Av Arnold Ljungdal
Du frågar mig vem jag är.
Begär att få veta:
namn, yrke, sysselsättning,
alla sådana detaljer,
med vilka du kan belasta ditt minne
som åsnan sin rygg,
som du kan ha din lila glädje av,
men som täppa din själs ögon med sand
och hindra dig att se
vem jag är i verkligheten är.
Jag svarar -
inte med att räkna upp alla dessa obetydligheter,
inte med att måla min bild för dig
i mer eller mindre sköna färger,
slå mig för mitt bröst och säga:
detta är jag -
jag svarar: Jag är en människa.
Som du. Ingenting annat.
Inte ängel, inte djävul,
inte heller något obestämt mittemellan,
men väl
åtskilligt av bägge delarna,
en blandning av oblandbart,
en förening
av det som inte kan förenas.
Uppror var det, mitt liv - och underkastelse,
trots och nederlag, lidelse och besinning.
Det steg som ditt mot höjderna. Föll mot djupen.
Jag älskade och hatade, åtrodde och föraktade,
jag var - som du -
ond och god, feg och tapper, ödmjuk och övermodig.
Tusen liv drömde jag. Endast ett blev mitt:
det fattigaste och ömkligaste,
stoltaste och rikaste av dem alla.
Ur Fanorna, Albert Bonniers, Stockholm: 1928
onsdag 13 februari 2008
onsdag 6 februari 2008
Recept
Av Birger Norman
Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.
En bättre personalchef har ni aldrig fått.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat fritidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.
En bättre personalchef har ni aldrig fått.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
Hegemoni
Genetiskt
av Gösta Ågren
Med intelligenstester
skyddar sig överklassen
mot folket. Alltså måste
man lära folkets barn
dumhet innan de testas.
Det tar många år. De
kloka lär sig till
sist, men de dumma aldrig.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
av Gösta Ågren
Med intelligenstester
skyddar sig överklassen
mot folket. Alltså måste
man lära folkets barn
dumhet innan de testas.
Det tar många år. De
kloka lär sig till
sist, men de dumma aldrig.
Ur Den nyaste ordmusiken En bok för alla, Avesta:1992
måndag 4 februari 2008
Murambatsvina is coming to town
På tal om en notis (Kim Möller skriver kort om den).
Natthärberget
Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.
Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!
Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998
* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...
Natthärberget
Jag hör att i Lund
på hörnet av Bangatan och Clemenstorget,
om vintermånaderna, står där varje kväll en man,
och åt de hemlösa som samlar sig där
skaffar han, genom att be de förbipasserande om hjälp,
plats på härbärget.
Världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Men några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Lägg inte bort boken när du läser detta, du människa!
Några män har nattlogi.
Vinden hålls undan från dem en hel natt.
Den snö som skulle fallit på dem, faller på gatan.
Men världen blir därigenom inte annorlunda.
Förhållandet mellan människor förbättras inte.
Utsugningens tidsålder förkortas därigenom inte.
Av Bertholt Brecht ur Jag behöver ingen gravsten - dikter 1917-1956. Symposium, Stockholm/Stenhag:1998
* De två första raderna lyder i orginalet Jag hör att i New York, på hörnet av 26:e gatan och Broadway...
Agitpropen
Säga vad man vill om Barak Obama och det amerikanska presidentvalet, men det här är lysande propaganda.
Obama är på många sätt en lysande retoriker som itne så lite påminner om Martin Luther King (särskilt det pastorsmässande liknelserna). Tidigt valde han Yes we can som paroll för sin valrörelse under primärvalskampanjen. Det är är översättning av spanskans Sí, se puede som är en gammal kommunistisk paroll. Det revolutionära Kuba använde parollen i början av sextiotalet i samband med den gigantiska alfabetiseringskampanjen som svepte genom ön. Slagordet har tagits upp av diverse grupper på vänsterkanten i Latinamerika genom åren och dök upp i Venezuela under alfabetiseringskampanjen Misión Robinson år 2003. I USA har slagordet använts av bland annat fackföreningsrörelsen.
Det är intressant och paradoxalt att följa den amerikanska valrörelsen. Landet där skillnaden mellan kandidaterna är minimal (demokrater och republikaner) pratar man om visioner, de stora frågorna (även om det är väldigt mycket fluff). Här hemma, där skillnaden mellan alternativen är jämförelsevis stor, bråkar man på marginalen.
Jag tror att en verklig föränding av det amerikanska samhället av nödvändighet måste komma utifrån. Om det tar tio eller hundra år går inte att säga, men när det väl sker kommer det gamla systemet att falla ihop som ett korthus. Men i väntan på detta skulle det inte skada att ha Obama/Edwards i Vita Huset. Det är trots allt skillnad på elände och mer elände, och i det fallet stödjer jag kandidaten som har John Legend och Common bakom sig. Alla gånger.
Obama är på många sätt en lysande retoriker som itne så lite påminner om Martin Luther King (särskilt det pastorsmässande liknelserna). Tidigt valde han Yes we can som paroll för sin valrörelse under primärvalskampanjen. Det är är översättning av spanskans Sí, se puede som är en gammal kommunistisk paroll. Det revolutionära Kuba använde parollen i början av sextiotalet i samband med den gigantiska alfabetiseringskampanjen som svepte genom ön. Slagordet har tagits upp av diverse grupper på vänsterkanten i Latinamerika genom åren och dök upp i Venezuela under alfabetiseringskampanjen Misión Robinson år 2003. I USA har slagordet använts av bland annat fackföreningsrörelsen.
Det är intressant och paradoxalt att följa den amerikanska valrörelsen. Landet där skillnaden mellan kandidaterna är minimal (demokrater och republikaner) pratar man om visioner, de stora frågorna (även om det är väldigt mycket fluff). Här hemma, där skillnaden mellan alternativen är jämförelsevis stor, bråkar man på marginalen.
Jag tror att en verklig föränding av det amerikanska samhället av nödvändighet måste komma utifrån. Om det tar tio eller hundra år går inte att säga, men när det väl sker kommer det gamla systemet att falla ihop som ett korthus. Men i väntan på detta skulle det inte skada att ha Obama/Edwards i Vita Huset. Det är trots allt skillnad på elände och mer elände, och i det fallet stödjer jag kandidaten som har John Legend och Common bakom sig. Alla gånger.
fredag 1 februari 2008
Göteborg 2001
I ett tidigare inlägg skrev jag om en dikt från antologin Med frihet på näsan. Det är en diktantologi som gavs ut av Yelah förlag i efterdyningarna av det som hände på Göteborgs gator under EU-toppmötet i mitten av juni 2001. Själv skriver man om boken:
"I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg. Tiotusentals manniskor från hela världen reste dit för att visa sitt missnöje, demonstrera och mötas: människa till människa.
Vi som har skrivit den här boken var där: några av oss var även i Genua, Italien, för att demonstrera vid G8-mötet. Vare sig i Genua eller i Göteborg blev det som vi hade tänkt oss. I Genua sköts en person till döds av polisen, i Göteborg skottskadades tre personer av polisen.
Dikterna grundar sig i motståndet, kampen, kärleken, glädje, styrkan och sorgen: i första hand behandlar de de känslor och tankar författarna hade inför, under och efter EU-toppmötet i Göteborg.
[...]
Det här är vår berättelse."
Jag publicerar nedan ytterligare en av dikterna som finns med i antologin (som är extremt läsvärd). Jag hörde den första gången i filmen Terrorister och var då tvungen att skriva ner den.
Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.
Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.
Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...
Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.
Av Nicklas Änsth
"...idag är vi morgondagens hjältar"
"I juni 2001 hölls ett EU-toppmöte i Göteborg. Tiotusentals manniskor från hela världen reste dit för att visa sitt missnöje, demonstrera och mötas: människa till människa.
