Inget riktigt klasshat?

Denna dikt är en av de verkliga klassikerna i den svenska arbetarrörelsen. Författare är KJ Gabielsson (1861-1901) som skrev under signaturen Karolus.

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och nöd,
som härja de armes led,
och skulle jag tänka: det går ändå,
om jag stannar hemma, jag.
O måtte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem
och faderns lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma, hur vi, när allt för hårt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet och åto det,

Och skulle jag glömma hur ut jag drev
från hemmet vid elva år,
se’n moder mins levnad slutad blev
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick
och huru jag jämt var slav,
och huru, ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gav.
Och skulle jag glömma var neslig gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagars rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned
och över axeln mig såg
och pöste ju mera, ju mer jag kved,
och kvävande över mig låg.
Och glömma att om, “av nåd”, man mig lät
få plats - man visste min flit -
så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.

Nej, blev jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift av mitt eget blod
och väckte det trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till ett brusande hejdlöst hopp.


Hämtad hos Enn Kokk

Jag håller på att läsa Arbetardiktningens pionjärperiod 1885-1909 (1964) av Axel Uhlén som är en gedigen genomgång späckad med fakta och anekdoter. Det är också en lektion i den svenska socialdemokratins hegemoniska stävanden i historieskrivningen. Väldigt förenklar kan man säga att historieskrivning beskriver arbetarklassen som skötsam, rationell, fredlig och framför allt reformistisk, kort sagt socialdemokratisk. Klasshatet passar dåligt in i denna beskrivning. Gabrielsson skriver i sista versen att

Så länge ett pulsslag i kroppen slår
dör glödande hatet ej.

















Det glödande hatet är inte skötsam, rationellt, fredligt eller reformistiskt, tvärtom revolutionärt, oborstat och irrattionellt. Därför känner sig Uhlén tvungen inflika följande stycke efter dikten:

"Som vi ser utnyttjar Gabrielsson även hatmotivet – det motiv alltså, som för många andra arbetardiktare, såväl intellektuella som autodidakter, varit en eggande inspirationskälla. Man kan säga om samtliga att källan inte var ett klasshat i verklig bemärkelse, och man kan säga det med hundraprocentigt berättigande, när det gäller Gabrielsson. Hans hat var uteslutande hatet mot våldet, förtrycket och orättvisorna, hägnande av samhällssystemet […] Man kan inte någonstans hos Gabrielsson finna uttryck för klasshat detta ords egentliga bemärkelse”

Genomgående i hela boken kämpar Uhlén för att betona den svenska arbetarrörelsens benhårda reformistiska inställning från första stund, och går därför noggrant igenom allt från Norköpingskongressen 1891, Axel Danielssons ”omvändelse” och uteslutningen av ungsocialisterna osv. Dikter som ger uttryck för ett revolutionärt patos, och speciellt en känsla av hat är egentligen något helt annat, ett missförstånd eller obetänksamhet, verkar Uhlén säga oss. Särskilt tydligt blir det när de andra ska beskrivas; de som inte är skötsamma och fredligt reformistiska: anarkister, kommunister och syndlikalister. Vi ska lite längre fram se det i beskrivningen av Leon Larsson och hans Hatets sånger till exempel.


Kampen för hegemoni inom arbetarrörelsen var länge något centralt för socialdemokratin och om detta har Åsa Liderborg skrivit en utmärkt avhandling, Socialdemokratin skriver historia - historieskrvningen som en ideologisk maktresurs (2001). För att behålla den krävdes det att en del historia helt enkelt skrevs om i efterhand (så är t.ex. fallet med skotten i Ådalen). I fallet med arbetardikterna har denna process pågått genom årtiondena. Dikter och sånger har ändrats, skrivits om, verser har strukits, titlar har byts ut och de som ändå inte passat in har helt enkelt försvunnit ut ur samlingarna.

När nu socialdemokratin har hamnat så långt från sina rötter verkar det inte längre har någon betydelse huruvida dikterna handlar om hat eller inte. Man är så fjärmad från sin historia att man inte kan identifiera kampdikterna med en politisk praktik och verklighet. De hotar inte längre förståelsen av sig själv och av den reformistiska delen av arbetarrörelsen. Fältet lämnas då öppet för att återupptäcka det revolutionära arvet i den tidiga arbetardikten. Jag är övertygad att under ett århundrade av damm och hegemoniska strider ligger dikter begravna som återigen kan kan få tala för sig själv utan att blir inpressade i en trång tolkningsram.

Huruvida KJ Gabrielsson var reformist eller revolutionär i själ och hjärta vet jag inte. I senare litteratur om arbetardikt (så t.ex. Arbetets ansikten) har Uhléns tolkning tagits för given. Uhlén nöjer sig inte med det ovan citerade försöket att vederlägga Gabrielssons icke-reformistiska utan anför ett annat citat av Gabrielsson:

Vi bygga i glädje, vi bygga i sorg,
Vi bygga för framtidens lycka,
Vi resa i höjden en ett fäste, en borg
Mot allt som vill släktet förtrycka.
Att redlighet trygga
Vi bygga, vi bygga.

”Att redlighet trygga! (Kursiveringen av order redlighet är G:sons egen.) Så ville han tydligen helst karaktärisera såväl sin egen som arbetarrörelsens strävan. För att trygga redlighetens dominans i samhällssystemet, i allt samarbete och allt umgänge människor emellan, kämpande, stred och diktade han.”



Att stycket ovan är skriven i ljuset av folkhemmets klassamarbete är tydligt. Om dagens karta och gårdagens verklighet inte stämmer överens, då måste verkligheten anpassas. Fortsatt kan man fundera över varför Uhlén inte med ett ord nämner följande dikt.

Allmän rösträtt
Mel: Arbetets sönder

Framåt mot ljuset, framåt mot målet,
fram öfver våldet till lycka och rätt,
länge med ränker, med fjättrar, med stålet
listigt vi kufvats på tusende sätt;
se hur den rubbas den åldriga sed,
se hur de tätna alltmer våra led;
visshet och hopp uti blickarne glimma,
båda en fridens och ärones dag,
båda åt släktet förlossningens timma,
båda att rättvisa skall blifva lag.

Hvart man än lyssnar, hvart man än spanar
finner man skaror, som rusta till strid.
Kanske det börjar förr än man anar,
bäst är att hålla sig redo därvid.
Kan det få aflöpa lugnt, är det väl,
bättre begär ej den längtande träl;
men om man spänner tills bågen vill brista,
fortfar med nej’en och dömer med väld
faller till sist nog den tändande gnista,
som gifver lif åt förödelsens eld.

Herrar, som stiften regler och lagar,
skänken gehör, låten rätt blifva spord,
gifven oss ännu i fredliga dagar,
oss som arbeta, i rådet ett ord.
Än ha ni makten att allt göra väl,
meddelen rösträtt åt manvorden träl.
Eljest då stormarne hvina och knaka,
om det går illa blir skulden blott er.
Hållen, ack hållen ej längre tillbaka,
gifven oss rösträtt och rättvisa sker.


Hittad via Projekt Runeberg tillsammans med andra dikter av Gabrielsson. Andra versens millitans är bara för mycket antagligen.

Jag kommer att återkomma till hur man med hjälp av arbetardikten konstruerar och omformulera historien i hegemoniska syften.

Bilder: Brantingmonumentet på Norra Bantorget i Stockholm, Axel Danielsson, Branting och Gustav V