Människan finns i människan men jag ser henne inte
Jag ser en hand som knyts om plogskaftet Ögon av obeskrivlig trötthet En mungipa med seg saliv där spriten gråter droppvis Den börjda ryggen över vaggan och en tuss, fuktad i brännvin, inkörd i en barnamun Överallt människor Överallt men människor ser jag inte
Måtte hon födas den friska ur den sjuka den okuvliga ur den kuvade och ur henne som piskrappen tystat hon som skriker i uppror
Födas så smärtfritt som möjligt med liten blodspillan fast litet blod krävs alltid Människan ur människan som ett skepp skjuter ut ur människohamn
Dödskri och födsloskri Vagga dem båda och förpinade döda och det nyfödda liv som hon fött på trots
Döp upproret efter människan Glöm inte att ge det ett människonamn
Jag publicerar här ännu en av Brechts dikter. Till dem som ska komma efter oss är skriven i mitten av det mörka 1930-talet där det kommande kriget hängde som en billa över Europas öde och fascismens människoförakt kidnappade kontinenten. Föurutom avslutningen är det ett par passager som fastnar:
Till människorna kom jag i upprorens tid och jag slöt mig till dem som gjorde uppror. Så förgick min tid som givits mig på jorden.
En karaktäristik av Brecht och alla de i hans generation som deltog i den heroiska och djupt tragiska kampen mot fascismen i Tyskland, Spanien, Italien osv. Ord som etsar sig fast.
Ni som sen vi förgåtts kommer att dyka upp ur djupet tänk innan ni dömer över oss också på den onda tid som ni sluppit undan.
Så sant. Here it is.
Till dem som ska komma efter oss Av Bertholt Brecht
1.
I sanning: jag lever i onda tider! Rättframt tal har blivit dårskap, slät panna ett tecken på sinnets hårdhet. Om någon skrattar så visar det att han inte har hört den skrämmande nyheten.
Vad är det för tider säg när ett samtal om träd nästan är ett brott därför att det förutsätter tystnad om så många ogärningar! Mannen som går där så tryggt över gatan - kan det vara så att han inte är anträffbar för sina vänner i nöd?
Själv har jag ju ännu bröd för dagen. Men tro mig: det är en tillfällighet. Inget av det som jag gör berättigar mig att äta mig mätt. Av en slump har jag blivit skonad. (Om turen sviker är det ute med mig.)
De säger till mig: ät och drick! Var glad att du har! Men hur kan jag äta och dricka när brödet jag äter är stulet från en som svälter och glaset jag dricker ur slits från den törstiges mun? Och ändå äter jag och dricker.
Också jag skulle gärna vara vis. I gamla böcker står det vad vishet är: att dra sig tillbaka från världens kiv och leva sin korta tid utan fruktan. Att avstå från våld, att vedergälla ont med gott, att inte sträva efter att tillfredställa sina begär: allt det är krav som ställs på den vise och inget av dem är jag i stånd att uppfylla! I sanning, jag lever i onda tider!
2.
Till städerna kom jag i oordningens tid när hungersnöd rådde. Till människorna kom jag i upprorens tid och jag slöt mig till dem som gjorde uppror. Så förgick min tid som givits mig på jorden.
Min mat åt jag i avbrotten mellan striderna. Om nätterna sov jag i sällskap med mördare. Älskog övade jag som det föll sig och på naturen såg jag med otålighet. Så förgicks min tid som givits mig på jorden.
Gatorna ledde ut i förvildningens träsk. Mina ord väckte slaktarens misshag. Mycket förmådde jag inte: dock var det mitt hopp att de maktägande utan mig skulle ha suttit säkrare. Så förgicks min tid som givits mig på jorden.
Min kraft var ringa, målet låg alltför långt borta. Och fast jag tydigen kunde se det var utsikterna att nå det små. Så förgicks min tid som givits mig på jorden.
3.
Ni som sen vi förgåtts kommer att dyka upp ur djupet tänk innan ni dömer över oss också på den onda tid som ni sluppit undan.
Hur ofta tvangs vi inte att fly från land till land vandrande genom klassernas krig i misströstan därför att vi såg orättfärdigheten kring oss min inget uppror.
Ändå vet vi ju: också hatet mot orätten förvrider ansiktsdragen. Också förbittringen över onskan gör rösten gäll. Ack, vi som ville bereda väg för godheten visste själva inte vad godhet är. Ni dock som fötts i en tid när människan blivit människa till stöd tänk på oss med misskund.
ur Bertholt BrechtDikter 1918-1956 i tolkning av Arnold Ljungdal. Bonniers. Stockholm: 1964
Nigger skriker i niggerbyn. Niggern är alldeles svart i syn. Niggern är rädd och gråter. Mycket illa det låter.
Stilla din gråt, du svarte bror. Gud han hjälper och Gud är stor. - Titta blott hans stjärna! - Gud han hjälper dej gärna.
Allt förlåter han också, Gud. Sitter nånstans i silverskrud. den må du tro, är han fin i. Nästan som Mussolini.
Niggerns skriker i niggerbyn. Betlemehs stjärna står högt i skyn. Niggern skriker och gråter allt medan Gud förlåter.
Ur Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005
Abessinien, det som idag heter Etiopien, var det enda land i Afrika [tillsammans med Liberia]som inte blev koloniserat under the scramble for Africa under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Så förblev det fram till 1936 då det fascistiska Italien under Mussolini invaderade och ockuperade landet. Nationernas Förbund som var mellankrigstidens motsvarighet till FN hade utställt löften om landets frihet som inte visade sig mer värda än pappret de var skrivna på när det väl kom till kritan.
Det är om detta som dikten handlar om. I det klimat som rådde på 1930-talet, med nazister och tyskvänner lite överallt på ledande poster i landet, var ställningstagandet för Abessinien kontroversiellt. Och speciellt på det sätta han gör det. Guden i dikten verkar likna Mussolini och förlåter som vanligt det mesta, allt kolonialism och människoslakt inkluderat.
Tur att vi har Gud och att hans kärlek är allestädes närvarande. Nu verkar vi ha mist chansen i Darfur, men misströsta inte kära landsmän! Chansen att få inmuta en bit av den mörka kontinenten kommer säkert igen...
I årets första post citerade jag ett stycke av MajakovskijsFör full hals. Dikten är en riktad mot hans belackare och skrevs som en reaktion på att hans hade förvägrats inträde i kommunistpartiet. Läs och njut, bättre än så här kan det knappast bli!
För full hals av Vladimir Majakovskij
Ärade kamrater som lever efter oss! När ni rotar i dagens förtorkade skit och studerar våra dagar genom tidens mörker kommer ni kanske också att hitta det namn som var mitt. Och då svarar någon litteraturförståsigpåare förskansad bakom murar av lärdom mot alla frågegåpåare, att visst fanns det en sån, en poet vars blod var så hett att han kallades "det pissljumma vattnets fiende nummer ett". Vill professorn ta av sig sin glasögonvelociped! Jag ska själv berätta om det där ty jag var med. Jag var en renhållningsarbetare medlem av langarkedjan, som mobiliserar revolutionen och sänts till fronten från den fjolliga tanten Fru Poesis välkrattade trädgårdsgångar Sina små plantor så ömt hon satte hjärta smärta slött och blött. "Kära blommor i rabatten ack min Gud vad ni blomstrar sött."
En del låter dikten sakta strila en del tar hela munnen full och dräglar som Mitrejkin pekoralisten och Kudrejkin med sitt rimmade klister - vem fan står ut med såna jäklar! Finns det inget skydd mot eländet, nej genom väggen hörs klirret igen: "Trala-tralala, tjolahopp tjolahej..." En ringa ära när det är bland såna rosor statyer ska resas över min poesi i parker där man hostar upp tuberkulosen bland horor, hallikar och syfilis. Också i mig står agitpropen upp i halsen
även jag skulle kunna snicktra hop romanser - och bli populär och få fickan full av rubler. Men jag behärskade mig och trampade mina egna sånger på strupen. Kamrater efterkommande, hör upp, här talar agitatorn själve överhögtalaren! Jag överröstar alla poetiska bäckar som svalar klampar in i bibliotekens salar med stora kliv jag talar som en levande människa talar till en annan människa fylld av liv. Jag ska komma till er i en fjärran kommunistisk tid inte som Jesenins heroiska heroiska poesidueleringar. Min dikt ska bryta väg genom seklers bergsmassiv komma till er över huvudet på poeter och regeringar. Min vers skall komma till er men inte romantiskt svamlande som den poetiska lustan som pilar iväg från Amors bågsträng och inte som det slitna myntet till en myntsamlare eller som det omkringirrande ljuset från slocknade stjärnor.
Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler förblir kraftfull hård och väsentlig som en vattenledning in i våra dagar byggd för länge sedan av romerska slavar. I böcker där gamla dikter ligger begravna kan ni plötsligt finna några skarpa spjutspetsförsedda rader, lyft dem med aktning och vördnad ur graven. De är gamla men fruktansvärt farliga vapen. Jag är inte van att smikra; och anstränger mig inte heller att genera någon ung papiljottlockig flicka. Mina strofer är trupper som paraderar. Jag går framför fronten och inspekterar. Gjutna i bly står mina dikter beredda till strid dessa modiga gynnare.
I stram givakt sida vid sida står rubrikernas gapande gevärsmynningar. Mina vapen är av älskvärdaste slag men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop, min kvickhets kavalleri står med höjda rim som vässade lansspetsar. Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna som i tjugo år gått segrande fram skänker jag er proletärer i alla länder med varma händer vartenda band. Den som är fiende till arbetarklassen är sedan århundraden fiende till mig. Till den röda fanan drogs vi i massor av hungerdagar och vanvettigt slit. Varenda volym av Marx slog vi upp som man slår upp fönsterluckor hemma men utan att läsa förstod vi snabbt på vilken sida vi stod och vilka som var våra vänner. Det var inte Hegel som lärde oss vår dialektik Den kom dånande in i vår dikt när borgarna flydde för vårat kulregn som vi en gång hade flytt för deras. Må ryktbara genier släpas fram i dystra likprocessioner följda av änkor. Min dikt ska dö som en man i ledet som alla de namnlösa framför borgarnas bastioner! Jag spottar på den blekfisiga marmorismen. Vi är ju kamrater - av samma folk - och vårt enda monument skall bli den av striden härdade socialismen. Efterkommande kasta ut er metrev i ett lexikon och ur Lethes flod ska ni fiska upp rester av ord som "blockad" "tbc" och "prostution". För er som är friska och krya har poeten slickat upp tbc-loskar med plakatens sträva tunga. Med min långa svans av år har jag blivit lik en urtidsvidunderlig svanfossil.
Kamrat Liv låt oss öka takten låt oss gå igenom resten av femårsplanen med stora kliv. Trots alla dikter är jag pank som en lus och jag har inte råd med något flott möblemang men förutom en nytvättad blus behöver jag uppriktitgt sagt inte ett skvatt. När jag i en ljusare framtid stiger fram inför Centrala Kontrollkommisionen skall jag högt över huvudet på alla poetiska fifflare som mitt bolsjevikiska partibevis hålla mina partitrogna Samlade Skrifter.
Ur Vladimir Majakovskij"För full hals och andra dikter i översättning av Ulf Bergström och Gunnar Harding" Wahlström & Widstrand, Stockholm: 1970
Den som letar efter citat och oneliners har här att göra.
Harding och Bergström gjorde en nyöversättning av dikten som finns med i Majakovsikjsamlingen JAG!. Det pissljumma vattnet har i nyöversättningen blivit okokt och proletärer i alla länder har blivit planetens proletärer. Trots att den senare versionen kanske är den mer korrekta gillar jag den tidigare bättre.
Proggbandet Nynningen släppte på 1970-talet en platta där man använda Majakovsikjs poesi som inspiration. Nedan finns titelspåret För full hals:
Som ni kanske har märkt har det varit dåligt med samtida dikter här på bloggen (med några lysande undantag). Det beror inte på nostalgi eller ett förskönande av fornstora dagar. Ett faktum är att arbetardiktningen (och den politiska dikten i allmänhet) idag upplever en svacka. Den svenska arbetardiktens hittillsvarande guldåldrar inföll i samband med arbetarrörelsens genombrott vid förra seklets början och kring den allmänna samhällsradikaliseringen på 1960-talet. Att urvalet har en slagsida åt dessa perioder har därför sin naturliga förklaring.
Det relativa uppsvinget för arbetarlitteratur som vi idag ser tar sig inte uttryck i poesin utan i romanform, precis som under mellankrigstiden då framstående arbetarförfattare etablerade sig (Moberg, Fridegård, Martinsson osv.). Björnpoesi tipsar i alla fall om en samtida dikt där något så ovanligt som en dagsaktuell samhällsfråga kombineras med ett explicit ställningstagande. Det är pseudonymen Papillon som står för följande dikt.
En minnesplats för Anna Lindh
Jag ser att Anna Lindh skall hedras med en egen plats - hennes minne skall bestå.
För min del är det onödigt. Jag minns alldeles utmärkt hur hon förpassade en asylsökande medmänniska till tortyrhålorna i Egypten.
Den pinsamma frågan om hur transporten skulle ordnas löstes behändigt med hjälp av slöddret från CIA:s flygande verksamhet.
Skall det ordnas en minnesplats - lägg den då på Bromma.
Jag är ibland lättrörd - men jag gråter inte på befallning.
Jag kommer att tänka på slutstycket i Karl Vennbergs decenniumskifte (1970):
Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet eller 50-talet. Då kan själva drömmen vara som ett isbelagt nattmoln.
Välkommen till 00-talet. Tänk vad en ny guldålder hade kunnat åstadkomma i dagens rövarsamhälle...
Verkar som att Aftonbladets Kulturblogg har hittat hit. Kul! (även om det inte var jag som skrev den arga kommentaren).
Jag vill passa på att tipsa om min favoritsida just nu: A gallery of walls with stuff written on it. Helt fantastisk. När kommer den svenska versionen? Nästan så att man skulle ge sig ut med en kamera, eller varför inte en sprayburk?
Och förresten. Ni kan väl fråga Åsa om hon vill skicka mig en dikt. Så har jag något att berätta för barnbarnen.
“En kärleksdikt kan vara marxistisk och en marxistisk dikt kan nå smygande långt in i den privata våndan.” Lars Forsell
Hur nära är socialismen?
“Hur nära är socialismen?” Den skall föra oss närmare. “Ja, men hur nära är den?” Mycket nära, mycket långt ifrån. “Men är den nära, kan den vara nära som bordet där jag äter, som kroppens tyngd mot kroppen när man älskar? Är den så nära, säg, är den så nära?”
Den är nära bordet där vi äter. Den är nära, som tyngden av en börda när man vet vad bördan är. Den är din tanke, ditt förbund med andra. Och den kan vara mycket nära, nära som en kropp mot kropp, nära som din kropp mot världens kropp.
Av Petter Bergman
Befrielsen
så, det är så här det är en trötthet över allt som är skiten man vadar sig igenom blir trampar på hopplösheten
så det är inte folkmassorna på gatorna de röda fanorna hastigt upphängda adrenalinet pumpande befrielsen
så det är inte ett schysst arbetstempo slipade knivar och halkfria skor jobb till alla arbetsglädjen
så det är inte sätta sig ner på trottoarkanten kunna andas ut vår tur nu rättvisan
så det är cheferna som trampar på oss rädslan i arbetskamraternas ögon tysta arbetsplatser livegen
så det är inte folksamlingarna utanför kommunhuset de folkvalda på bankerna omfördelande resurserna hoppet
istället murarna runt de som har bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna systemet som begraver oss i hundratusental
så det är inte möjligheterna tydliga drömmarna möjliga förverkligandet inte en omöjlig dröm verkligheten för alla
så det är inte du som torkar bort mina tårar fyller mig med kraft säger; du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre socialismen är här nu
Jag läser den nyinköpta diktantologin Bakom TV'n ändrades ljuset från 2005. Titeln är hämtad ur Göran Sonnervis Vietnamndikt från 1965. Redaktör är Göran Greider, han har skrivit ett förord samt en kortessä till var och en av de 56 dikterna.
I förordet försöker sig Greider på en definition av den politiska dikten. Jag har tidigare inte känt ett behov av det här på bloggen (rågången har varit intuitivt självklar), men jag ställer nog upp på det mesta nedan:
"Vad är politisk dikt? Det mest rättframma svaret på frågan är: Den dikt som i någon mening känns politiska för en läsare. Så fri måste definitionen vara, annars utestängs mängder av unikt individuella läsupplevelser från idén om en politisk poesi. Begreppet politisk är lika diffust som begreppet poesi; bägge saknar kärna, liknar mer väderleken och ordens innebörd varierar med stämningarna i samhället. En mer avgränsad definition av politisk dikt kunde vara: En text som på något sätt förhåller sig till de allmänna angelägenheterns sfär eller till offentligheten.
[...]
Den politiska dikten kan vara näranog vadsomhelst - ända tills man når den meningslösa tes som alltför ofta förfäktas i litterära sammanhang: att all poesi skulle vara subversiv. Så är det ju definitivt inte. Det finns mängder av diktsamlingar som bara befäster den rådande ordningen och gör sina läsare dummare än vad de skulle behöva vara. Inte heller finns det i slutändan någon poesi i sig skild från läsarna; nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten. Därför är det också omöjligt att kommendera fram en politisk dikt: Den kommer, oanmäld, när tidsanda, poet och läsare kolliderar på ett fruktbart sätt."
Med det avklarat hade jag tänkt komma till det egentliga inlägget som handlar om två dikter ur denna antologi: Svante Foersters I detta land, kamrat och Petter Bergmans Den 20 december 1967. Det är två dikter som berättar två olika berättelser om Sverige.
I detta land, kamrat (kan läsas hos Enn Kokk) skrevs ursprungligen till en socialdemokratisk valdiktsamling år 1976. Den har på senare tid främst blivit känd genom att Göran Persson citerade den i ett kongresstal.
Denna långa dikt tilltalar mig på många plan: det raka tilltalet, den grandiosa ambitionen, flytet, det högstämda språket. Det är den politiska arbetet som beskrivs: enträget, slitsamt och malande. Färgen grå får symbolisera denna verkande kraft i samhället:
Grey is beautiiful och gråhet är vår arvedel: gråhet är vår klasskamrat. Grey is beautiful och grått som stenhällar och vadmal, grått som stenblandad åkerjord, grått som en gammal mjölkpall det ursinne som slog den danske fogden på käften. Grey is beautiful, grått är arbetets färg. Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå garnet det starkaste, den grå stenen gatans. Grå häst är arbetshäst.
[...]
Grey is beautiful även i språket, ty det är på det grå språket som demokratins grundlag blivit formulerad: “Votering är begärd och skall verkställas.” Och fråga oss sedan vad som är vackrare än “du gamla du fria”. Svaret är grått.
Votering, varje votering, varje votum. Människans rätt till röst; hennes rätt att icke blott tala men våga tala. Det är frasen votering är begärd och skall verkställas som har blivit bevingad ("de vackraste orden i det svenska språket" enligt den tidigare nämnda Persson), kanske är den det enda som överlevt Foerster som Greider anmärker.
Diktens kvalitéer till trots, när jag har läst igenom den har jag en fadd eftersmak. Någonting är det som gör att jag värjer mig från den.
Kanske är det det faktum att jag hört ett otal mötesfetechister citera orden i pausen av ett oändligt möte, ivrigt ruggdunkande och "höhöhö":ande. Eller den underliggande premissen att det är i mötesrummet som vi bygger landet? Att de antagonistiska motsättningarna i samhället kan sammanfattas i en bunte möteshandlingar som plenumbehandlas och genom rationalitetens under förvandlas till samhällsförändring?
För mig är dikten själva sinnebilden av den dekadenta socialdemokratin i slutet av välfärdskapitalismens era. Förkroppsligad av Gunnar Sträng, mångårig socialdemokratisk finansminister som han uttryckte det i slutet av 1960-talet: Sverige är färdigbyggt. Vi behöver rätta till några detaljer i marginalen, men allt som allt är vi klara. Självklart: högstämda ord och pompliga proklamationer i lagom tid till kongress och valrörelse. Tomma tunnar skramlar ju som bekant högst.
Jag tänker på de nostalgiker som grasserar i våra led, vänstersossar och folkhemskommunister, som drömmer sig tillbaka till en tid då det var möjligt att uttala dessa ord. Vem försöker ni lura? Er själva eller alla andra?
När Foerster skriver om det underbara gråa författar han enligt mig en hyllning till den bestående ordningen. Klasskampen har blivit utdefinierad till förmån för styrelserepresentation och medbestämmande; basens deltagande i kampen har utbytts mot toppens kohandel med kapitalet. Vad finns då kvar? Voteringen, varje votering, varje votum. Frihet att tänka annorlunda, yttrandefriheten. Och det stämmer ju alldelse utmärkt: Vad 60 års socialdemokrati lyckades med var att befästa den liberala demokratin. För det kan man berömma dem. De klarade antagligen av det bättre än vad liberalera själva hade klarat av. Men att bygga ett nytt samhälle, ett annorlunda samhälle som man en gång föresatt sig, det misslyckades man med. Av socialismen blev det ingenting.
***
Den andra berättelsen om Sverige finner jag i följande dikt av Petter Bergman som skrev med anledning av att polisen på ett mycket brutalt sätt slagit ned en Vietnamdemonstration i Stockholm 1967.
Den 20 december 1967
"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma" - Polismästare Lüning i DN 21/12 1967
Människorna kom ut ur huset. Hästarna väntade utanför huset. På varje häst en man; i varje hand en piska.
Och det var inte Petersburg 1905 -
Människorna gick framåt- Ryttarna red framåt. De skingrade människorna: slog, arresterade och slog igen.
Och det var inte Petrograd 1917 -
Tidningarna skrev om lag och ordning. Människorna satt i arresten den natten och kom hem med brutna revben, skallfrakturer och väntande fängelsedomar.
Och det var inte Berlin 1919 -
Det var i landet Sverige som jag älskar. Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte förrän den 20 december 1967, då så mycket av Sverige gick förlorat.