Vi som har skrivit den här boken var där: några av oss var även i Genua, Italien, för att demonstrera vid G8-mötet. Vare sig i Genua eller i Göteborg blev det som vi hade tänkt oss. I Genua sköts en person till döds av polisen, i Göteborg skottskadades tre personer av polisen.
Dikterna grundar sig i motståndet, kampen, kärleken, glädje, styrkan och sorgen: i första hand behandlar de de känslor och tankar författarna hade inför, under och efter EU-toppmötet i Göteborg.
[...]
Det här är vår berättelse."
Jag publicerar nedan ytterligare en av dikterna som finns med i antologin (som är extremt läsvärd). Jag hörde den första gången i filmen Terrorister och var då tvungen att skriva ner den.
Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.
Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.
Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...
Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.
Av Nicklas Änsth
"...idag är vi morgondagens hjältar"
Poesiutmaningen
Det har varit stiltje in poesiutmaningen den senaste tiden. Detta hoppas jag nu kunna råda bot på genom att skicka den vidare till Mohamed Omar som är poet, journalist och debattör. Skriver gör han förbannat bra, minns fortfarande hans korta sejour i Flamman för några år sedan. Vidare får Rawia Morras Blog utmaningen. Rawia Morra är även hon poet och översättare och skriver om Palestina på sin blogg.
Poesiutmaningen består i en fråga: vilken dikt har inspirerat eller berört dig? Skriv en motivering så publicerar jag det här på bloggen (skicka gärna vidare utmaningen också!).
Tidigare svar:
Rödtjut valde Till en kamrat
Frihet och Framsteg valde en obetitlad
These Exiled Years valde bl. a. Lärandets lov
Vänster valde Godnatt
Tio meter över havet valde Till mitt parti
Politik och Poesi valde EFTERÅT JAG SÄGER JUST NU
Björnpoesi valde en obetitlad
Partigiani Livornesi Scandinavia valde Mellansnack
Politics and Philosophy valde 150 000 000
Röda Raketer valde Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag
Poesiutmaningen består i en fråga: vilken dikt har inspirerat eller berört dig? Skriv en motivering så publicerar jag det här på bloggen (skicka gärna vidare utmaningen också!).
Tidigare svar:
Rödtjut valde Till en kamrat
Frihet och Framsteg valde en obetitlad
These Exiled Years valde bl. a. Lärandets lov
Vänster valde Godnatt
Tio meter över havet valde Till mitt parti
Politik och Poesi valde EFTERÅT JAG SÄGER JUST NU
Björnpoesi valde en obetitlad
Partigiani Livornesi Scandinavia valde Mellansnack
Politics and Philosophy valde 150 000 000
Röda Raketer valde Till Martin Andersen Nexös 70-årsdag
Moderna tider
Flexibel
en 11-årig rysk flicka
skolad till olympisk gymnast
böjer benen till bakhuvudet
ivrigt påhejad av sin pappa
hon är flexibel
en sill
redo att packas och frysas hel
är så lealös och slemmig att stjärtfenan
kan nudda gälarna
den är flexibel
en vuxen människa är inte flexibel
en vuxen människa är inget uttänjt ligament på
en gymnast från Andropovs dagar
Vikarie
vikarie är ett permanenterat vapenstillestånd
en lagstadgad anomali
att vara vikarie är att båda inte äta kakan
och att inte ha den
att bli ratad två gånger och sen
en tredje
Att vara utlämnad till
någon annans godtycke och
sin egen vånda
Mitt andrahandskontrakt utan papper och
min tickande studieskuld håller mig på jorden
Annars skulle friheten svepa iväg med mig
ingenting håller mig på plats
ingenting är beständigt
vi vikarier
är den nya tidens människor
tisdag 29 januari 2008
Bli en aktivistentreprenör
Veckan som gick tillbringades i staden Göteborg. Bland mycket annat hann jag med ett besök på Världskulturmuseet. Det är ett museum som öppnade för några år sedan med ambitionen att vara lite mer än ett vanligt museum: lite provocerade, interaktivt, nyskapande. Förutom de utställningar man visar har man också föreläsningar, temadagar, uppvisningar osv. Väldigt chict och fint. Modernt ni vet [fan, kan inte låta bli att raljera].
Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.
Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.
Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:
1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):
Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör
Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.
1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.
2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.
3. Stöd det småskaliga.
3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.
4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"
You got to love it.
2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.
3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].
Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.
Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.
Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?
En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:
ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen
men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong
ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda
men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder
en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar
nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt
Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002
Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.
Museet är statligt och var därför gratis fram till valet. Känns därför lite surt, av princip, att behöva lösa ett inträde på 40 kr. Å andra sidan verkade de ha dealat så att biljetten innebär fritt inträde fram till augusti, vilket ändå måste anses vara schysst.
Utställningen som vi hade siktet inställt på heter "Take Action - 83 Ways To Change the World" [på engelska! va? varför då?]. Runt om stan och på spårvagnar har man satsat på en oerhört provokativ marknadsföring; skyltar som lyder "Titta inte hit - du kan bli påverkad" och "Hur vill du förändra världen?". Å ena sidan kände jag att jag borde se utställningen eftersom att någon verkar ha velat ta en kritisk vinkel på världen (för en gång skull), å andra sidan bävade jag för världsförbättrarfasoner av typen klimatsmart-panta-burkar-vi syr-våra-egna-kläder-och-odlar-vår-egen-potatis.
Intrycket nu efteråt lutar betydligt mer åt den senare farhågen än den förra. Utställningen är indelad i fyra olika teman: Do It Yourself (DIY), aktion och konfrontation, förtryck och motstånd och konstX4. Jag såg snarare, lite kategoriskt, en uppdelning i tre olika delar:
1) Motståndet på marginalen. Iransk undergroundhip-hip, alternativ-TV från Italien, militant trädgårdsmästeri, stencil graffitti, AdBusters sneakern osv. Väldigt intressant och fascinerande, men ack så ofarligt. Rent patetiskt blir det när man ska trycka upp DIY-flyers (eller vad sägs om Craftism - revolt genom hantverk). Jag är kanske fyrkantig, men läs detta flygblad (som numera har en självklar plats på kylskåpet):
Starta ett socialt företag
- Bli en aktivistentreprenör
Om du ser ett samhällsproblem på sin bakgård eller någon annanstans i världen, kan du starta ett socialt företag för att förändra situationen.
1. Kom på en lösning på problemet - ett sätt som både förändrar och förbättrar situationen men som du även kan tjäna pengar på.
2. Gör konsumenten till en aktiv deltagare i ditt företag.
3. Stöd det småskaliga.
3. [sic] Öppen källkod till din produkt så andra kan bygga vidare på ditt arbete eller ta vid där du slutar.
4. Tänk jiujitsu - brottas med de stora företagen"
You got to love it.
2) Det distanserade motstånd. Här handlar det om människor som faktiskt har gjort någonting, förändrat någinting. Men för att vi inte ska tro att någonting ska kunna göras här hemma så har alla exempel inslag av distans: Ghandi och Mandela är som vanligt icke-våldsvägens goda alibin (Umkohonto we Sizwe bitches!). Så långt bort som möjligt är devisen. Enda exemplet på väpnat motstånd som lyfts upp positivt är zapatisternas kamp i Chiapas i Mexiko. Men även dom är ju infödingar och pratar med klickljud. Helt omöjliga att förstå. Plus att de bor långt borta i djungeln, använder inte ens toapapper. Distansen är inte bara rumslig; när man väl tar upp ett exempel från vårt närområde - de militanta suffragetterna från England - är distansen istället i tiden. Några svartvita foton från ett tidigt 1900-tal försäkrar oss besökare att vi inte har så mycket gemensamt med dem.
3) De oförklarliga motståndet. Här hamnar dels det som är lite för nära inpå, som Göteborgshändelserna 2001 som man nog insett att man inte kunnat undvika. Lite bilder på Avenyn i brand och texter som är allmänt förvirrande och utan vidare försök att sätta in händelserna i en kontext. Dels de Röda Khmererna - såklart kan man inte glömma Broder Nummer Ett! Mycket kan sägas om Demokratiska Kampushea, men att säga detta utan att nämna USA:s utrotningskrig i Indokina är fan ett brott i sig. Iallafall. De var helt galna och slaktade människor hit och dit [sensmoral: kommunister är onda - slakta dom nu].
Världskulturmuseet är ungefär som miljöparitet: sådär lagom radikalt och medvetet, men när det väl kommer till kritan väjer man för att dra konsekvenserna av sina ställningstagande. Det blir helt enkelt helt obegripligt att prata om motstånd och förändring utan att prata om makt. Och det vägrar man konsekvent att göra. Det är inte en slump - ett par årtionden av postmodernt smömos har tvättat borta alla maktanalyser som faktiskt betyder någonting. Talande nog hölls under lördagen en seminariedag med deltagare från den sociala forumrörelsen. Dessa sociala rörelser - som i den svenska kontexten innebär organisationer med sin bas i mellanskiktet - passar väldigt väl in interiören på museumet.
Man utdefinierar genom att definiera. Motstånd som verkligen betyder någonting och som har potentialen att förändra är för farligt för mellanskiktarna på museet. Kommunister talar vi inte. Det väpnade och våldsamma motståndet essensialiseras och andrafieras - det gör till någon ociviliserat, som om Hamas eller FARC på något outgrundligt sätt har våldet i blodet.
Hur kan man göra en utställning om att förändra världen 2008 utan att nämna Irakkriget? Revolutionen i Venezuela? Eller ditot i Ryssland? Varför tar man inte upp de klasstrider som har skett här, i Sverige? Strejkvågor, militants, organisering, kamp?
En sak som var bra med utställningen var att man på Gbg2001-montern hade tryckt upp en dikt som fastnade:
ni lärde oss kritisera
vi fick sjunga sånger
om att rädda världen
men när vi försöker
kallar ni oss för terrorister
och slår oss med batong
ni lärde oss att ta människor på allvar
vi fick sjunga att alla var lika mycket värda
men när vi försöker få något sagt
kallar ni oss huliganer
och slår oss tills vi blöder
en femårig anarkist hörs inte
en tioårig anarkist stör inte
en trettonårig anarkist tas inte på allvar
nu när vi är äldre
och kan säga vad vi tycker
skjuter ni skarpt
Ur obetitlad av Matilda Platzer, publicerad i "Med frihet på näsan" Yelah Förlag, Malmö: 2002
Jag tror dikten sammanfattar mina intryck. Trots allt, gå och se utställningen om ni har en chans. Det kan vara nyttigt.
lördag 26 januari 2008
Den osynlige mannen
Av Pablo Neruda
Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.
Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.
Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk
Jag skrattar,
jag ler åt
de gamla poeterna,
jag avgudar all
nedskriven poesi,
all daggen,
månen, diamanten, droppen
av begravt silver,
som varit min broder en gång i tiden,
och jag tillfogar rosen,
men
jag ler,
för ständigt säger de "jag",
vid varje steg
händer dem något,
det är ständigt "jag",
på gatorna
är det bara de som går
eller den ljuva som de älskar,
ingen annan,
fiskare går inte förbi,
inte heller bokhandlare,
murarna drar inte förbi,
ingen faller
från en byggnadsställning,
ingen lider,
ingen älskar,
bara min stackars broder
poeten,
allting
händer honom
och hans ljuva älskade,
ingen lever
utom honom,
ingen gråter av hunger
eller vrede,
ingen lider i hans dikter
för att han inte kan
betala hyran,
ingen blir i poesin
utkörd på gatan
med sängar och stolar,
och i fabrikerna
händer heller ingenting,
händer ingenting,
det görs paraplyer, bägare,
vapen, lokomotiv,
utvinns mineraler under hackande i helevetet,
det blir strejker,
kommer soldater,
soldaterna skjuter,
skjuter på folket,
det vill säga
mot poesin,
och min broder
poeten
är förälskad
eller lider
för att hans känslor
färdas till havs,
han älskar de avlägsna
hamnarna, för namnens skull,
och han skriver om oceaner
som han inte känner,
han går förbi
nära livet, proppfullt
av korn som majskolven,
utan att kunna plocka det,
han stiger uppåt och nedåt
utan att vidröra jorden,
eller känner sig ibland
mycket djup
och mörk,
är så stor
att han inte ryms i sig själv,
han trasslar in sig
och ut sig, har förklarar sig fördömd,
han bär med stor möda
mörkrets kors,
han tror sig vara olik
alla människor,
varje dag äter han bröd
men har aldrig sett
en bagare,
inte heller har han trätt in i
bagarnas fackförening,
och på det sättet blir
min stackars broder mörk,
han vrider och vänder sig
och finner intressant,
intressant,
det är ordet,
jag är inte överlägsen
gentemot min broder,
men jag ler,
ty jag går på gatorna
och endast jag existerar inte,
livet strömmar
liksom alla floder,
jag är den enda
som är osynlig,
det finns inga mystiska skuggor,
det finns inget mörker,
hela världen talar till mig,
alla vill berätta något för mig,
talar om sina släktingar,
om sin nöd
om sin glädje,
alla går förbi och alla
säger någonting till mig,
och så mycket de har för sig!
de hugger trä,
sätter upp elektriska ledningar,
knådar till sent på natten
brödet för nästa dag,
genomborrar jordens innandöme
med ett järnspett
och förvandlar järnet
till lås,
flyger i rymden och för med sig
brev, snyftningar, kyssar
bakom varje dörr
lever någon,
föds någon,
eller väntar mig den jag älskar,
och jag går förbi och tingen
ber mig att jag besjunger
dem, jag har inte tid,
jag måste tänka på allt,
jag måste återvända hem,
besöka Partiet,
vad kan jag göra,
allting ber mig,
att tala,
allting ber mig,
att sjunga och sjunga,
allting är uppfyllt
av drömmar och ljud,
livet är en låda
full med sånger, den öppnas
och en flock
fåglar
flyger upp och återkommer,
vill berätta någonting för mig
sittande på mina axlar,
livet är en strid
likt en flod som tränger fram
och människorna
vill säga mig,
vill säga dig,
varför de kämpar,
och varför de dör
om de dör,
och jag går förbi och har inte tid
för så många liv,
jag vill
att alla lever
i mitt liv
och sjunger i min sång,
jag betyder ingenting,
jag har inte tid
för mina uppgifter,
både natt och dag
måste jag anteckna det som sker
och inte glömma något.
Det är sant att plötsligt
tröttnar jag
och betraktar stjärnorna,
sträcker ut mig på en äng,
en insekt med färg som en violin
drar förbi, jag lägger armen
över ett litet bröst
eller kring livet
på min ljuva älskade,
och jag betraktar
den hårda sammeten
hos natten som darrar
men sina frusna konstellationer,
då
känner jag mysteriernas våg
uppstiga i min själ,
barndomen,
gråten i vrån,
den sorgsna ungdomstiden,
och jag blir sömnig
och jag sover
som ett äppelträd,
jag somnar genast
med stjärnorna
eller utan stjärnorna, med min älskade eller utan henne,
och när jag stiger upp
har natten gått,
gatan har vaknat före mig,
till sitt arbete
går de fattiga flickorna,
fiskaren återvänder
från oceanen,
gruvarbetarna
kommer i nya skor
och går ner i gruvan,
allt lever,
alla går förbi,
de har bråttom,
jag har knappt tid
att klä på mig,
jag måste springa:
ingen får gå förbi
utan att jag vet
vart de går, vad som hänt
var och en.
Jag kan inte leva
utan livet,
inte vara människa utan människan,
och jag springer och ser och hör
och sjunger,
stjärnorna har ingenting
att göra med mig,
ensamheten äger
varken blomma eller frukt.
Ge mig för mitt liv
alla liv,
ge mig all smärta
från hela världen
och jag ska förvandla den
till hopp.
Ge mig
all glädje,
också den hemligaste,
för hur skulle jag annars
kunna veta något om den?
Jag måste berätta allt,
ge mig
varje dags
strid,
ty den är min sång,
och så ska vi färdas tillsammans,
sida vid sida,
alla människor
förenade i min sång:
den osynlige mannens sång
som sjunger med alla människor.
Ur Elementära sånger (Odas elementales 1954), publicerad i Lampan på marken (Bonniers, Stockholm: 1963) som är en samling av Nerudas verk
Poesiutmaningen
Rödtjut svarar på Poesiutmaningen genom en Brechtdikt som jag haft med delar av innan , men som jag aldrig läst i in extento. I sin fulla längd blir den än mäktigare. När du inte orkar kämpa går du under. Stefan skriver här nedan en motivering av valet, och det återstår för mig ingenting annat än att hålla med och lyfta på hatten."Mitt svar på utmaningen blir dikten Till en kamrat av Bertolt Brecht. Brecht är av goda skäl ansedd som en av vår rörelses största poeter, och många har säkert redan läst dikten. Det är i och för sig ingen anledning att inte läsa den igen, eller ett hinder för att skriva ut den och sätta upp på kylskåpet. En introduktion till Brechts skrivande känns överflödig, dock fordras en redovisning av skälen till att välja bort andra dikter, till förmån för den här.
Brecht lyckas ofta träffa precis på pricken rätt, vilket var och en som på allvar kämpar för socialismen nog förstår och kan använda sig av. Just den här dikten hör dessutom till en av hans bättre. Den handlar om det individuella ansvaret för klasskampens gång – förståelsen av motsägelsen i förhållandet mellan individen och kollektivet, och den samtidiga enheten mellan dem. Vi deltar i en kollektiv kamp, men endast som självständigt handlande individer; idealt självständiga också i tanken. Så även omvänt, eftersom det som möjliggör för individen att räta på ryggen och återfå en del av människovärdigheten är den kollektiva kampen. Annars blir vi liggande, som Brecht skriver.
Slutligen: Det är bara den socialistiska revolutionen som en gång för alla kan avsluta vår trötthet. Om detta skriver Brecht - inte anklagande, men nog så uppfordrande."
Till en kamrat
av Bertolt Brecht
Du vill inte vara med längre har vi hört
Vi har hört att du inte vill arbeta med oss längre
Du är förbi förmår i
nte mer
utmattad
orkar inte längre
Du har giltigt förfall säger du
Man kan inte kräva mer av dig
Orkar du inte längre blir du liggande
Ingen kommer till dig och säger:
Det har varit revolution!
Fabrikerna väntar på dig!
Varför skulle det ha varit revolution?
När du dör begravs du
Oavsett vems skulden är
när du inte orkar kämpa går du under
Du säger att du hoppades allt för länge
Orkar inte hoppas längre
Men vad var det du hoppades?
Att kampen skulle vara lätt?
Men så är det inte
Vårt läge är värre än du anar
Ty så är det,
att om vi inte kan åstadkomma det omöjliga
är vi förlorade
Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss
går vi under
När kampen är som hårdast
är kämparna som tröttast
Den sida vars kämpar är tröttast
förlorar slaget
fredag 25 januari 2008
Bönderna och arbetarna
Kamrat Kajsa från Die Genossen skickar en dikt skriven av Artur Lundkvist på temat vi och dom (ett nödvändigt vi och dom). En arbetardikt med en fantastisk avslutning som förtjänar att upprepas:
Men arbetarna, bönderna söker i gryningen sina våta cycklar, sina kalla redskap. De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.
Bönderna och arbetarna
är verkliga som brödet och hammaren,
de nödvändiga människorna som alltid har rätt
men alltid får orätt.
Bönderna
blickar ner i källor där stjärnorna kretsar
och färdas med de gräsklädda hjulen.
Arbetarna betjänar sig av eldar
och känner styrkan av vattnets björn i bur.
Bönderna, arbetarna
vet att dagen inte faller från ovan:
den måste grävas fram ur jorden,
hamras ut ur järnet, skärpas vid slipstenar.
Deras ögon är ljusa av mjölken de dricker,
de luktar av gödsel och rök
så att snuvan flyr,
de är verkliga som gräset och stenarna.
Men de andra är overkliga, frånvarande,
dessa med handskar och långa naglar
och mycket bruk av siffror.
Deras svarta gardiner utestänger morgonen,
de är främmande för mjölken och kolen.
De bor högt ovan marken och spottar ner
i trädkronor.
De seglar i solen med utbredda tidningar,
de diktar inskrifter över sig själva
och formulerar lagar av luft.
De flyger fram på rullskridskor över marmorn
och låter havet bevakas av soldater.
De döljer sig under sina ögonlock
och trycker på knappar i drömmen.
Men arbetarna, bönderna
söker i gryningen sina våta cycklar,
sina kalla redskap.
De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.
Av Artur Lundkvist ur Liv som gräs (1954)
Men arbetarna, bönderna söker i gryningen sina våta cycklar, sina kalla redskap. De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.
Bönderna och arbetarna
är verkliga som brödet och hammaren,
de nödvändiga människorna som alltid har rätt
men alltid får orätt.
Bönderna
blickar ner i källor där stjärnorna kretsar
och färdas med de gräsklädda hjulen.
Arbetarna betjänar sig av eldar
och känner styrkan av vattnets björn i bur.
Bönderna, arbetarna
vet att dagen inte faller från ovan:
den måste grävas fram ur jorden,
hamras ut ur järnet, skärpas vid slipstenar.
Deras ögon är ljusa av mjölken de dricker,
de luktar av gödsel och rök
så att snuvan flyr,
de är verkliga som gräset och stenarna.
Men de andra är overkliga, frånvarande,
dessa med handskar och långa naglar
och mycket bruk av siffror.
Deras svarta gardiner utestänger morgonen,
de är främmande för mjölken och kolen.
De bor högt ovan marken och spottar ner
i trädkronor.
De seglar i solen med utbredda tidningar,
de diktar inskrifter över sig själva
och formulerar lagar av luft.
De flyger fram på rullskridskor över marmorn
och låter havet bevakas av soldater.
De döljer sig under sina ögonlock
och trycker på knappar i drömmen.
Men arbetarna, bönderna
söker i gryningen sina våta cycklar,
sina kalla redskap.
De vårdar i sina händer dagens lilla gnista.
Av Artur Lundkvist ur Liv som gräs (1954)
söndag 20 januari 2008
Om du inte ser mig slipper du älska mig
Här är ännu en dikt ur Poeter mot krig (som jag nu äntligen har fått tag på), skriven av Anna Jörgensdotter. Den är väldigt fin.
