Motoffensiven

En del inom rörelsen har svårt att relatera till tidigare generationers kamp. De förstår inte hur man kan sjunga Warsawjanka på årsmötet och tycker att arbetardikter från förra seklets början är hopplöst omoderna. Jag är inte en av dem, tvärtom. Jag tror att vi i arbetarrörelsens kulturarv finner broar till tidigare generationer, där finns gemenskapen och sammanhållningen som härdats genom kampen. Där kan vi hämta inspiration till att kämpa igen och igen och igen.

På Tio meter över havet läser jag ett stycke som är så bra att jag är så fräck att jag publicerar det i sin helhet här:

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där

trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka

för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven

bara vänta och se


än är inte sista ordet sagt

***

Dikterna om arbete och kamp är inga döda ord skrivna på gulnande papper. De är uttryck för samma kamp - nu som då.

Ge dom jävlarna på käften.