För om Sverige är vad jag trodde det var: en fumlig välvilja, ett försök, en essay i det goda samhället: vad hade hästarna, psikorna och batongerna där att göra då
Och hästarna fanns där. Och batongerna.
Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande attackplanen över Svartlöga? Är de till för oss? För att försvara oss och vårt?
Aldrig mer tilltron. Aldrig mer den självklara hemkänslan.
Hästarna kastar långa skuggor, men vi måste öva oss alltmer i det mänskliga. För att vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus. Vårskasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.
Det hade lika gärna kunnat vara Göteborg 2001, Fosie SDF 2006 eller Köpenhamn 2007.
Här möter vi ett annat land. Ett land där den liberala demokratin (så hyllad av Foerster) har mist sin forna glans. Glorian har hamnat på sned, av världens bästa skitsamhälle (som en sosse skrev i SocialistiskDebatt för nåt nummer sen) finns bara ett skitsamhälle kvar. Ett land där demonstranter angrips av polis. Där strejkvakter attackeras med pepparsprej. I detta land, kamrat. Sverige.
Ett land där jag växte upp på 1990-talet. På baksidan, på utsidan. Ett land där de som hade det sämst fick betala för kalaset. Och så har det bara fortsatt, fram tills denna dag. Glöm inte det. Kamrat.
Båda dikterna är från Bakom TV'n ändrades ljuset - 56 politiska diker. Göran Greider (red) Albert Bonniers Förlag Smedjebacken: 2005
Det är klart man borde ha varit medpå företagsledningens senaste sammanträde i ASEA Hur skulle man annars kunna vara säker på att arbetarna har lägre löner än direktörerna
Det är klart att man borde ha varit med när nazisterna rensade ghettoti Warsawa Hur skulle man annars kunna vara säker på att inte judarna sköt det första skottet
Det är klart att man borde ha varit med när Gustav V beställde en transitering av krigsmaterial på Stockholms slott Hur skulle man annars kunna vara säker på att han inte trodde att det gällde nötboskap
Det är klart att man borde ha varit med när amerikanska bomber rensat upp bland bönderna i Vietnam Hur skulle man annars kunna vara säker på att de inte är kineser
Det är klart att man borde ha varit Franco själv för att kunna protestera när Alvarez satt i fängelse i Cáceres Hur skulle man annars kunna vara säker på att Alvarez hade rätt att protestera mot Grimaus likvidering
Eller hur, bolagsdirektörer, politiker, presidenter och andra experter och makthavare? Visst måste man själv ha upplevt ansvaret inifrån? Visste måste man bilda sig ett omdöme på platsen? Annars är man en verklighetsfrånvänd moralist?
Svar: När Carlos Alvarez kom till Köpenhamn den 6 oktober 1967 sa han på presskonferensen:
Era protester i Skandinavien är orsaken till att jag kan befinna mig här idag!
Sens moral - eller tendensten frilagd: Världen vore sämre om amatörerna höll käften
Av Björn Håkansson Tillfällighetsdikt skriven till en uppläsningsafton med Carlos Alvarez 16/10 1967
Julian Grimaus var en spansk kommunist som avrättades av Franco och hans fascistregim 1963. Vem Carlos Alvarez var vet jag inte, kanske någon därute som vet mer?
I en tidigare post nämnde jag Nina Simone, då i samband med hennes version av Pirate-Jenny. Samme Simone har spelat in andra politiska sånger, här tänker jag framför allt på Strange Fruit.
Strange Fruit är en dikt skriven av Abel Meeropo (1903-1986), mera känd under pseudonymen Lewis Allan. Han skrev dikten i ett uttryck för den avsky han kände efter att ha sett Lawrence Beitlers berömda foto av Thomas Ship och Abram Smith, två svarta män som blev lynchade i staden Marion, Indiana den 7 augusti 1930. När Meeropol första gången såg fotot 1937 uppgav han att "it haunted me for days". Ship och Smith hade blivit arresterade dagen innan lynchning, anklagade för att ha mördat en vit man och ha våldtagit hans flickvän. En stor mobb bröt sig in i häktet och misshandlade dem innan de hängde dem i ett träd. En tredje man, den blott 16-årige James Cameron, stod också anklagad men lyckades undkomma mobben.
Strange Fruit av Abel Meeropo (Lewis Allen)
Southern trees bear strange fruit, Blood on the leaves and blood at the root, Black bodies swinging in the southern breeze, Strange fruit hanging from the poplar trees.