Om du inte ser mig slipper du älska mig
(morgonen den 22 mars 2003)
Det är en lång väg mellan Sandviken & Irak
Gatorna är röda & man kan tro att det är vackert, å så vackert, tills
man halkar & aldrig blir ren
Det är en lång, mycket lång, väg mellan Sandviken & Irak
& jag försöker ropa att allting är möjligt
jag försöker tro att om vi bara kunde erkänna att vi är jävligt
rädda, om vi bara
kunde säga att HJÄLP vad du skämmer mej, om vi bara
kunde fatta att vi inte vill dö än, inte lämna varandra än
om vi bara kunde erkänna
Det är en lång, väldigt lång väg, mellan Sandviken & Irak
Jag försöker ropa
& du säger att jag inte hörs
att det inte spelar någon roll vad jag säger
men överallt där jag lägger ord bildas gropar
& en dag kommer man att undra vad där stått
& en dag kommer man att fatta att det var viktigt
Att man borde ha lyssnat
Det är inte så lätt som att först göra sönder mej
& sen tro att man bara kan bygga upp mej igen
& att jag då ser ut som om inget har hänt
Så är det ju inte
Jag kommer att sakna mej själv
Jag kommer att ha stora hål på ställen dit ingen kommer åt
Ni kommer inte att känna igen mej
På nära håll kommer ni att förstå hur mycket jag längtar
efter mig själv att komma tillbaka
Det är en sådan tröttande lång väg mellan Sandviken & Irak
& du säger att du måste sova
Du säger: Jag måste somna & jag måste vakna när det här inte
finns mer
Jag kan inte hålla om dej när det är på det här sättet
Världen är för ful & därför kan jag inte tycka att du är vacker
Det är alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak, säger du
& jag har ingen flygande matta, jag kan inte lämna mark, landa
& sen sitta på en flammande marknad & sälja mina tre
önskningar
1) Älska varandra
2) Älska varandra
3) Älska varandra
Eller kanske snarare, säger du:
Döda inte varandra
Det är en alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak
Armarna sloknar
Armarna tror inte på sin möjlighet att bli famn längre
Man blir så naiv plötsligt
i en värld där man säger: Väx
samtidigt som det planterade vissnar
Man kan inte riktigt sitta på balkongen & älska sin nästa
När människor gör sönder sina bröder & systrar
När det låter som ironi att kalla någon bror, syster
När vi gör varandra små
för att känna oss stora
När vi måste sanktionera bort varandra
för att inte beröras av en annans sår
Vad gör min höjda hand för skillnad
när det är så förbannat långt mellan Sandviken & Irak
Det är så långt, så jävla långt, mellan dej & mej
Men vi har varandra just ni
Vi har varandra tills vi förlorar varandra
Vi har varandra tills någon av oss slutar att finnas
Vi har varandra tills någon av oss släpper den andra
& vänder sig bort
Är det så jävla långt mellan dej & mej
Är det så jävla långt mellan Sandviken & Irak
att det är omöjligt att ens tänka tanken
att packa
veckla ut mattan
resa till någon annans verklighet
Någon säger att WOW något liknande har ni aldrig sett
som om det handlade om fyrverkerier
Men det är en lång väg mellan teven & Irak
& mellan bombningarna är det väder
Det är vackert väder i hela Sandviken
Solen hänger sej kvar i himlen
Solen kan du inte ta ifrån mig
Är det något du inte kan nå är det solen
Men mej
kan du nå
Men mej
kan du väl
försöka
älska
Ur Poeter mot krig, Tomas Ekström (red) Yelah Förlag Malmö: 2003
Om du inte ser mig slipper du älska mig
(morgonen den 22 mars 2003)
Det är en lång väg mellan Sandviken & Irak
Gatorna är röda & man kan tro att det är vackert, å så vackert, tills
man halkar & aldrig blir ren
Det är en lång, mycket lång, väg mellan Sandviken & Irak
& jag försöker ropa att allting är möjligt
jag försöker tro att om vi bara kunde erkänna att vi är jävligt
rädda, om vi bara
kunde säga att HJÄLP vad du skämmer mej, om vi bara
kunde fatta att vi inte vill dö än, inte lämna varandra än
om vi bara kunde erkänna
Det är en lång, väldigt lång väg, mellan Sandviken & Irak
Jag försöker ropa
& du säger att jag inte hörs
att det inte spelar någon roll vad jag säger
men överallt där jag lägger ord bildas gropar
& en dag kommer man att undra vad där stått
& en dag kommer man att fatta att det var viktigt
Att man borde ha lyssnat
Det är inte så lätt som att först göra sönder mej
& sen tro att man bara kan bygga upp mej igen
& att jag då ser ut som om inget har hänt
Så är det ju inte
Jag kommer att sakna mej själv
Jag kommer att ha stora hål på ställen dit ingen kommer åt
Ni kommer inte att känna igen mej
På nära håll kommer ni att förstå hur mycket jag längtar
efter mig själv att komma tillbaka
Det är en sådan tröttande lång väg mellan Sandviken & Irak
& du säger att du måste sova
Du säger: Jag måste somna & jag måste vakna när det här inte
finns mer
Jag kan inte hålla om dej när det är på det här sättet
Världen är för ful & därför kan jag inte tycka att du är vacker
Det är alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak, säger du
& jag har ingen flygande matta, jag kan inte lämna mark, landa
& sen sitta på en flammande marknad & sälja mina tre
önskningar
1) Älska varandra
2) Älska varandra
3) Älska varandra
Eller kanske snarare, säger du:
Döda inte varandra
Det är en alldeles för lång väg mellan Sandviken & Irak
Armarna sloknar
Armarna tror inte på sin möjlighet att bli famn längre
Man blir så naiv plötsligt
i en värld där man säger: Väx
samtidigt som det planterade vissnar
Man kan inte riktigt sitta på balkongen & älska sin nästa
När människor gör sönder sina bröder & systrar
När det låter som ironi att kalla någon bror, syster
När vi gör varandra små
för att känna oss stora
När vi måste sanktionera bort varandra
för att inte beröras av en annans sår
Vad gör min höjda hand för skillnad
när det är så förbannat långt mellan Sandviken & Irak
Det är så långt, så jävla långt, mellan dej & mej
Men vi har varandra just ni
Vi har varandra tills vi förlorar varandra
Vi har varandra tills någon av oss slutar att finnas
Vi har varandra tills någon av oss släpper den andra
& vänder sig bort
Är det så jävla långt mellan dej & mej
Är det så jävla långt mellan Sandviken & Irak
att det är omöjligt att ens tänka tanken
att packa
veckla ut mattan
resa till någon annans verklighet
Någon säger att WOW något liknande har ni aldrig sett
som om det handlade om fyrverkerier
Men det är en lång väg mellan teven & Irak
& mellan bombningarna är det väder
Det är vackert väder i hela Sandviken
Solen hänger sej kvar i himlen
Solen kan du inte ta ifrån mig
Är det något du inte kan nå är det solen
Men mej
kan du nå
Men mej
kan du väl
försöka
älska
Ur Poeter mot krig, Tomas Ekström (red) Yelah Förlag Malmö: 2003
lördag 19 januari 2008
Poeter mot krig
"en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min"
Ur Krigsvåren 2003, publicerad i Poeter mot krig (2003) och av författaren här.
Hösten 2002 och våren 2003 hördes stöveltrampet i kulissen. Världens mäktigaste millitärmakt USA var fast beslutna om att invadera Irak, till vilket pris som helst. Tolv års saktioner och en halv miljon döda barn räckte inte. Fler skulle dö. Det stod ganska tidigt klart att Bush och hans hejduker skulle gå i krig, no matter what. Argumenten, vare sig de handlade om massförstörelsevapen eller mänskliga rättigheter togs nog aldrig riktigt på allvar, av någon. FN:s säkerhetsråd, som så lydigt inordnade sig i ledet förra gången det begav sig, vägrade denna gång att klubba igenom en krigsresolution, antagligen för att lögnerna denna gång var för uppenbara, för vulgära, för genomskinliga.
För mig och många i min generation har Irakkriget varit en viktigt del i formandet av ett politiskt medvetande. Under våren 2003 var det väldigt enkelt att ta ställning: för eller emot krig; för eller emot USA:s regering, för eller emot Bush. De allra flesta kände instinktivt vad som var rätt och vad som var fel. I de demonstrationer som anordnades över hela världen den 15 februari 2003 tågade människor i miljontals mot kriget. Själv stod jag på Götaplatsen i Göteborg och lyssnade på talen som följde efter tåget. För mig som redan var vänster var det en bekräftelse på att det faktiskt går att göra någonting. Hur liten man än kände sig den dagen så visste vi alla att vi var en del av en större rörelse. Många människor utan intresse för politik - personer som min mamma - upprördes och engagerades.
Krigsvåren 2003 var ett gigantiskt nederlag, men också en stor framgång. Den rörelse som föddes har gett ett avtryck i människors medvetande. Den kamperfarenhet som det innebar lever kvar i förvissningen om att vi faktiskt kan göra det igen.
