Sjörövar-Jenny

Att besöka min bästa vän i staden Göteborg bjuder på en liten och en stor nyhet. Den lilla är att han fått en skivspelare. Den stora nyheten är att han har fått barn. Helt sjukt, killen jag känt sen jag blev självmedveten har nu gått och blivit pappa.

Iallafall. Som för att bidra till den nyfödda pojkens andliga fostring var valet av en present till förändrarna självskiven: på serieboden vid Lilla Torg hittar jag Kåldolmar och Kalsipper i ett välbevarat exemplar.

K&K har för mig, och många i min generation - I'm an 80's baby, baby -, för länge sedan uppnåt ikonstatus. Nationalteaterns barnskiva spelades in 1976 och håller än idag. Yllet, Gubben i korgen, De elaka kungarna från Bästerlandet och clownerna Folke och Agamemnon väcker ljuva minnen från uppväxten då jag, tvillingbrorsan och syrran satt uppkrupna i soffan och klängde kring konvolutet som illustrerar resan som huvudpersonerna företar sig.

Att lyssna igenom skivan som vuxen är lika roligt som det var då, av nostalgiska skäl såväl som av nyhetens behag.

Dra försiktigt i lästen, den är från 1848.
(snilleblixt) Jahaaaaa.....

Den senaste av dessa snilleblixar fick jag dock inte förren häromdagen. Sjörövar-Jenny, mamman som tröttnat på att sitta hemma och passa barnen och som vi stöter på i Göteborgs hamn, ruvar på mer än bara en fläkt av andra vågen-frigörelse. Ja, Sjörövar-Jenny är ju självaste Brechts skapelse, en av karaktärerna i Tolvskillingsoperan. Nedan följer hennes sång som förekommer i första akten. Musiken är skriven av Kurt Weill (som var Brechts parhäst) och har som ses såväl en social som politisk klangbotten:

Sjörövar-Jenny
eller En köksas drömmar

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? - den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

Ur Brecht Tolskillingsoperan Tidens Förlag Stockholm:1957



Pjäsen tillkom i en brytningstid och ställde frågorna på sin spets och är ett av Brechts mästerverk (som f.ö. en ung Ingemar Bergman satte upp i början av 1950-talet efter att ha sett pjäsen under sin tid som utbytesstudent i Nazityskland på 1930-talet).

Symboliken är tydlig: skeppet, det är revolutionen, och Jenny, hon är proletariatet. 1964 gjorde Nina Simone en känd version av sången (som bl.a. finns med på albumet Nina Simone in Concert). Simone använde berättelsen för att illustrera den svarta medborgarrättsrörelsens kamp för frigörelse. Skeppet med sju segel blev i hennes version det svarta skeppet (the black freighter) och kom att symbolisera den kommande svarta revolutionen.

And the ship
The black freighter
Disappears out to sea
And on it is me




Inte illa för en barnskiva! Jag får nog ta och bunkra ett ex till kommande generationer.

Framöver hade jag tänkt återkomma med några poster som behandlar Brecht litet djupare: hans liv, pjäser och framför allt hans teoretiska arbeten son har inneburit en kopernikansk omgestaltning av teatern. Men det får bli längre fram!

****
Uppdatering:
Jag hittar inget klipp på nätet, men alla förtjänar att höra Simones version. Skicka mig ett mail så får ni nåt tillbaka!
****