Pastoral scene of the gallant south, The bulging eyes and the twisted mouth, Scent of magnolias, sweet and fresh, Then the sudden smell of burning flesh.
Here is fruit for the crows to pluck, For the rain to gather, for the wind to suck, For the sun to rot, for the trees to drop, Here is a strange and bitter crop.
Dikten kontrasterar den amerikanska söderns lantliga idyll med dess skrämmande rasism. Den publicerades första gången i The New York Teacher, en fackföreningstidskrift. Meeropol hade tidigare bett musiker att tonsätta hans dikter, men till Strange Fruit skrev han själv musiken. James Cameron, pojken som överlevde den fruktansvärda lynchningen dömdes senare till fem års fängelse för medhjälp till brotten. Åtta personer var inblandade i utredningen kring lynchningen, två åtalades men frikändes senare. Cameron, som dog så sent som 2006, dedikerade hela sitt liv i kampen för USA:s svarta genom sitt arbete i bl.a. NAACP. 1988 öppnade han Americas Black Holocaust Museum i syfte att dokumentera den historiska orättvisa som drabbat människor av afrikanskt ursprung.
Billie Holiday var den första stora artisten som sjöng i sången på skiva (1939) och den blev genast en stor succé och fanns med Holiday i resten av hennes karriär.
Jag tycker dock (likt Esbatis kommentarer) att det är Nina Simone som gör den vassaste versionen (Simone ändrar några ord i texten dock):
Abel Meeropo var kommunist, även om han inte kom ut ur garderoben (av förklarliga skäl). Pseudonymen Lewis Allan tog han efter sina två dödfödda barn. En annan intressant anektod om författaren är att han tillsammans med sin fru adopterade paret Rosenbergs två barn när föräldrarna avrättades. Kommunisterna Julius och Ether Rosenburg anklagades och dömdes år 1953 för spioneri och för att ha överlämnat information om de amerikanska atombomberna till Sovjetunionen.
Foton: Abel Meeropol Lawrence Beitler foto av Thomas Ship och Abram Smith Paret Rosenberg efter att ha mottagit sina dödsdomar
Poesiutmaningen går vidare in på det nya året! Tio meter över havet skickar vidare till Bengtssons Frestelser som tillsammans med Frasses Blogg får frågan, som vanligt: Vilken dikt har inspirerar dig? Skriv gärna en motivering och skicka vidare utmaningen!
Man måste vara kritisk Se saken från båda sidorna Mänskliga rättigheter är ju viktigt De måste till en dialog Jag kan ju inte stödja det fullt ut Ytrandefriheten hotas Nåt finns det väl ändå att kritisera Det går för snabbt Samhället polariseras De borde ta det lugnt Lär av historien
Så många ord, så lite handling. Rädd för att smutsa ner händerna?
Vad fan hände med proletära internationalismen?
Två dikter om hyckleri och solidaritet:
***
ANTINGEN ELLER
REVOLUTIONER, SOLIDARITET och FNL står det ovanför bås 1. REFORMER, RÄNTABILITET och FN står det ovanför bås 2. Välj ett av dessa två bås, samvetsömt västerländska marsvin! för något tredje eller fjärde ges inte längre, ges inte än på länge. Intellektuellt förnerdrande? Ja, det är möjligt. Att vägra välja överhuvudtaget? Nej, det är omöjligt. Då väljer ni ändå.
Av Göran PalmFragment ur Ord och bild nr 7:1967
Bönen
Varje gång en svensk tiger, neutral, beredd att medla, stödd på Hammarskjöld
trycker fem Volkswagenägare på gaspedalen, två barn leker krig, i ärvda könsorgan, och
agmatin och putrescin erhålls av arginet Då fryser jag i solen, enligt statistiken
Jag är neutral, dvs. min talan förs av fakta Mina förklaringar är liknelser och inga bomber
Men hur länge orkar jag resa mig upp lugnt och metodiskt, och förklara: hoppet står till FN!
Jag är neutral, dvs. min rädsla sköter andra varje gång en fredsaktion fälls ut från CIA
Orörd av världen, men full av dess säd: hjälp mig att skilja falskhet från överflöd!
Hay hombres que luchan un día y son buenos. Hay otros que luchan un año y son mejores. Hay quienes que luchan muchos años y son muy buenos. Pero hay los que luchan toda la vida: esos son los imprescindibles.
Jag har alltid gillat nyårsafton då det utgör ett sorts bokslut över året som gått, och framförallt, ett tillfället att blicka framåt mot det som komma ska. Till nyår hör nyårslöften. I år har jag haft en massa löften på lager - de flesta av den typen man kan hitta i en dussinhandbok av Dalai Lama. Men löften är som bekant svåra att hålla, jag menar, hur många kommer seriöst ihåg vad man sade förra året?
Jag kom fram till en kompromiss med mig själv: jag lovar sluta köpa böcker i tid och otid. Under året har bokhyllorna svällt ordentligt vilket har inneburit en schysst samling men också en ständig påminnelse om de faktiskt ska läsas någon gång. Så därför gör jag denna listan, 25 böcker som ska vara utlästa om ett år. Ta mig på orden, och påminn mig gärna om jag skulle glömma av det på tröskeln till 2009. Freudianska tolkningar får jag av min hjärnskrynklare, så bry er inte om analysen.
Läs: Motståndets estetik av Peter Weiss (läs ut) Morten Röde av Martin Andersen Nexö Röda rummet av August Strindberg Den materialistiska historieuppfattningen av Nikolaj Bucharin Filosofi från en proletär klasståndpunkt av Louis Althusser Brecht – liv och teater av Herbert Grevenius Alexandra Kollontaj – revolutionens ambassadör av Gustav Johansson Rebellerna I-V av Fredrik Ström Svart hud, vita masker av Franz Fanon Maj. En kärlek av Jan Myrdal Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent av Andreas Malm Svinalängorna av Susanna Aloski Imperialismen som kapitalismens högsta stadium av VI Lenin Kapitalism och underutveckling i Latinamerika av André Gunder Frank Imperialismens politiska ekonomi av Harry Magdoff När kapitalet tar till vapen av Andreas Malm Fahrenheit 451 av Ray Bradbury Kvinnoförtryck av Michelle Barrett Kapitalet av Karl Marx Socialpolitik och socialism av Kurt Sjöström Jämlikhetsmyt och klassherravälde av Lundberg, Selander & Öhlund (red.) Vävarnas barn av Per Anders Fogelström Soul on Ice av Eldridge Cleaver Socialdemokratins kris av Rosa Luxemburg Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Jag har stora förhoppningar på 2008, tror det kan bli det bästa året på väldigt länge. Försöker i alla fall intala mig det. Det finns mycket att göra och idag är jag på ett bra mycket bättre ställe än för ett eller två år sedan. Klokare, smartare, snyggare (nåja..). Kom igen bara!
Min dikt ska bryta väg genom seklers bergsmassiv komma till er över huvudet på poeter och regeringar. Min vers skall komma till er men inte romantiskt svamlande som den poetiska lustan som pilar iväg från Amors bågsträng och inte som det slitna myntet till en myntsamlare eller som det omkringirrande ljuset från slocknade stjärnor. Min dikt gräver sig mödosamt fram genom sekler förblir kraftfull hård och väsentlig som en vattenledning in i våra dagar byggd för länge sedan av romerska slavar. I böcker där gamla dikter ligger begravna kan ni plötsligt finna några skarpa spjutspetsförsedda rader, lyft dem med aktning och vördnad ur graven. De är gamla men fruktansvärt farliga vapen. Jag är inte van att smikra; och anstränger mig inte heller att genera någon ung papiljottlockig flicka. Mina strofer är trupper som paraderar. Jag går framför fronten och inspekterar. Gjutna i bly står mina dikter beredda till strid dessa modiga gynnare. I stram givakt sida vid sida står rubrikernas gapande gevärsmynningar. Mina vapen är av älskvärdaste slag men beredda på att anfalla med blodisande stridsrop, min kvickhets kavalleri står med höjda rim som vässade lansspetsar. Och alla dessa trupper jag beväpnat till tänderna.
Ur För full hals av Vladimir Majakovskij
Mitt liv för mitt land – ja, för drömmarnas land, för landet där borta i morgonens brand, för frihetens rike, för folkets vår, för upprorets sång genom seklernas år, för det heliga hatet som tänder och slår! Det unga, det nya står hand i hand så långt solen går: är jag ung, bor jag alltid i fiendeland!
Mitt liv för mitt land – Mitt liv för min sak! Min fiende är under samma tak. Mitt fattiga liv och min rika tro för marken där framtidens bröd ska gro, för de fattigas längtan ur nödens bo – Mitt liv för den ungdom som evigt rak Reser bragders bro och törs dö för en helig och hatad sak!
Här samlar jag dikter från hela arbetarrörelsen. Om framgång och nederlag, om kamp och om hopp. Vilken dikt har inspirerat dig? Maila mig på fiendeland@gmail.com
.jpg)
.jpg)
