå ifrån. Allt annat hade varit ett misstag.

Vi ska inte bocka och buga (för att inte tala om att gära avbön på DN Debatt som vissa gusanos gör). Vi ska, vi måste studera vår historia och lära av våra erfarenheter. Lenins namn är för evigt inristat i den revolutionära arbetarrörelsens historia och, tror jag, i dess framtida ännu oskrivna blad.



Här är två dikter om Lenin. Tyck till!

Om rätt skall leva
Ur Oktoberdikter

Vinden som biter i Petrograd.
Vassa, röda
oktoberblad.
Jämt skall man fråga sig,
jämt skall det plåga mig:
hur många döda?

Höstens skära.
Sommarens gröda.
Hur mycket död
för hur mycket föda?
Jämt skall de fråga sig,
de som fick bröd:
hur många döda?

Hatet hårt
som sten i kräva.
Rättvisan mild
som mjölk i en stäva.
Hat måste döda
om rätt ska leva:
Hur många döda?

Jag ser från min säng
rimfrostens kniv
Blixtra i apelkronan.
Snart mejar lien
min betesäng.
Jag lämnar revolutionens liv
som björnungen lämnar honan.

Fråga efter de oföddas liv
och de levandes föda.
Blås ständigt upprorets eld till liv.
Den får inte sluta glöda.
Efter mitt kommer många liv.
Fråga inte efter mig.
Vi är så få, vi döda.




Lenin talar till arbetarna
Av Lars Forsell

1.

I deras kärlek till det förflutna
den bestående ordningen
ligger hatet till förändringen innesluten
som kvicksilvret i vetebullen
som enligt gammalt skrock
stannar på vattnet över en drunknads lik
De ska grina triumfantoriskt
Åt våra misstag
"Vad var det vi sa!?"
När det gäller revolutioner
kommer de aldrig ihåg
hur det var innan
Bryter koleran ut
ska de skylla den på Marx
och glädjas åt gravarna
Med feta pekfingrar ska de följa
avståndet mellan revolutionens dröm
och verkligheten
Rättvisan har en lång väg att gå över tundran
Låt dem grina! Dröm era drömmar!
I drömmarna börjar
allt vårt ansvar

2.

Har ni sett smeden sko en häst
med hammarslag som klingar till
på sömmens huvud
så att det mjuka köttet inte skadas
innanför hovens pansar?
Kunskap bor i hans hand
som rymden i astronomens huvud.
Föll det dig in att ropa:
Ge mig hammarn! Det där gör jag bättre!
Ge mig vattenpasset och tumstocken,
plogen och mursleven,
trålen, tryckborren, skrivmaskinen,
jag kan bättre!
Nätet skulle trassla sig
Huset blev snett och vint
Allt skulle gå åt helvete
Går borrspetsen av
eller bryter du udden av orden
som skrevs på de förtycktas uppdrag
får du betala priset!

En kunskap förenar de flesta av oss
En annan skiljer
och båda inger stolthet,
yrket och människans
Att handens arbete är mindre värt än huvudets
är inte handens dårskap
Den tanken måste uppstå i ett huvud!
Kom, varvsarbetare, kom, snickare,
kom, murare och svarvare
kom alla jordens sjömän
Jag drömmer världen som ett skeppsvarv
där vi skall bygga en farkost
med egna händer, utan mellanhänder
och redare vid sina teleprintrar
Låt deras sedlar dansa
som måsar när vi seglar ut!
Kom, segelmakare
Det börjar blåsa upp
Kom och hjälp till
tillsammans
Tillsammans måste vi betala
nederlagens pris
och segerns
men kom idag
Imorgon växer vinden
och skepet måste hålla för en storm
Kom, nitare och svetsare
Kom, sångare med era shanties
Vem skulle kunna bygga
ett skepp som vi, tillsammans
De där som står på kajen
och glanar efter oss
och tror att de vet bättre?
Jag drömmer världen som ett skepsvarv
med framtiden på stapelbädden
Har ni en dröm vars spant
håller mot verkligheten bättre
och nöd och misströstan
berätta den för oss som väntar
i skuggan av vår oro
i molnskuggan
innan det blåser upp till storm
Berätta den! I morgon kanske
eller i övermorgon
stöter vi ut
Berätta fort
Vi räknar dagarna
om också varje dag är lång som året
eller hundra år!

stapelbädd= en bädd av trä eller betong under fartyg då de konstrueras
spant= stommen, ryggraden i fartyg

Båda ur Oktoberdikter Bonniers: Stockholm: 1971




Läs vidare:
90-årsdagen av revolutionen hos Politics and Philpsophy
Zimmerwald hos Röda Raketer (även intressanta kommentarer om Forsell och Lenin här)

Bilder:
Lenin
Lenin på besök i Stockholm april 1917 (på väg till Ryssland). Från vänster: Lenin, Ture Nerman, Carl Lindhagen
Leninstaty i Seattle, USA