Tyvärr markerade den 15 februari 2003 inte bara början på slutet för antikrigsrörelsen i Sverige, det var i själv verket både start och målgång (jämför med Vietnamrörelsen). Två,tre, fyra och fem år efteråt finns det fortfarande folk som manifesterar mot kriget, ockupationen och övergreppen, men vi är fruktansvärt få och ensamma.
När kriget bröt ut var som sagt i princip alla emot kriget (borgare och mutade sossepampar räknas inte), det fanns liksom inget sätt, vare sig intelektuellt eller moraliskt, att försvara det. Vad som hänt sedan dess är att den bissarra situationen har infunnit sig där det är vi som är emot ockupationen som måste förklara oss, det är vi som måste komma med svar och alternativ. Hur skevt kan det bli egentligen?
Personligen radikaliserade Irakkriget min antiimperialistiska ståndpunkt och med den övertygelsen om behovet av en rakryggad solidaritet. Kriget tvingade fram ett ställningstagande - denna gång för eller emot motståndet - som i sin tur stimulerade diskussioner och studier. Ett principiellt stöd för allt motstånd mot ockupationsmakten är någon sorts grundbult för all antiimperialistisk politik. Att rygga tillbaka för det väpnade motståndet -fö. det enda som kan driva ut ockupationsmakten - är att kapitulera och krypa tillbaka i sitt skal av pissljummen humanism. Och att moralisera kring självmordsbomber är nästan provocerande när ett folk håller på att mördas inför öppen ridå.
Men det var egentligen inte det här jag hade tänkt ta upp i denna posten. Trots att vårt läge är värre än vi anar så innebar antikrigsmobiliseringarna under 2003 ett stort framsteg. Trots att vi inte lyckades stoppa kriget lärde vi oss en hel del av våra erfarenheter.
Jag undrade i en tidigare post var arbetardikten (eller den politiska dikten) tagit vägen. I kontrast till 1960-talets radikala poesi verkar dagens situation minst sagt deprimerande. Men jag tror att jag får backa några steg från den pessimistiska ståndpunkten jag där intog. Efter att ha sett vilket roll som enskilda poeter såväl som den politiska dikten intog under några korta månader.
Sam Hamill är en amerikansk poet som har varit verksam i över 30 år. I januari 2003 fick han, tillsammans med flera andra poeter, en inbjudan till Vita Huset. Bakom inbjudan stod stod presidenthustrun Laura Bush som haft dessa typer av litteratursammankomster under flera år. Hamill sade senare att han inte direkt gladdes av inbjudan utan att han snarare kände sig illamående. Tanken på att gästa Vita Huset under uppgyggnaden av det orättfärdiga kriget var ingenting som lockade den socialt medvetne poeten. Men istället för att bara tacka nej till inbjudan bestämde sig Hamill att mjölka situationen på allt nyhetsvärde som kunde uppbådas. Han bad 50 poeter att "reconstitute a Poets Against the War movement like the one organized to speak out against the war in Vietnam [...] to speak up for the conscience of our country and lend your names to our petition against this war" genom att skicka honom dikter som han senare skulle ta med sig till Vita Huset. Gensvaret var enormt. Efter fyra dagar hade han fått in bidrag från 1500 poeter. Uppståndelsen ledde till att hemsidan poetsagainstthewar.org startades som en samlingspunkt för poeter som var motståndare mot kriget. När Vita Huset fick nys om projektet sköt man först upp träffen för att sedan ställa in den helt. Den första mars samma år hade totalt 13 000 dikter blivit publicerade på sidan med hjälp av över 25 frivilliga redaktörer och idag finns dikter från hela världen. Helt i enlighet med den ursprungliga tanken så har samtliga dikter överlämnats personligen till kongressledamöter och till lagstiftare i ett otal amerikanska stater. Dessutom till regeringarna i England, Australien, Turkiet, Italien, Frankrike, Tyskland, Indien, Pakistan osv.
Ett annat lysande exempel när poeter ställer sig på barrikaden och invecklar sig i dagspolitikens brännande sociala och internationella frågor kommer från diktantologin 100 Poets Against The War. Det är en antologi med dikter mot kriget som publicerades på nätet i en skriv-ut vänlig version den 27 januari 2003. Det hade då tagit rekordkort tid att sätta ihop den - på en vecka hade man samlat, sorterat och publicerat boken. Poeter från hela världen donerade sina dikter med en uppmaning om att använda dikten som ett politiskt vapen. Veckan efter det släppt man en uppdaterad version och ännu en vecka senare kom den tredje versionen (som finns i pdf-format här). Följande två dikter finns med i samlingen:
Are there children
Av Robert Priest
are there children somewhere
waiting for wounds
eager for the hiss of napalm
in their flesh –
the mutilating thump of shrapnel
do they long for amputation
and disfigurement
incinerate themselves in ovens
eagerly
are there some who try to sense
the focal points of bullets
or who sprawl on bomb grids
hopefully
do they still line up in queues
for noble deaths
i must ask:
are soul and flesh uneasy fusions
longing for the cut –
the bloody leap to ether
are all our words a shibboleth for silence –
a static crackle
to ignite the blood
and detonate the self-corroding
heart
does each man in his own way
plot a pogrom for the species
or are we all, always misled
to war
Waiting for the Marines
Fadel K Jabr Translated from the Arabic original by the poet
Twelve years have passed
And the Iraqis are turning over
Like skewered fish
On the fire of waiting.
The first year of the sanctions
They said: The Arabs will come
They will come with love, flour, and the rights of kinship.
The year passed with its long seasons
The Arabs never came
And sent no explanation for the delay.
The second year of the sanctions
They said: The Muslims will come
They will come with rice, goodness, and the predators’ leftovers
The year passed with its long seasons
The Muslims never came
And sent no explanation for the delay.
The third year of the sanctions
They said: The world will come
They will come with manna, solace, and human rights
The year passed with its long seasons
The world never came
And sent no explanation for the delay.
The fourth year of the sanctions
They said: The Americans will come
They will come with hope, sugar, and warm feelings
The year passed with its long seasons
The Americans never came
And sent no explanation for the delay.
The fifth year of the sanctions
They said: The opposition will come
They will come with victories, water, and air
The year passed with its long seasons
The opposition never came no explanation for the delay.
The sixth year of the sanctions
They said: We will sell whatever is extra
We will be frugal until relief comes
The year passed with its long seasons
The Iraqis sold all unnecessary things
Relief never came
And sent no explanation for the delay.
The seventh year of the sanctions
They said: We will give up our semi-necessities
We will be patient until we get support
The year passed with its long seasons
The support never came
And sent no explanation for the delay.
The eighth year of the sanctions
They said: We will sell some of our organs
We will be strong until the coming of justice
The year passed with its long seasons
Justice never came
And sent no explanation for the delay.
The ninth year of the sanctions
They said: We will sell some of our children
We will sacrifice until the coming of mercy
The year passed with its long seasons
Mercy never came
And sent no explanation for the delay.
The tenth year of the sanctions
They said: We will emigrate
To the wide world of Allah
We will entertain ourselves with hope
Until the coming of the gods’ orders
The Iraqis separated east and west
The year passed with its long seasons
The gods’ orders never came
And sent no explanation for the delay.
The eleventh year of the sanctions
They said: The best thing for us is to die
We will stay settled in our graves
Until the coming of the day of judgement
The year passed with its long seasons
Cancer, tuberculosis, and leukæmia consumed their bodies
The day of judgement never came
And sent no explanation for the delay.
The twelfth year of the sanctions
The Iraqis found nothing to wait for
They said: Now is the time
For the earth’s worms to devour us
They might rescue us from this hell
Where we are turning over like skewered fish.
Det är dikter som bränner hål i pappret de är skrivna på. Det är osäkert hur många som laddade ner och tryckte upp samlingen, tidningen The Times rapporterade att det var i alla fall flera hundra tusen.
Det tredje exemplet jag vill lyfta upp är alla de poesisamlingar som gavs ut mot kriget (här är en lista på några). I Sverige utkom Poeter mot krig (red. Tomas Ekström) där utdraget ur den översta dikten är tagen. Kända namn som Mikael Wiehe, Göran Greider och Thomas Tranströmmer medverkar vid sidan av ännu okända poeter. Samlingen är gavs ut strax att kriget hade avslutats och säger sig vara en protest, inte bara mot Irakkriget, utan kriget i ett bredare perspektiv. Jag har själv faktiskt inte läst den, men ser att den går att beställa hos Yelah.net för 35 kr inklusive frakt [Butiken hos Yelah har stängt, men boken kan köpas lite varstans]
Ovan ser vi flera exempel på hur den politiska dikten, och den politiska diktaren, har tagit steget ut ur den inskränkta litteratursfären och gått rakt in i stridslinjen. Det är glädjande att se vilken roll dessa dikter har spelat; som inspiration för fortsatt kamp, solidaritet och motstånd, som bränsle på hatet mot förtyckare och förbrytelser. Det behövs, ni behövs!
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min"
Ur Krigsvåren 2003, publicerad i Poeter mot krig (2003) och av författaren här.
Hösten 2002 och våren 2003 hördes stöveltrampet i kulissen. Världens mäktigaste millitärmakt USA var fast beslutna om att invadera Irak, till vilket pris som helst. Tolv års saktioner och en halv miljon döda barn räckte inte. Fler skulle dö. Det stod ganska tidigt klart att Bush och hans hejduker skulle gå i krig, no matter what. Argumenten, vare sig de handlade om massförstörelsevapen eller mänskliga rättigheter togs nog aldrig riktigt på allvar, av någon. FN:s säkerhetsråd, som så lydigt inordnade sig i ledet förra gången det begav sig, vägrade denna gång att klubba igenom en krigsresolution, antagligen för att lögnerna denna gång var för uppenbara, för vulgära, för genomskinliga.För mig och många i min generation har Irakkriget varit en viktigt del i formandet av ett politiskt medvetande. Under våren 2003 var det väldigt enkelt att ta ställning: för eller emot krig; för eller emot USA:s regering, för eller emot Bush. De allra flesta kände instinktivt vad som var rätt och vad som var fel. I de demonstrationer som anordnades över hela världen den 15 februari 2003 tågade människor i miljontals mot kriget. Själv stod jag på Götaplatsen i Göteborg och lyssnade på talen som följde efter tåget. För mig som redan var vänster var det en bekräftelse på att det faktiskt går att göra någonting. Hur liten man än kände sig den dagen så visste vi alla att vi var en del av en större rörelse. Många människor utan intresse för politik - personer som min mamma - upprördes och engagerades.
Krigsvåren 2003 var ett gigantiskt nederlag, men också en stor framgång. Den rörelse som föddes har gett ett avtryck i människors medvetande. Den kamperfarenhet som det innebar lever kvar i förvissningen om att vi faktiskt kan göra det igen.
Tyvärr markerade den 15 februari 2003 inte bara början på slutet för antikrigsrörelsen i Sverige, det var i själv verket både start och målgång (jämför med Vietnamrörelsen). Två,tre, fyra och fem år efteråt finns det fortfarande folk som manifesterar mot kriget, ockupationen och övergreppen, men vi är fruktansvärt få och ensamma.
När kriget bröt ut var som sagt i princip alla emot kriget (borgare och mutade sossepampar räknas inte), det fanns liksom inget sätt, vare sig intelektuellt eller moraliskt, att försvara det. Vad som hänt sedan dess är att den bissarra situationen har infunnit sig där det är vi som är emot ockupationen som måste förklara oss, det är vi som måste komma med svar och alternativ. Hur skevt kan det bli egentligen?
Personligen radikaliserade Irakkriget min antiimperialistiska ståndpunkt och med den övertygelsen om behovet av en rakryggad solidaritet. Kriget tvingade fram ett ställningstagande - denna gång för eller emot motståndet - som i sin tur stimulerade diskussioner och studier. Ett principiellt stöd för allt motstånd mot ockupationsmakten är någon sorts grundbult för all antiimperialistisk politik. Att rygga tillbaka för det väpnade motståndet -fö. det enda som kan driva ut ockupationsmakten - är att kapitulera och krypa tillbaka i sitt skal av pissljummen humanism. Och att moralisera kring självmordsbomber är nästan provocerande när ett folk håller på att mördas inför öppen ridå.
Men det var egentligen inte det här jag hade tänkt ta upp i denna posten. Trots att vårt läge är värre än vi anar så innebar antikrigsmobiliseringarna under 2003 ett stort framsteg. Trots att vi inte lyckades stoppa kriget lärde vi oss en hel del av våra erfarenheter.
Jag undrade i en tidigare post var arbetardikten (eller den politiska dikten) tagit vägen. I kontrast till 1960-talets radikala poesi verkar dagens situation minst sagt deprimerande. Men jag tror att jag får backa några steg från den pessimistiska ståndpunkten jag där intog. Efter att ha sett vilket roll som enskilda poeter såväl som den politiska dikten intog under några korta månader.
Sam Hamill är en amerikansk poet som har varit verksam i över 30 år. I januari 2003 fick han, tillsammans med flera andra poeter, en inbjudan till Vita Huset. Bakom inbjudan stod stod presidenthustrun Laura Bush som haft dessa typer av litteratursammankomster under flera år. Hamill sade senare att han inte direkt gladdes av inbjudan utan att han snarare kände sig illamående. Tanken på att gästa Vita Huset under uppgyggnaden av det orättfärdiga kriget var ingenting som lockade den socialt medvetne poeten. Men istället för att bara tacka nej till inbjudan bestämde sig Hamill att mjölka situationen på allt nyhetsvärde som kunde uppbådas. Han bad 50 poeter att "reconstitute a Poets Against the War movement like the one organized to speak out against the war in Vietnam [...] to speak up for the conscience of our country and lend your names to our petition against this war" genom att skicka honom dikter som han senare skulle ta med sig till Vita Huset. Gensvaret var enormt. Efter fyra dagar hade han fått in bidrag från 1500 poeter. Uppståndelsen ledde till att hemsidan poetsagainstthewar.org startades som en samlingspunkt för poeter som var motståndare mot kriget. När Vita Huset fick nys om projektet sköt man först upp träffen för att sedan ställa in den helt. Den första mars samma år hade totalt 13 000 dikter blivit publicerade på sidan med hjälp av över 25 frivilliga redaktörer och idag finns dikter från hela världen. Helt i enlighet med den ursprungliga tanken så har samtliga dikter överlämnats personligen till kongressledamöter och till lagstiftare i ett otal amerikanska stater. Dessutom till regeringarna i England, Australien, Turkiet, Italien, Frankrike, Tyskland, Indien, Pakistan osv.
Ett annat lysande exempel när poeter ställer sig på barrikaden och invecklar sig i dagspolitikens brännande sociala och internationella frågor kommer från diktantologin 100 Poets Against The War. Det är en antologi med dikter mot kriget som publicerades på nätet i en skriv-ut vänlig version den 27 januari 2003. Det hade då tagit rekordkort tid att sätta ihop den - på en vecka hade man samlat, sorterat och publicerat boken. Poeter från hela världen donerade sina dikter med en uppmaning om att använda dikten som ett politiskt vapen. Veckan efter det släppt man en uppdaterad version och ännu en vecka senare kom den tredje versionen (som finns i pdf-format här). Följande två dikter finns med i samlingen:Are there children
Av Robert Priest
are there children somewhere
waiting for wounds
eager for the hiss of napalm
in their flesh –
the mutilating thump of shrapnel
do they long for amputation
and disfigurement
incinerate themselves in ovens
eagerly
are there some who try to sense
the focal points of bullets
or who sprawl on bomb grids
hopefully
do they still line up in queues
for noble deaths
i must ask:
are soul and flesh uneasy fusions
longing for the cut –
the bloody leap to ether
are all our words a shibboleth for silence –
a static crackle
to ignite the blood
and detonate the self-corroding
heart
does each man in his own way
plot a pogrom for the species
or are we all, always misled
to war
Waiting for the Marines
Fadel K Jabr Translated from the Arabic original by the poet
Twelve years have passed
And the Iraqis are turning over
Like skewered fish
On the fire of waiting.
The first year of the sanctions
They said: The Arabs will come
They will come with love, flour, and the rights of kinship.
The year passed with its long seasons
The Arabs never came
And sent no explanation for the delay.
The second year of the sanctions
They said: The Muslims will come
They will come with rice, goodness, and the predators’ leftovers
The year passed with its long seasons
The Muslims never came
And sent no explanation for the delay.
The third year of the sanctions
They said: The world will come
They will come with manna, solace, and human rights
The year passed with its long seasons
The world never came
And sent no explanation for the delay.
The fourth year of the sanctions
They said: The Americans will come
They will come with hope, sugar, and warm feelings
The year passed with its long seasons
The Americans never came
And sent no explanation for the delay.
The fifth year of the sanctions
They said: The opposition will come
They will come with victories, water, and air
The year passed with its long seasons
The opposition never came no explanation for the delay.
The sixth year of the sanctions
They said: We will sell whatever is extra
We will be frugal until relief comes
The year passed with its long seasons
The Iraqis sold all unnecessary things
Relief never came
And sent no explanation for the delay.
The seventh year of the sanctions
They said: We will give up our semi-necessities
We will be patient until we get support
The year passed with its long seasons
The support never came
And sent no explanation for the delay.
The eighth year of the sanctions
They said: We will sell some of our organs
We will be strong until the coming of justice
The year passed with its long seasons
Justice never came
And sent no explanation for the delay.
The ninth year of the sanctions
They said: We will sell some of our children
We will sacrifice until the coming of mercy
The year passed with its long seasons
Mercy never came
And sent no explanation for the delay.
The tenth year of the sanctions
They said: We will emigrate
To the wide world of Allah
We will entertain ourselves with hope
Until the coming of the gods’ orders
The Iraqis separated east and west
The year passed with its long seasons
The gods’ orders never came
And sent no explanation for the delay.
The eleventh year of the sanctions
They said: The best thing for us is to die
We will stay settled in our graves
Until the coming of the day of judgement
The year passed with its long seasons
Cancer, tuberculosis, and leukæmia consumed their bodies
The day of judgement never came
And sent no explanation for the delay.
The twelfth year of the sanctions
The Iraqis found nothing to wait for
They said: Now is the time
For the earth’s worms to devour us
They might rescue us from this hell
Where we are turning over like skewered fish.
Det är dikter som bränner hål i pappret de är skrivna på. Det är osäkert hur många som laddade ner och tryckte upp samlingen, tidningen The Times rapporterade att det var i alla fall flera hundra tusen.
Det tredje exemplet jag vill lyfta upp är alla de poesisamlingar som gavs ut mot kriget (här är en lista på några). I Sverige utkom Poeter mot krig (red. Tomas Ekström) där utdraget ur den översta dikten är tagen. Kända namn som Mikael Wiehe, Göran Greider och Thomas Tranströmmer medverkar vid sidan av ännu okända poeter. Samlingen är gavs ut strax att kriget hade avslutats och säger sig vara en protest, inte bara mot Irakkriget, utan kriget i ett bredare perspektiv. Jag har själv faktiskt inte läst den, men ser att den går att beställa hos Yelah.net för 35 kr inklusive frakt [Butiken hos Yelah har stängt, men boken kan köpas lite varstans]Ovan ser vi flera exempel på hur den politiska dikten, och den politiska diktaren, har tagit steget ut ur den inskränkta litteratursfären och gått rakt in i stridslinjen. Det är glädjande att se vilken roll dessa dikter har spelat; som inspiration för fortsatt kamp, solidaritet och motstånd, som bränsle på hatet mot förtyckare och förbrytelser. Det behövs, ni behövs!
onsdag 16 januari 2008
Nitlotten
På mailen får jag ett bidrag från bloggen Dokument rörande arbetaren Kim Müller. Det är en väldigt bra och intressant blogg som jag inte upptäckt förrän nu. Bloggande idag är väldigt mycket meta: men kommenterar vad som stått i tidningen, kommenterar vad andra bloggare har skrivit om det som stått i tidningen och så går det bara runt, runt. Det finns dock en del bloggar som kommer ur detta råttrace och faktiskt bidrar med något orginellt. Dokument rörande arbetaren Kim Müller är en blogg om arbetslivet, själv skriver man:"Syftet med den här bloggen är dels att förstå vad som händer på våra egna arbetsplatser, men då inte bara som enskilda arbetare utan som en del i den sociala relationen som kapitalismen utgör. Och utifrån den förståelsen kunna agera och reagera tillsammans med andra arbetare.
Men syftet är även att sätta det som händer på våra arbetsplatser i ett större sammanhang och se mönster som är generella. Vi är intresserade av vilka förändringar som sker i arbetslivet, men inte utifrån ett statistiskt intresse utan för att se hur det påverkar möjligheterna för klasskampen."
Hur ofta får man läsa eller se bilder från arbetslivet? Från vanliga arbetsplatser? Jag tror verkligen på formatet och tror att det är ett sätt att lyfta upp vanliga människor, arbetares, erfarenheter.
Man har bland annat publicerat några intressanta poster om corporate storytelling (ett och två). Även om jag kanske inte alltid håller med i analysen verkar det vara en blogg att följa även i fortsättningen.
Jag fick en dikt skickad till mig av ovanstående blogg:
"Hejsan Olof, Här kommer en dikt som skrevs på en toalett på ett nedläggningshotad bageri för några år sedan. Den beskriver väldigt konkret vad som hänt på arbetsplatsen och den kopierades upp och spreds till andra bagare på papper:
Nitlotten
När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!
Författade av Aspes.
(Skulle ha passat in här - som jag redan tipsat om).
Det får mig att tänka på en anekdot som min bror berättade för mig för något år sedan. Vi jobbade båda på Arlas kyllager i Kallebäck under somrarna. Jobbet var mördande tråkigt, vi plockade mejerivaror efter packlistorna som datorn spottade ut. Man jobbade ensam och ljdvolymen gjorde det omöjligt att snacka med någon under arbetstiden.
Den enda flykten från som fanns från de åtta timmarna som skulle göras var - toaletten. Där kunde man gå in, chilla, vila från springet och stressen. Eftersom arbetsplatsen var stor och personalomsättningen ännu större var man ganska anonym, vilket innebar att det inte fanns någon som kunde sätta dit en. Cheferna lämnade sällan värmen i sitt kontor.
Min brorsa en dag smet iväg för ännu en session på toaletten. Efter att ha satt sig och gjort sig bekväm fastnade blicken på ett nyuppsatt anslag på dörren där det stod:
"Nu är det TREDJE GÅNGEN som någon har bajsat i papperskorgen. Sluta upp med det, annars kommer vi vara tvugna att låsa toaletterna"
Vissa tolkade det säkert som att det fanns nån sjuk jävel som gick runt och poopade i papperskorgarna på jobbet. Men jag är övertygad om att det är fler än jag (och min bror) vars tankar gick åt ett annat håll: Vad är det för sjuk arbetsplats där arbetarna är så frustrerade, så uttråkade, så desillusionerade att det tar sig uttryck i en akt av irrrationallitet, av desperation, att man lämnar sina exkrementer i en papperskorg? Jag såg det som ett stort långfinger i chefens ansikte: Ni kan ta min värdighet, hunsa mig dag ut och dag in. Men när ni inte ser mig, då ska jag fanimig skita i era papperskorgar...take that you cunts!
Säga vad man vill om toaletter, men de bär på de mest fascinerande spåren som vår civilisation lämnt efter sig.
.jpg)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
