satt ofta på bänken under rönnen
när sommardagen svalnade över Moskva.
Han satte klasar av rönnbär i vattenglas
innan vinden kom med sibirisk snö.
Han, en diktare?
Nej, en ryttare till fots med långa kliv.
En timmerhuggare bland furor fallande som bröder.
En smed bland gnistor som upplyste natten.
En plöjare barfota på stabbmark av järn.
En stämma som åskade över mängdens huvuden
på stationer där regnet grät genom trasiga tak.
Ett huvud av stål och äggskal
i den dånande klangen från släggor och städ.
Han: dikten på marsch
i stövlar
genom leran, genom snön,
genom skrothögar, övergivna palats:
dikter med en kattunge i bröstfickan,
visande en tunga som ett blad av en nyponros.
Och flickan med flätorna över bröstet
kom med äpplen våta från oktoberträden,
kvinnorna i filtstövlar och genomblöta kappor
ångande ur barmen när de kom inomhus.
Dragspelaren satt på timmerbröten
med floden blank som en fisk mellan sotiga stränder.
Sjungande skaror på vandring,
utspillt mjöl på marken,
kalla fläsksvålar i handen.
Ett lager snö på en skiva grovt bröd,
en dikt med fläckar från anilinpennan.
Och plötsligt tröttheten
som öppnade dörren
för den andra lidelsen, den vilt frambrytande.
En fot i stenkäften mellan två klippor.
En rönnbärsklase i snön.
Av Artur Lundkvist (1906-1991)
ur Majakovskij. Ett moln i byxor. FIB:s lyrikklubb Stockholm: 1958
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar