En revolutionär poesikanon

These Exiled Years svarar på poesiutmaningen i stor stil: inte mindre än tre dikter levererar han på sin blogg. Ett utdrag ur Majakovskijs Ett moln i byxor, Brechts Lärandets lov (jag trodde att valet skulle falla på något från exilen!) och Dan Anderssons Milrök I.

Jag saxar helt enkelt in inlägget in extento.

***

"Vilken dikt har inspirerat eller berört mig? Ingen lätt fråga att besvara, helt enkelt eftersom det finns så oerhört många. Jag ska begränsa mig till tre poeter som betytt mycket för mig som poesiälskare och politisk aktivist.

Den förste och självskrivne är naturligtvis Vladimir Majakovskij. Frågan är bara vilken dikt jag ska välja? Fiendeland har redan publicerat den fantastiska "150 000 000" (Nu viker snöstormens vitgardister!). Vid Vänsterpartiets 90-årsfirande i Uppsala hade jag nöjet att få deklamera "För full hals". Slutligen väljer jag ändå ett stycke ur "Ett moln i byxor" som jag tycker fångar Majakovskijs rödglödgade (sovjetknasterröda för att citera poeten själv) revolutionära vrede och himlastormande energi:

Händerna kvickt ur byxfickorna,
dagdrivare och slöfockar!
Upp med en kniv, en bomb eller en sten!
De armlösa kan stångas som bockar!
Framåt marsch! alla hungriga,
svettiga
och utan mod.
Revelj!
loppbitna, smutsiga soldater!
Vi skall stryka blod på vardagen
så att den skimrar som en helg!
Darrande under kniven
skall jorden påminna sig
vilka som ville skända henne
- denna jord, övergödd och övergiven
som Rotschilds älskarinna!

Våldsamma kanonsalvor och smattrande fanor
precis som det skall vara på fester!
I lyktstolparna skall de hissas ännu högre
våra höga herrar och överstepräster!

"om ni vill/kan jag uppträda lungt och belevat/ -inte en karl utan ett moln i byxor"

Jag tror för övrigt att det är från detta stycke som jag hämtat mitt ofta använda uttryck "våra höga herrar". Bra poesi ska ge oss ord och etiketter att sätta på våra tankar.

Nästa poetval blir också rätt förutsägbart för en marxistisk poesiläsare. Det är Brecht (naturligtvis) och av honom har jag valt "Lärandets lov". Den här dikten talar till mig inte bara som kommunist utan också som en vänsterintellektuell (förhoppningsvis) och vänsterakademiker verksam inom skolan. Jag har förövrigt läst den här dikten för en årskull studenter när jag var elevrådsordförande på gymnasiet.

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Alfabetisering a la Misión Robinson (Venezuela)

Den sista diktaren är kanske inte lika självklar i en marxists poesikanon, det är nämligen ingen mindre än Dan Andersson. Men för mig, som för väldigt många andra, så var det Dan Andersson som i de tidiga tonåren väckte intresset för poesi. I en viss ålder bör man läsa Dan Andersson om man ska bli riktigt riktig som människa. Vissa kan nog mena att man sedan lägger bort hans dikter för andra, mer vuxna poeter. I sådana fall vill inte jag bli stor.

Dan Andersson tillhör inte de mest politiska bland de svenska arbetarförfattarna (även om han har agitatoriska dikter, läs t ex "Till dem som tänkte tanken om borgargardet") utan hans författarskap präglas av naturskildringar och existentiella/religiösa grubblerier. Ändå har hans dikter en politisk och social klangbotten. Fattigdomen, eländet, stoltheten, ja alla erfarenheter hos den klass han kom från finns alltid närvarande.

Denna dikt, "Milrök I", som jag så att säga "återfann" efter att ha lyssnat på Sofia Karlssons underbara inspelning på skivan "Visor från vinden", skrevs kanske inte som en politisk dikt. Men det hindrar ju verkligen inte att man läser den politiskt.

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern och med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök ingenting mer.

Dan Andersson (1888-1920)